Det är motsatsernas matvara och en symbol för det yttersta. Anna Thulin har vispat ihop en essä om äggets betydelse för människan.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 24 april 2019.
Se gulan, hur den svävar i dimvitt hölje. Att äta eller inte äta ägg, det är frågan. Å ena sidan, skafferiets främsta basvara, fulländad i sin enkelhet. Å andra sidan, är det ett potentiellt liv som fräser där nere i stekpannan?
Jag minns hur jag en gång fick en uppenbarelse på en brits med prassligt sjukhuspapper under ryggen. På den gråkorniga skärmen syntes vita rundlar som tycktes simma runt i en grynig massa. Mina ägg. Jag var en äggbärande människa. Det föreföll absurt och gör det fortfarande.
Vi talar om fabriker som äggproducenter, när de snarare är förpackningsproducenter
En gång var moderskapet mystiskt och heligt, ja, exakt hur barn blev till var något oklart. Nog visste man att det krävde en avklädd akt, men själva fröet till en ny människa såddes av en högre makt. Nu har vetskapen klätt av mystiken och vi vet exakt vad som sker när spermie möter ägg, och samtidigt känns tillblivandet mer kliniskt och sterilt än någonsin. Äggen kan sugas ut och injiceras och sättas tillbaka, som om kroppen bara var dess behållare. Till och med orden känns abstrakta – fertilitetsappar, ägglossningstester – för att mäta den lilla, lilla luckan då man har störst chans att bli gravid. Vad betyder det när vi kommer så långt bort från en företeelses uppkomst att den förlorar sin ursprungliga mening?
Det gäller kroppen och det gäller mat, i högsta grad. Människor har ätit ägg från alla möjliga sorters djur, men det är först under de senaste århundraden som ägget blivit synonymt med hönor och massproduktion. I och med industrialiseringen har också äggets betydelse förändrats: från något exklusivt och andligt, till mer folkligt och sekulärt. Det har gått så långt att vi tycks glömma bort vart ägget faktiskt kommer från. Vi talar om fabriker som äggproducenter, när de snarare är förpackningsproducenter, som journalisten Mats Ekdahl påpekar i sin utmärkta matmonografi ”Ägget”. Hönan är ju den som producerar. Vår viktigaste basvara är egentligen en fråga om stöld.
Till ytan hård och bräcklig, inuti mjuk och samtidigt fyllig. Äggets inneboende motsatser gör att den passar väl som litterär symbol. Som i Jonathan Swifts roman ”Gullivers resor”. Där krigar landet Lilliput mot landet Blefuscu om hur man bäst slår sönder ett hårdkokt ägg, från den trubbiga eller den spetsiga sidan? Det finns inget mellanting, du är antingen med det ena eller det andra laget.
I romanen sägs kejsarens farfar ha råkat skära sig i fingret en gång som barn, och därför är det numer förbjudet för ”trubbändarna” att skära från den spetsiga änden. ”Man har beräknat att elvatusen personer vid olika tillfällen hellre underkastar sig döden än att slå hål i den spetsiga änden”, skriver Jonathan Swift. Och fortsätter: ”Många hundra tjocka böcker har skrivits om denna strid, men trubbändarnas skrifter är sedan länge förbjudna.”
Handlade det egentligen om ägg? Nej, såklart inte, lika lite som Swift i en annan essä förespråkade att man skulle äta barn. Han använde sig av satir och sagans form för att kritisera 1600-talets politiska och religösa ledare, och särskilt det engelska förtrycket av Irland. Han ville visa att dåtidens politiska strider var lika banala som frågan om vilken ände man skulle äta ett ägg. Kanske förtjänar historien lyftas fram idag igen? För visst tycks det finnas en hel del trubbätare och spetsätare bland dagens debattörer och Twitterriddare.
