Muserna skriver tillbaka: Majken Johansson och Solveig Borg

Länge doldes Majken Johanssons stora kärlek bakom bokstaven S. Paul Tenngart berättar om kvinnan som poeten sörjde och skrev dikter om i decennier.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2023-11-15.

Efter att alla hennes efterlämnade papper donerades till Lunds universitetsbibliotek vet vi det mesta om poeten och frälsningssoldaten Majken Johansson, till exempel att hon från mitten av femtiotalet ända fram till sin död 1993 hela tiden tänkte på, sörjde och skrev dikter om sin stora kärlek Solveig Borg, hon som tog livet av sig den 19 augusti 1956.

I dikten ”Après toi”, som hämtar sin titel från Vicky Leandros Eurovisionvinnare från 1972, skriver hon till exempel om ”den dagligen vaknande smärtan // i tomrummet // efter dej”. I dikt efter dikt finns den, sorgen, och den bidrar starkt till Johanssons poetiska idiolekt – de drastiska växlingarna mellan djupaste förtvivlan och språklig lekfullhet.

Men vad vet vi om Solveig Borg? Och vad har vi rätt att ta reda på?

Majken Johansson dolde Solveigs identitet hela livet. Inte för sina allra närmaste men för den svenska offentligheten. I de publicerade dikterna kallas hon bara ”S” och nämns uteslutande med könsneutrala pronomen. I de många intervjuer som Majken gjorde i dagspress och veckopress på 1960-, 1970- och 1980-talen framställs Solveig antingen som en nära vän, eller så görs hon om till en manlig partner.

Dels vill Majken Johansson inte smutskasta Solveigs minne hos de bekanta och de släktingar som inte hade accepterat deras kärlek. Dels vill hon skydda sitt eget rykte i den svenska offentligheten och, förstås, inom Frälsningsarmén. Hon är ju en av de mest kända poeterna i samtidslitteraturen – och hon är dessutom Frälsningsarméns viktigaste språkrör i den svenska majoritetskulturen. Hon har ett uppdrag från Gud att utföra. Det får inte förstöras.

Men hon tänker också på sina dikter. Om det blir känt att de gestaltar kärleken mellan två kvinnor så upphör de att vara kärleksdikter och blir homosexdikter. Och det är de inte tänkta att vara. Det är de inte.

Men det finns en öppning, och det är tidens gång. De ägodelar som betydde allra mest för Majken Johansson samlade hon i en chokladask från Fazer. Där la hon fotografierna av Solveig och deras kärleksbrev. Asken förseglades i ett igenklistrat A4-kuvert och placerades i det arkiv som sedan donerades till framtida forskning. På kuvertet finns instruktionen: ”bör inte utlämnas till läsning och publicering förrän tidigast år 2015!”

Nu är vi på andra sidan den där historiska gränsen. Nu är tiden mogen för oss att lära känna Solveig. Ja, det är kanske rentav vår plikt att berätta om de villkor som hon levde under på 1950-talet så att vi kan hindra att begränsningarna, stigmatiseringen och skammen återkommer. Den bedömningen gjorde åtminstone Majken Johansson innan hon dog.

När hon träffade Majken var Solveig Borg en ensamstående 47-årig yrkeskvinna, direktör för företaget AB Specialpapper. Hon var född och uppvuxen i Finland, och hade etablerat sig i Stockholm efter kriget. Hon reste mycket i arbetet – både i Sverige och i Europa. På vintrarna älskade hon att åka skidor i Alperna.

Måndagen den 15 augusti 1955 får hon syn på en kontaktannons i Dagens Nyheter. ”Ung, kvinnl. akademiker söker väninna”, står det. ”Gärna 30–40 år. Övervägande intellekt. o. konstnärliga intr.”

Solveig låter det gå en dag, sen svarar hon den anonyma annonsören: ”Just nu står jag i beråd att åka till London, men ville med dessa nedkastade rader nå Er så att om Ni har intresse ville ta kontakt med mig då jag återkommer kring den 4 sept. Med hälsning / fru S. Borg.”

Visst tar Majken kontakt, och snart blir de ett par. I januari flyttar den 25-åriga poeten hem till den 47-åriga direktören. I efterhand ska Majken betrakta de där månaderna som den enda riktigt meningsfulla perioden i ett liv av brist och saknad.

Men det knappa år de får tillsammans är långt ifrån problemfritt. Solveig kommer från en högborgerlig finlandssvensk släkt, och hennes inkomster är robusta. Majken själv är en arbetarflicka från Möllevången i Malmö som vuxit upp i ett fosterhem. Visst, hon betraktas som en lovande poet, men diktsamlingar blir man inte fet av. Ibland känner Solveig det som om hon köper den fattiga Majkens gunst. Betalar för hennes unga kropp.

Båda bär på tuffa personliga trauman. Majken lämnades som spädbarn bort av sin biologiska mamma, och hon blev mycket illa behandlad i fosterhemmet. Två gånger har hon försökt ta livet av sig. Solveig lider av ständiga mardrömmar efter sin tid som sjuksköterska under finska vinterkriget. I sin dagbok beskriver Majken dem som två sjuka som inte förmår ge varandra stöd.

Det största problemet är ändå att de har så olika inställningar till sin gemensamma kärlek. Majken tycker inte att de behöver smussla med den. Men Solveig har alltför mycket att förlora. Om det kom ut att hon levde ihop med en kvinna på det sättet skulle hon riskera allt annat: släkten, firman, anseendet.

Precis ett år efter det att Solveig fick syn på Majkens kontaktannons kommer uppgörelsen. Solveig vill avsluta förhållandet. De bråkar och Majken råkar drämma till Solveig. Arg och ledsen störtar Solveig ut från lägenheten och tar bilen till sitt sommarställe några mil norr om Stockholm. Där skjuter hon sig i huvudet.

Solveig är borta. Förlorad. Och Majken kan inte ens visa sig på begravningen.

Det som sedan händer ska komma att anta mytologiska dimensioner för Majken Johansson. Under flera decennier ska hon i anteckning efter anteckning förklara för sig själv hur hon lyckades ta sig ur det totala mörkret. Först försöker hon nå Solveigs själ via spiritistiska seanser. Dessa försök nämner hon inte med ett ord i tryckta texter eller offentliga samtal. Sedan testar hon olika kristna samfund. Det är hon också ganska tyst om i efterhand. Men resten av berättelsen sprider hon så ofta hon kan: till slut finner hon Frälsningsarméns Gud. Via botbänkens hallelujah-rop når hon sin älskade. S och Gud blir nästan samma sak.

Resten av sitt liv längtar Majken. Diktsamlingarna bär vittnesmål om denna långvariga passiva kamp. Det händer att Solveig uppenbarar sig, påminner om vad som väntar på andra sidan. ”I Allhelgonatid / kom min S”, avslöjar hon i en dikt. I en annan skriver hon: ”Själva julaftonsnatten / återkom du. Kyssande / mitt vänstra bröst.”

Så blir Majken Johanssons livs kärlek en del av den svenska kulturhistorien. Och sedan 2015 är alltså S inte längre en gåta, utan Solveig kan träda fram som den hon är.

Paul Tenngart är litteraturvetare. 2016 gav han ut boken ”Livsvittnet Majken Johansson”. Musiken som hörs i slutet är just den låt som omnämns i essän: Vicky Leandros Eurovision-vinnare ”Après toi” från 1972.