D H Lawrence kan fortfarande lära vår sterila samtid något om sex

Skandalös, fånig eller sexistisk så har D H Lawrence erotiska litteratur avfärdats. Men just i vår tids diskussioner om sex och moral har vi något att lära av honom, enligt författaren Lyra Koli.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den engelska författaren D.H. Lawrence har aldrig slutat vara skandalös. Flera av hans verk ansågs för oanständiga för att publiceras i Storbritannien under hans livstid. Först 1960, 30 år efter hans död, vann förlaget rätten att ge ut den oavkortade versionen av Lady Chatterley’s älskare. Det var inte bara otroheten som ansågs stötande. Det var framförallt det grafiska språkbruket: Lady Chatterley låter sig inte bara förföras av sin mans skogsvaktare, hon knullar med honom, både i fittan och röven, ett ordval som fortfarande kan få folk att haja till framför radion.

Sådan litteratur funkar ofta som kattmynta på frigjorda teoretiker som romantiserar det förflutnas överträdelser. Att Lawrence idag blivit relativt bortglömd beror snarare på en annan tvivelaktighet, som bara blivit mer skandalös med tiden: hans kvinnosyn och hans rasism. 1970 utkom Kate Milletts klassiska studie Sexual Politics, där hon ingående kritiserar hans stereotypiserande syn på kvinnlig sexuell passivitet. Att försvara honom har därefter sammanblandats med att förminska kritiken, som när Doris Lessing säger: ”Vissa kvinnliga hysterikor har bestämt att [hans romaner] inte är ’politiskt korrekta’ – men vad mig anbelangar så är ingen som använder den frasen en seriös person.”

Citatet kommer från en mailenkät som en professor skickade ut till samtida författare, när han på nittiotalet fann det i princip omöjligt att undervisa om Lawrence. Motståndet från studenterna var för stort. Ett av de mest kritiska svaren kom från Ursula K. Le Guin: ”Såklart han var sexist. Han var en vit, engelsk arbetarklassman född på artonhundratalet. Han var sexist och rasist, det är väl inget snack om saken? En man som skrev något i stil med: ’att knulla en svart kvinna vore som att knulla lera’?” Men Le Guin tillägger att hennes önskan som feminist vore att få se hans läsare ” gå bortom det rena fördömandet och försöka urskilja vad som har blivit oacceptabelt, och vad som fortfarande är giltigt för samtida läsare i en oerhört bristfällig, ofta frånstötande, ofta fånig, väldigt intressant och väldigt kraftfull författares verk.”

Det är svårt att inte läsa in ett visst klassförakt i synen på Lawrence som fånig och uppblåst. Hans skrivande har en naiv kvalitet som inte ska förväxlas med brist på sofistikation, utan snarare är ett högst avsiktligt sökande efter en närvaro som går utöver det självmedvetna. Filosofen Cora Diamond föreslår att hans otidsenliga syn på sex presenterar ett alternativ att ta på allvar. Enligt henne visar han att sex bör ses som ett specifikt moraliskt problem, till skillnad från den samtida hållningen där ”vad som helst är okej så länge man respekterar personen på alla de sätt som en icke-sexuell moral förutsätter”.

Diamond är något på spåren. I en tid när alla verkar tro att sexualmoral bara kan betyda ’för eller emot sex’ är Lawrences djupgående och nyanserade syn på sex befriande. På de vanliga kategoriska frågorna svarar han aldrig ett okvalificerat ja eller nej. Äktenskap? Lawrence är emot konventionsgiftermål, men en idog försvarare av de äktenskap som baseras på ”blodsympati och blodkontakt”. När Lady Chatterley smälter samman med skogsvaktaren Mellors till ”ett mörkt och hävande hav” ingår de ett förbund som borde äras, oavsett om det socialt sett är otrohet.

Prostitution? Lawrence är tveksam men inte kategorisk. Pornografi? Tja, säger han, vem ska avgöra vad som är oanständigt? De flesta av oss uppskattar att bli lite vagt upphetsade. Hälften av världshistoriens största konstverk uppskattas på grund av sin sexuella dragningskraft. Verklig pornografi är allt som framställer sex som något smutsigt och trivialt, och det anklagar han till exempel Wagner, Charlotte Brontë och ett flertal kristna psalmförfattare för.

