Vi bär omkring på en märklig familj i vårt inre

Att ens ursprungsfamilj präglar tillvaron är självklart. Men kanske är denna påverkan både djupare och mer svårtydd än man kan ana. Johan Eriksson reflekterar över det psykiska livets otänkta.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-12-01.

Under en uppsluppen middagsbjudning förra helgen kom diskussionen in på frågan om vilken som egentligen är den bästa gin-sorten. Jag argumenterade intensiv för det brittiskproducerade märket Tanqueray. När jag skulle somna på kvällen låg jag och tänkte på denna diskussion. Vad visste jag om gin? Hade jag provsmakat systembolagets utbud och efter noggrant övervägande kommit fram till att just denna sort måste betraktas som överlägsen etta? Inte alls. Handen på hjärtat kunde jag inte ens med säkerhet säga att jag överhuvudtaget hade druckit den. Men varför då denna intensiva argumentation? Jag somnade förbryllad.

Med hjälp av det säregna psykiska arbete som bara det sovande tillståndet kan bereda utrymme för hade dock allt fallit på plats när jag vaknade på morgonen. För mitt inre såg jag den vackra grönskimrande flaskan i pappas barskåp och plötsligt mindes jag hur jag som 8-9 åring hörde honom i ett samtal med en arbetskollega uttala sig om Tanquerays behagligt kryddiga smak av koriander och enbär. Det var ett uttalande gjort i förbifarten och fram till denna stund visste jag inte ens om att jag hade registrerat det, men nu mindes jag tydligt hur jag som pojke liksom smakade på den ton av auktoritet och kunskap med vilken pappa levererade omdömet. Tydligen hade jag spenderat en betydande del av förra helgens middagsbjudning med att omedvetet arbeta vidare på en argumentation som min pappa i förbifarten påbörjade för över fyrtio år sedan och som jag tidigare aldrig ens har ägnat en tanke!

Sedan ett antal år tillbaka arbetar jag heltid med psykoanalys och psykoterapi. Det är slående hur snabbt in i den terapeutiska kontakten som de flesta patienter börjar prata om sin ursprungsfamilj, inte sällan redan under det första samtalet, och detta utan att jag som terapeut introducerat temat. Min erfarenhet är att detta inte har sin grund i att patienterna sitter med nedärvda och freudianskt färgade föreställningar om vad terapi handlar om. Snarare tycks som att patienterna intuitivt och med sömngångaraktig säkerhet identifierat att de problem som fått dem att uppsöka en psykoterapeut har sina emotionella rötter i den gåtfulla och djupt komplexa sociala organisation som kallas för familjen.

Vi tror vi vet vad en familj är för någonting. Visst, på ett plan vet vi förstås det. I Svenska akademins ordlista kan vi läsa att en familj är ”en grupp människor i ett hushåll, ofta enbart föräldrar och barn”. På ett psykologiskt plan har vi dock inte en aning om vad en familj är för något, och detta trots att de allra flesta av oss har erfarenheten att växa upp inom ramen för en – hur familjekonstellationen i det enskilda fallet än må se ut. Utan att överdriva tror jag man kan säga att ursprungsfamiljen utgör det psykiska livets otänkta, det vill säga det som utan att självt kunna tänkas, förstås och uttryckas, samtidigt skänker vårt psykiska liv den identitet, den organisation, den riktning och den atmosfär som utgör själva spelplanen för allt tänkande, all förståelse och alla försök till uttryck.

Vad som primärt skiljer ens ursprungsfamilj från andra typer av sociala grupper är förstås att den består av de personer i relation till vilka jag blivit den jag idag är. De ursprungliga familjemedlemmarna är på ett grundläggande plan dem genom vilka, och med vilka, vi introducerats till och fostras in i den mellanmänskliga värld inom vilken vi utvecklat vår upplevelse av att vara en person bland andra personer. Biologiskt och socialt föds vi in i ett intersubjektivt kraftfält av mer eller mindre omedvetna begär, förväntningar, ideal, besvikelser, önskningar och föreställningar. Vår psykologiska födelse – det vill säga vår födelse som subjekt eller personer med en identitet och ett rudimentärt sätt att emotionellt navigera i den mellanmänskliga världen – är sedan till stora delar frukten av våra initiala och lite famlande försök att svara på de djupt gåtfulla budskap som detta kraftfält konfronterar oss med. Det är som om personligheten och dess känslomässiga repertoar antar sin grundläggande gestalt i takt med våra infantila försök att psykologiskt respondera på frågor vi som vuxna skulle kunna formulera i termer av ”Vilka är de här?”, ”Vem är det de talar till?”, ”Vad vill de ha av mig?”, ”Vem vill de att jag ska vara?”, ”Vad ska jag göra med allt detta?”.

De själsliga svaren på dessa frågor har inte sällan formen av det som inom psykoanalysen kallas för internaliseringar. Det vill säga det lilla och inte så lilla barnet svarar ofta på dessa frågor genom mer eller mindre fantasirika former av identifikationer. Barnet hämtar liksom in, och stöper sig själv i relation till, de prototypiska figurer som i dess upplevelsevärld befolkar det kraftfält som barnet fötts in i. Det utvecklade psyket antar på så vis karaktären av en inre familjekonstellation som alltså mejslats fram på basis av de krafter som sätts i spel i den yttre familjen, men som långt ifrån är en blåkopia av denna. Till exempel är de prototypiska figurerna i den inre familjekonstellationen ofta många fler och betydligt mer stereotypa än de faktiska familjemedlemmarna. En figur är kanske på ett utpräglat sätt hård och oförsonlig; en annan figur är undfallande och anpassningsbar; en tredje är liten och svag; en fjärde upplever sig helt sakna existensberättigande och en femte är djupt främmande inför det ansikte som reflekteras tillbaka i badrumsspegeln.

Vi kallar det för vår emotionella repertoar, men vid närmare påseende har denna repertoar alltså formen av en inte sällan konfliktfylld ensemble av inre figurer som arbetats fram inom ramen för den övergripande atmosfär som präglade livet i vår ursprungsfamilj. När det kommer till familjen är därför gränserna för alltid porösa mellan en själv och övriga medlemmar. Vi kan ägna ett helt liv åt att försöka upprätta känslomässig distans till våra föräldrar och syskon, men inte ens när de är döda lyckas vi. Till skillnad mot de människor som kommit in i livet på ett senare stadium så utgör medlemmarna i ursprungsfamiljen inte personer bland andra personer i min värld. Snarare är de centrala och skapande delar av den värld inom vilken relationer till andra personer överhuvudtaget kan upprättas. Det är därför jag kan komma på mig själv med en så märklig sak som att på en middagsbjudning tillsammans med andra personer omedvetet ägna halva kvällen åt att energiskt försöka vinna en argumentation som min pappa i förbifarten påbörjade för över fyrtio år sedan och som jag tidigare aldrig ens har ägnat en tanke!

Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut och docent i teoretisk filosofi