På toaletten visar samhället sin sanna natur

Om vi ska delta i samhället på samma nivå måste alla ha tillgång till toaletter i det offentliga rummet. Sociologen David Wästerfors funderar över blåsans koppel och toalettens politik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Så hur får det dig att känna dig?”

”Jag känner mig generad och jag blir irriterad över att jag blir genererad eftersom jag inte känner att jag borde bli det … jag har inte gjort något fel men jag känner mig som en börda, jag känner mig som ett besvär och det innebär också att man får allas uppmärksamhet, människor lägger märke till en och det blir en prövning och det borde det inte vara.”

Vad är det han pratar om, denne 26-årige Pete som intervjuas i Phillippa Wisemans avhandling Reconciling the ‘Private’ and ‘Public’ från 2014?

Pete bor i Edinburgh och han pratar om att sitta på puben och behöva gå på toaletten. Han lever med ett amputerat ben och följaktligen en funktionsnedsättning, men det borde inte hindra honom. Han har lagarna på sin sida och moralen, men det hjälper inte. Pete kan inte räkna med att toaletten på puben är anpassad och tillgänglig, vare sig i Skottland eller i Sverige.

Det han kan räkna med är uppståndelse och krångel. Toaletten kanske finns men den kräver en särskild nyckel, så man måste be om lov för att göra sina behov – och kanske är den också full med lådor eller skurhinkar som måste flyttas för att man ska kunna komma in med rullstolen. Så kallade handikapptoaletter har en tendens att bli förråd eller städskåp. Eller så finns de inte just här, men grannpuben har en. Den kan du väl använda och sen komma tillbaka hit?

Det som är lätt och diskret för många blir genant och besvärligt för somliga. Folk i ens sällskap börjar engagera sig. En del vill ”hjälpa till”, de kanske vill ta strid eller kompensera, oavsett vad man själv önskar. Privata angelägenheter blir offentliga, personliga omständigheter blir föremål för mikropolitik – och nöjet i att sitta på puben blir avhängigt en särskild sorts oro som nästan alla personer med erfarenhet av funktionsnedsättningar känner igen. Finns det en lämplig toalett där vi ska vara? Om inte, hur länge kan jag då vara där?

Wiseman talar om the bladder’s leash, blåsans koppel. Utan användbara toaletter blir människor underordnade detta ”koppel” – alla människor, förstås, med eller utan funktionsnedsättningar – ett koppel som bestämmer hur långt bort man kan ta sig och hur lång tid man kan spendera där innan det liksom börja dra i en och det är dags att vända hemåt till en fungerande toalett.

Phillippa Wisemans informanter – unga personer med funktionsnedsättningar – pratar mycket om toaletter. Med stöd i sitt material hävdar hon att toalettbesök måste förstås som en del av vårt medborgarskap. Om vi ska delta i samhällslivet på samma nivå måste alla ha tillgång till toaletter i det offentliga rummet.

Utan toaletter ingen jämlikhet. Förekomsten av en tillgänglig toalett blir ett lackmustest för frågan om inkludering och deltagande. Om vissa kroppar utesluts från toaletterna utesluts de också från offentligheten.

Samhällets budskap blir besvärande och genant. Du får stanna hemma. Det är där du har din toalett.

Att leva med funktionsnedsättning innebär i regel en hel del planerande. Man måste vara mycket organiserad – det förstår man utifrån Wisemans insamlade berättelser och även utifrån de berättelser jag själv samlat in i olika forskningsprojekt. Man kan inte ta för givet att det offentliga står på ens sida. Tvärtom – en person som lever med en nedsättning lever också med insikten om att det offentliga rakt inte måste hålla vad det lovar. Man lever med en ständigt pågående analys av undantag och bortförklaringar, som med tiden inte sällan ger näring till en bitvis resignerad men också stridslysten blick på hur den trilskande rumtiden bäst ska besegras.

Toaletterna kan placeras i förgrunden av nästan all planering. Det är där äventyret står och faller. Säkrast blir att hålla sig till bekanta platser och sammanhang, men då blir det å andra sidan inte mycket till äventyr. Ytterligare en öl på puben i Edinburgh och frågan om den exakta utsträckningen av bladder’s leash blir kanske själva risktagandet för kvällen.

Toaletten är också dramaturgiskt viktig. Vi går på toaletten även med regitekniska motiv, kan man säga. Vi går dit för att putsa vårt utseende, kontrollera det och besvara vår inre och ibland självkritiska röst. Jodå, vi ser okej ut, vi klarar den här kvällen, vi har rentav jävligt roligt, eller hur? En blick i spegeln kan räcka för att staga upp ett ängsligt självförtroende och säkra ett lyckosamt framträdande – utanför toaletten.

En toalett som du inte kan använda är inte bara en teaterloge vars belysning och smink förvägras dig utan ett saknat rum för respit och andhämtning.

En toalett i det offentliga rummet ingår även i denna del av vårt medborgarskap. Det handlar inte bara om formella rättigheter, om de lite gråa orden deltagande och tillgänglighet. Det handlar om möjligheten att fördelaktigt presentera sig själv, som sociologen Erving Goffman talar om. Det handlar om vardaglig intrycksstyrning och att kunna ordna med det utan rabalder och ståhej.

Extra tragikomiskt, då, när den rymliga och tillgängliga toaletten existerar men visar sig sakna spegel. Det är inte svårt att tolka den signalen. Den här kroppen, just den här, har tydligen ett utseende som inte behöver kollas.

Vi kan föreställa oss ett samhälle där handlingen ”att gå på toaletten” saknar vissa av de här betydelserna. Historiskt har våra behov minsann inte alltid uträttats i skymundan eller enskilt. Först i modern tid och bland högre klasser blev toalettbesöket en åtminstone skenbart hemlig och taktfull manöver – och alltså en pärs för den stigmatiserade. I ett historiskt perspektiv är det som om vissa inte fullt ut har välkomnats till modern tid. De får delvis nöja sig med gamla tiders toalettmoral, det vill säga att hanteras i klump och inte alls särskilt diskret.

Pete gnisslar tänder. Ursäkta mig, ursäkta mig, får han säga när han ska leta upp sin toalett som kanske inte ens finns – och inte vill han protestera öppet heller. ”Jag säger inget för folk kommer att kolla på mig och tänka ’åh, han är bara en av de bittra funktionshindrade människorna som behöver skrika ut det hela tiden’”.

Lagen placerar egentligen genansen hos pubens ägare – eller hos de ansvariga på skolan, arbetsplatsen, teatern, köpcentret eller var vi nu befinner oss – alltså en karakteristisk tillgänglighetsgenans som infinner sig närhelst dagens rättigheter inte materialiseras i praktiken.

Men när väl situationen uppstår och toaletten inte fungerar eller existerar, då får Pete personligen känna den där genansen. Det borde inte vara så, säger han, det gör honom irriterad, men generad blir han likafullt.

Nog är det talande att hans toalettbesök blir en praktisk, social och emotionell prövning – talande för den offentliga toalettens enastående kapacitet att fria eller fälla.

Jag bläddrar i Phillippa Wisemans intervjucitat. Ingenstans läser jag att Pete tänker sluta gå på puben. Nej, det tänker han inte. Det kommer han aldrig ge dem.

David Wästerfors, sociolog