Onani? Nej, i onani finns ingen ömsesidighet, och det riskerar att trubba av oss. Onani bildar ”en ond cirkel av självmedvetenhet, som aldrig är fullständigt självmedveten”, vilket gör oss till avstängda narcissister.

Gång på gång beskriver han en sexuell apati som ekar i vår tid. Vi, med vår rationella inställning till erogena zoner, självmedvetna preferenser och identiteter, tenderar att betrakta sex som individuell behovsuppfyllelse snarare än sårbara möten. Lawrence kallar detta för ”mekaniskt”, ”sterilt”, ”blodlöst”, ”kallhjärtat” och ”förfalskat” sex. De unga, som tror sig vara frigjorda, liknar bara tränade hundar i hans ögon. ”Och för att de här hundarna är tränade till att göra saker som de gammaldags hundarna aldrig gjorde så kallar de sig själva fria”, skriver han.

Vad sant, fritt sex är kan med andra ord inte abstraheras: det är alltid situationsbundet hos Lawrence. Hans romaner är fulla av sådana vågor av erotisk livsnärvaro, som lika gärna kan upplevas under analsex som genom ögonkontakt. I romanen Regnbågen behöver den unga Ursula inte ens titta på sin åtrådda lärarinna: ”När de var i samma rum var de medvetna om varandra, nästan så att allt annat uteslöts. Winifred Inger kände en het glädje under lektionerna när Ursula var närvarande, Ursula kände hela sitt liv börja när Miss Inger kom in i rummet. Sedan, med den älskade, subtilt intima läraren närvarande, satt flickan som i strålarna från ett berikande solsken, vars berusande hetta rann rakt in i hennes ådror.”

I Lawrences livsverk finns också otvivelaktigt sexistiska passager. Men det är intressant att kritikerna tycks uppfatta all passivitet och jagupplösning som förnedrande. Kate Millett skriver om hur han i ”Söner och älskande ”reducerar” Clara, den ”en gång formidabla, oberoende kvinnan till nivån av skälvande passion”. Skulle våra begär alltså göras rättvisa om vi uppnådde total självkontroll och oberoende? Måste mysteriet med sex verkligen överges tillsammans med exotifieringen av den andra?

Många känner idag att det finns något lite pinsamt med det man brukar kalla för Lawrences sexuella metafysik. Men sex, om det fattas på rätt sätt, är ett mysterium – som intimt hänger samman med det chockerande och det banala. Därför kunde Lawrence inte förmå sig till att ta bort de grova orden ur Lady Chatterleys älskare, trots att han ville få den igenom censuren. För att erotiken inte ska stelna till något pompöst måste Mellors få säga till Lady Chatterley: ”Jorå, du älskar att knulla, men du vill att det ska kallas något grandiost och mystiskt, bara för att smickra din självbild.”

Ärlighet kring sex krävde för D.H. Lawrence ett bibliskt språkbruk likväl som ett förbjudet. Den här dubbelheten har gjort honom oaptitlig för båda lägren än idag, i en debatt som fortfarande inte klarar av ett mer nyanserat perspektiv än ”för” eller ”emot” sex.

Lyra Koli

Litteratur:

Sons and Lovers, Penguin, 1999 (1913).

The Rainbow, Penguin, 2001 (1915).

Lady Chatterley’s Lover, Penguin, 2006 (1928).

“A Propos of Lady Chatterley’s Lover”, i Lady Chatterley’s Lover, Penguin, 2006 (1929).

“Pornography and Obscenity”, I The Bad Side of Books: Selected Essays, 2019 (1929).

Silver Bronzo. "Cora Diamond. Philosophy in a Realistic Spirit. An Interview", Iride 26.2, 2013.

Kate Millett, Sexual Politics, University of Illinois Press, 2000 (1970).

Gary Adelman, “The Man Who Rode Away: What D. H. Lawrence Means to Today's Readers”, TriQuarterly 107 (2000).

Elizabeth Ladenson, Dirt for Art’s Sake: Books on Trial from Madame Bovary to Lolita, Cornell University Press, 2007.