Förutom romaner finns det otalig konst som hämtat inspiration från ägget. Kanske för att dess klassiska form känns tidlös, som i fallet med Arne Jacobsens fåtölj och Carl Fabergés juvelägg åt den ryska tsaren. Tidlös, ja, samtidigt som äggen påminner om tidens gång. George Orwell, berömd för romanen ”Djurfarmen”, förde en dagbok över hur hans egna hönor värpte. Det var innan han slagit igenom som författare och han delvis försörjde sig som hönsfarmare. Den 30 mars 1940 skriver han: ”19 ägg. Totalt den här veckan: 120 (på 25 hönor – förmodligen rekord).” Ägg-dagboken måste ha varit en hållpunkt i tillvaron, ett sätt att mäta vardagen och vad den gett. Orwell räknade inte bara verkliga ägg, utan lät dem också få en betydande roll i ”Djurfarmen”, en allegorisk roman och kritik av stalinismen. Där blir äggen ett medel för motstånd, när hönorna bestämmer sig för att göra uppror mot ledargrisen. Det gör dem genom att förstöra sina egna ägg, istället för att tvingas ge bort dem och låta dem säljas vidare till människorna.
Inte sällan beskrivs kranier som blanka äggskal i litteraturen.
Kanske är det inte alltid ägget i sig som inspirerar, utan vad det representerar. En övergång från ett embryo till ett liv, från intet till ett något. En tillblivelse. Världsägget återfinns i många religioner och symboliserar universums skapelse. Ibland vilar det i vatten, ibland kläcks det utanför tid och rum. Ena halvan blir himmel och den andra halvan är jord. Visst framstår det som magiskt? Först var där ingenting, lika tomt som äggets vita, och ur den frånvaron uppstår livet och blir dess motsats. Men symbolen är inte mer magisk än att den också håller med modern vetenskap – Big Bang som slår sönder stillheten och livet bryter fram, yrvaket rufsigt och på ostadiga ben.
Hur ska vi då tolka det hela och oförstörda ägget? Som en symbol för döden? Se hur den vilar där i handen – kall, livlös och sluten – i perfekt symmetri. Det finns något dödligt med perfektionen, eftersom den inte lämnar utrymme för skapande och förändring. Himlen måste vara halvfärdig, med poeten Tomas Tranströmers ord.
Ja, till ytan kanske ägget är slutet och påminner om döden. Inte sällan beskrivs kranier som blanka äggskal i litteraturen. Men för de flesta är nog ägget förknippat med livet, även om alla inte får den uppenbarelsen på en sjukhusbrits. Den som föds med en livmoder föds också med ett visst antal ägg. Det talas om den biologiska klockan, det vill säga äggklockan som räknar ned tiden, åtminstone den fertila. Då när det fortfarande finns en möjlighet att bli något utöver sig själv. Och sedan, när äggen tar slut: en saknad eller en lättnad? Kanske behöver vi inte ens tänka den tanken i framtiden. Redan idag går det att frysa in ägg och delvis stanna tiden. Vad som egentligen kom först – hönan eller ägget – kanske blir en lika obsolet fråga. I ett framtida laboratorium kan ju båda skapas i samma stund. Och kanske kommer framtidens hyperintelligenta, genmodifierade hönor göra motstånd mot sin plats i näringskedjan, liksom hönorna i Orwells roman.
Ägget är motsatsernas matvara, som rymmer både liv och död, intet och alltet, hård yta och mjukt innanmäte. Som kulinarisk anrättning tycks den vara vår minsta gemensamma nämnare världen över – inte minst till frukost, vår mest trygghetstörstande måltid. Våra brittiska och amerikanska vänner äter den scrambled, söderut får du en stadig spansk tortilla, österut glider ett löskokt ägg ned i nudelsoppan. Ett spar vi till koppen på det egna frukostbordet. Skeden får den kalkrika ytan att krackelera och toppen glider av, en nypa salt eller kaviar. Låt dagen och livet börja.
Anna Thulin
journalist
Lästips
Mats Ekdahl: Ägget. Carlssons bokförlag, 2018.