Tor Billgren tar oss med till gamla Venedig, där invånarna under medeltiden och renässansen använde masker för att skydda sitt privatliv undan skvaller och statlig och kyrklig kontroll.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016.

Fredagen den 12 maj 1797 reste sig Venedigs statschef – Dogen – Lodovico Manin från sitt säte i Stora Rådets sal i det rosa regeringspalatset på Markusplatsen. Han tog av sig den karaktäristiska, toppiga huvudbonaden som Dogerna burit före honom sedan 1300-talet.

– Ta den, sa han till sin betjänt. Jag kommer inte att behöva den igen.

Samtidigt tog de över femhundra männen i Stora Rådet högtidligt av sina vita masker. I lagunen utanför låg Napoleons flotta till ankars med kanonerna laddade. Venedigs 1071 år långa historia som självstyrande och tidvis blomstrande republik var över.

En av Napoleons första åtgärder när han tagit makten var att förbjuda bärandet av mask på allmän plats. För det hade nämligen venetianarna gjort. Till vardags. Fattig som rik. Man som kvinna.

Ursprungligen var bruket att bära mask förbehållet aristokratin och det var begränsat till vissa högtider och till karnevalen. Masken gav de förnäma möjlighet att festa och apa sig anonymt, så att deras sociala ställning inte underminerades av eventuella snedsteg eller ovärdigt beteende. Masker förekom också vid omröstningar i de olika styrande församlingarna och fungerade alltså som en motsvarighet till dagens valhemlighet. Men i takt med att borgarklassen och dess välstånd växte, spreds maskbärandet även dit, och fram på 1600-talet var det allmänt förekommande. Det hade då också blivit tillåtet året runt.

Masken som det handlar om i det här vardagssammanhanget kallas Bauta. Den är vitmålad, tillverkad av läder och går ner över munnen. Maskens överläpp går ut som en vid, spetsig näbb, som gör att man kan äta och dricka med masken på. Den förvränger även rösten en smula.

Vad ordet Bauta betyder finns det olika teorier om. En förklaring är att det skulle komma ur skrämselordet BU, som på italienska motsvaras av BAU, vilket då skulle anspela på maskens hotfulla uttryck. En annan teori är att det kommer ur tyskans BEHÜTEN som betyder att skydda. Det vill säga att skydda ens identitet.

Till masken hörde en dräkt som dolde kroppen helt. Tyg som täckte håret och öronen, och en slängkappa som dolde kroppsformen. Bautaförklädnaden erbjöd med andra ord fullständig anonymitet.

Vad var poängen med det då? Varför uppstod behovet av detta just i Venedig? I sin bok om den venetianska masken framställer filosofidoktorn Marie Ghisi det hela som en nödvändighet. Stadens trånga gator och gränder gjorde att det fanns få platser i Venedig där man kunde röra sig utan att vara observerad. Det fanns alltid ett öppet fönster nånstans med nyfikna öron. Iförd mask kunde man gå vart man ville utan näsvisa frågor. Till hemliga möten eller för att träffa en älskare. De här kärleksmötena var vanligt förekommande, och en av anledningarna till Venedigs rykte som en lössläppthetens stad.

Men masken underlättade inte bara hemlighetsmakeri, utan också det vardagliga livet. För i takt med att den förmögna eliten växte, växte det också fram sociala koder och avancerad etikett. Här blev masken ett sätt att kunna ta sig från A till B utan att tvingas stanna i varenda kvarter för att genomföra hälsningsritualer med potentater och förnäma fastrar. Och eftersom masken inte fästes av några band runt huvudet, utan var inkilad under hatten, var maskbärare dessutom undantagna från seden att lyfta på hatten vid hälsning. Detta kommenterar en ung Wolfgang Amadeus Mozart roat i ett brev under en av sina italienska resor.

Att Venedig har kommit att förknippas så intimt med masker har fler orsaker än det här vardagliga maskbärandet. Jag nämnde karnevalen, som har sitt ursprung i firandet av en militär seger mot ett grannfurstedöme 1162. En tredje förklaring är att Venedig på 1500-talet blev Europas huvudstad för teater, i synnerhet Commedia dell'Arte, en improviserad teaterform som kretsar kring ett antal stereotypa karaktärer med fasta egenskaper. De kännetecknas av sina kläder – och sina speciella masker. Som exempel kan vi ta Brighella, den sluge tjänaren, som ofta driver handlingen framåt med falskspel och intriger. Han bär en mask som är halvtäckande, med kraftig näsa och barskt uttryck.

Detta att förklädnaden så ofta användes för lättsamheter och omoraliska och äktenskapsbrytande syften fick Venedigs ledning och kyrkan att vilja begränsa användandet av mask. 1608 föreslog republikens nitiska säkerhetsråd till och med att förbjuda maskbärandet helt och straffa överträdelser med ett år som galärslav. Så laddad var masken.

Det förbudet gick inte igenom, men det blev i alla fall förbjudet att bära mask i kyrkor och på andra heliga platser. Under pestens tid var det förbjudet av rent hälsomässiga skäl – för att smittade inte skulle kunna dölja de typiska pestutslagen. Och 1703 förbjöds de i spelsalongerna.

Men republikens ledning utfärdade inte bara förbud. Deras förhållande till det allmänna maskbärandet var ambivalent och det finns också exempel på när de lagstiftade om obligatorisk mask. Som 1716, då full Bauta-maskering föreskrevs i teatersalongerna, delvis för att begränsa flörtandet – men framförallt för att hindra stadens superrika från att pråla med sina dyrbara kläder och juveler. Detta sågs nämligen som ett stort problem i republiken och det stiftades tidigt lagar som reglerade hur dyra kläder fick vara. Hur mycket pärlor som fick synas och så vidare. Kläder av rent guld – vilket förekom – förbjöds helt. Tidvis använde venetianarna Bautan för att dölja sina fina kläder och därmed kringgå lagarna, och tidvis lagstiftades det alltså om Bautatvång.

Man kan spekulera kring huruvida det här sättet att begränsa uppvisningar av rikedom i offentligheten kan ha bidragit till att upprätthålla den sociala ordningen i Venedig. För trots den enorma ojämlikheten har Venedig ingen historia av större upplopp eller oroligheter. Borgare och adel, hantverkare och studenter kunde med Bautans hjälp mötas på stadens gator som jämbördiga – och inte med snorkiga miner eller underlägsenhetskänslor. Bautan gav ett sken av jämlikhet.

Men den aspekt av maskbärandet som är mest inspirerande och relevant för oss idag är anonymiteten. Och framförallt: att anonymiteten respekterades – av såväl invånarna, som av republikens ledning. För även om ledningen gjorde mycket för att begränsa det allmänna maskbärandet, hade den i slutändan en tillåtande attityd. Och även om man mycket väl visste vem som dolde sig bakom en mask på stan, låtsades man aldrig om det. Utan man hälsade med en fras i stil med "Godafton, vackra mask"…

Anonymiteten var så helig att det kunde räcka att bära en Bauta-formad brosch på ytterkläderna för att respekteras som inkognito. Venedigs ledning och invånarna visste att den här typen av ventiler för privatlivet var viktiga. Särskilt i tätt sammanknutna och socialt och religiöst kontrollerade samhällen. Förmodligen var möjligheten att kunna dra sig undan och vara osynlig en minst lika viktig faktor för den sociala stabiliteten, som den skenbara jämlikheten. I alla fall en mer sympatisk och modern.

Tor Billgren, kulturjournalist

Die Nase