Vår bild av savannen avslöjar vilka vi är

Under lång tid har vi funderat på vilka de tidiga människorna på savannen var. Sedan mitten på 1900-talet har bilden alltmer präglats av forskning. Erik Isberg ser hur den också präglas av sin tid.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I augusti 1947 stiger Julian Huxley ut ur Unescos nyinvigda högkvarter i Paris. Ett bländande solljus skiner över trappstegen, Huxleys kritstrecksrandiga kostym är oklanderligt struken. Han är på väg att börja sitt nya jobb som generalsekreterare för Unesco, FN:s underorganisation för utbildning, vetenskap och kultur, och, tänker han sig, bygget av en ny, mer kosmopolitisk värld. För biologen Huxley vilar detta bygge på evolutionsteoretisk grund: människan är till sin biologiska konstitution samarbetsvillig och demokratisk, något som kan spåras hela vägen tillbaka till våra förfäder. Det mänskliga ursprunget skrevs efter andra världskriget samman med drömmen om en annan världsordning. Om vi bara tittade närmare på mänsklighetens evolutionära bakgrund skulle vi förstå att vi egentligen var gjorda för att samarbeta.

Detta var inte första gången mänsklighetens ursprung användes för att förstå den egna samtiden. Redan 60 år före Kristus spekulerade den romerske diktaren Lucretius om inte de första människorna var av starkare virke än den bortskämda civiliserade motsvarigheten och under 1700-talet gav filosofen Jean-Jacques Rousseau uttryck för en liknande tanke, där en idealiserad bild av ett harmoniskt naturtillstånd kontrasterades mot en korrupt samtid. Men efter andra världskriget fick teorierna om mänsklighetens ursprung en ny tyngd: de skulle beläggas vetenskapligt snarare än filosofiskt.

Sedan dess har skildringar av savannen och de jägare-samlare som först befolkade den blivit en egen populärvetenskaplig genre. I dag är savannen ett återkommande motiv i bästsäljande böcker som Anders Hansens Skärmhjärnan  och Anders Wallenstens Hälsogåtan. Där tas vi återigen med till mänsklighetens första stapplande steg, men nu verkar savannens invånare, som vi ska se, ha fått nya intressen.

I sin bok Creatures of Cain: The Hunt for Human Nature in Cold War America, skriver idéhistorikern Erika Lorraine Milam ett slags savannens kulturhistoria från och med andra världskrigets slut. 1950-talets populärvetenskapliga berättelser om mänsklighetens ursprung betonade samarbete, allas gemensamma rötter och förmågan till kommunikation som ett essentiellt mänskligt karaktärsdrag. Ofta var de påhejade – intellektuellt och finansiellt – av Huxleys Unesco. Men i takt med att drömmen om en harmonisk värld började falna och kalla krigets terrorbalans ta vid förändrades också stämningen på savannen.

Stanley Kubricks film 2001: Ett rymdäventyr från 1968 inleds med en scen där en människoapa slår sönder ett djurskelett med till synes meningslös våldsamhet. Den österrikiske zoologen Konrad Lorenz föreställer sig i sin bok om aggression från 1963 en utomjordings syn på mänskligheten, och landar i att denna utomjording sannolikt skulle tänka att människan varken var rationell eller moralisk, men däremot aggressiv. Kubrick och Lorenz var inte ensamma om att under 60-talet uppmärksamma människans inneboende aggressivitet. En ny generation populärvetenskapliga författare lyfte fram egenskaper som våldsamhet och dominans som definierande för de första människorna.

Denna inneboende aggressivitet hade dikterat villkoren för tillvaron på savannen, där den som ville överleva var tvungen att etablera ett våldskapital. Och eftersom detta fungerat för våra förfäder, gick resonemanget, fanns det också moraliska incitament för att tillämpa samma logik på det politiska planet.

Inte heller denna savann kom att bli särskilt långlivad. Milam placerar slutet för idén om The Killer Ape, den dominerande hannen som härskare på savannen, till 1980-talet. Vem var det som klev in och tog hans plats? Ingen, svarar hon. ”När våld och fördomar blev personliga” skriver Milam, ”kom biologiska teorier om aggression och den mänskliga naturen att framstå som otillräckliga”. Kollektiva förklaringsmodeller tappade status och när kalla krigets maktordning började luckras upp försvann även terrorbalansen hos våra förfäder. Tiden hade sprungit ifrån savannen, The Killer Ape ersatts av fria individer som lämnat stenyxorna i gräset och inte ville kännas vid någon gemensam förhistoria.

Men savannens kulturhistoria tar ju trots allt inte slut här. På bokhandlarnas topplistor är den överallt, i SVT-produktioner och sommarprat utgör den en självklar fond. Snarare än att ha försvunnit verkar savannen bara ha bytt skepnad. Den förhistoria som framträder i hälsolitteraturen framstår som en fortsättning på de föreställningar som Milam beskriver i sin bok, men där det individuella är mer intressant än det gemensamma. Idag hänvisar vi inte till våra förfäder i frågor om våld och fördomsfullhet, utan de används istället för att besvara frågor om hur man ska leva ett bättre liv. På så sätt behåller savannen sina moraliska implikationer, men inte för samhället i stort, utan för den enskilda individen. Huxleys samhällsvision är ersatt av självoptimering.

I Anders Hansens bästsäljare Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda,  skiljer sig savannens invånare från sina föregångare på 1900-talet på flera sätt. De är varken särskilt samarbetsvilliga eller aggressiva, däremot är de ensamma i en instabil och otrygg värld. Hansen ger dem namn som Maria och Karin, de interagerar inte särskilt mycket, utan används som exempel på olika individers förmåga att överleva i en ombytlig tillvaro och deras individuella egenskaper speglar hur vi idag fattar beslut i vår samtid.

På Anders Wallenstens savann är gemenskapen större och gruppens sammanhållning avgörande för dess fortsatta överlevnad. Men målet med gemenskapen är inte, som var fallet i 1950-talets utopiska beskrivningar, ett nytt samhälle, utan hur individer, genom gemenskapens stöd, ska skapa sig ett gott liv. Samarbete och gemenskap ter sig inte som mål i sig själva, utan som medel för att individen ska förverkliga sig själv. Och individens ansvar tycks närmast absolut.

Sedan Julian Huxley stod på trappan i Paris har savannens invånare gång på gång bytt skepnad, och framtidens populärvetenskapliga författare kommer sannolikt att låta savannen befolkas av ytterligare nya invånare, där rekvisitan blir kvar men ensemblen byts ut. Kanske kommer de självoptimerande savannmänniskorna behöva göra uppoffringar för varandra när pandemier och klimatförändringar drabbar deras samtida motsvarigheter. Eller så händer något helt annat. Det mest intressanta är kanske inte vilka svar savannen kan ge oss, utan vilka frågor vi tror att den kan besvara.

Erik Isberg, idéhistoriker

Referenser

Anders Hansen, Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, Bonnier Fakta, 2019.

Anders Wallensten, Hälsogåtan: Evolution, forskning och 48 konkreta råd, Bonnier Fakta, 2020.

Erika Lorraine Milam, Creatures of Cain: The Hunt for Human Nature in Cold War America, Princeton University Press, 2019.

Glenda Sluga, “Unesco and the (One) World of Julian Huxley”, Journal of World History, 21:3, 2010.

Julian Huxley, Unesco: Its Purpose and its Philosophy, Preparatory Commission of the United Nations Educational, Scientific, and Cultural Organisation, 1946.