Den brutna svenskan vittnar om en rikedom

Olika språk bryter mot svenska på olika sätt. Och däri döljer sig en berättelse om personlig mångfald. För en författare är det en gåva, konstaterar Marjaneh Bakhtiari på en av sina skånska dialekter.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-03-25.

Hej.

Jag kommer nu i några minuter prata med en röst som egentligen är främmande för mig. Ni kommer att höra min skånska och det kommer kanske att låta främmande för många av er. Men det här är inte den skånska jag pratar med mina vänner. Och den skånskan skiljer sig i sin tur från en tredje skånska, den som jag och min bror använder när vi är tillsammans med folk som inte pratar persiska. Det är nämligen bara då min bror och jag pratar svenska med varandra. För att andra ska förstå.

Han var två år när vi kom till Sverige. Jag var sju. Jag trodde länge att det var våra föräldrars förtjänst att vi alltid pratat persiska med varandra. Jag brukar säga att det är det enda mina föräldrar har varit strikta med: Hemma pratar vi persiska.

Men så slog det mig: Det var ju sommarloven i Iran med kusinerna. Det var att två månader om året vara omringad av det persiska språket. Och så ett barns starka behov av att inte sticka ut. Inte prata fel. Inte uttala något annorlunda. Det var den rädslan som höll persiskan levande i våra munnar.

Varje sommar åkte vi i och för sig till Iran med förlegade uttryck och slangord i bagaget. Det som hade varit självklart att säga tio månader tidigare var inte det längre och nya ord hade tagit deras plats. Men det lärde vi oss att snabbt justera redan under de första dagarna.

Mina föräldrar har alltid föredragit Mark Levengood och Leif Loket Olssons sätt att prata. 

När man rör sig mellan olika språkliga världar utvecklar man ett öra för dissonans och nyanser. Ingenting är självklart. Och ingenting är som det brukar och alltid har varit.

Mina första svenska ord lärde jag mig i Göteborg. Två år senare började jag tvåan i lågstadiet i Rosengårdskolan. Jag var den enda som inte pratade skånska. Den enda som dessutom inte pratade just den skånska som pratades i det området. Det behövde jag justera. Till min pappas stora sorg. För även om han inte visste vilken status skånskan hade, så tyckte han inte om hur det lät. Det lät konstigt och det var en svår dialekt att förstå för någon som fått lära sig svenska som vuxen. Mina föräldrar har alltid föredragit Mark Levengood och Leif Loket Olssons sätt att prata. De låter inbjudande medan skånskan framstår som något exkluderande. Något för de redan införstådda.

Men jag var nio år gammal, jag ville inte sticka ut. Jag lade till skorrande r och diftonger och rätt som det var pratade jag som alla andra. Men bara som alla andra elever. Våra lärare pratade nämligen en annan skånska. Folk ute på stan och från grannkommunerna pratade sin egen skånska. Och våra föräldrar pratade inte skånska överhuvudtaget. Deras svenska var helt och hållet baserat på deras eget språk.

Jag får ofta höra att jag pratar P1-skånska och jag har förstått att det ska tas som en komplimang. Den lutar mer mot det bildade, akademiska Lund än arbetarnas och invandrarnas Malmö. Det är kanske för att någonstans i bakhuvudet finns det alltid en önskan om att föräldrarna ska förstå vad jag säger, även om det är på skånska. Även om det blir en urvattnad malmöitiska som kan misstas för P1-skånska.

Vilken typ av människa bryr sig överhuvudtaget om sådant? Vilken typ av invandrare har tid för det? 

I persiskan inleds ett ord aldrig med flera konsonanter, en vokal måste komma till konsonanternas hjälp. Det går inte att säga SVERIGE. Det där första e:et i Sverige kommer alldeles för sent in i ordet. Det är därför självklart att trycka dit ett extra e i början så att munnen och tungan kan ta sig igenom ordet: Esverige.

En arabisktalande som oftast är lika förtjust i att använda vokaler tar in det där e:et lite senare. SEVERIGE. Iranierns version av skratta, blir därför eskratta, medan arabens blir sekeratta.

De här skillnaderna är viktiga. De berättar något om personen som uttalar dem och gör en term som ”invandrarsvenska” till ett problematiskt och intetsägande begrepp.

Hur är det att komma till ett nytt land som, säg trettioåring, som min mamma gjorde, och leva resten av sitt vuxna liv i ett språk där man aldrig någonsin kommer att kunna säga ”skratta” utan stor möda och avbrott i ordflödet. Inte kunna säga det på det där enkla och självklara viset som ens barn kan göra utan att ens reflektera över det.

Letar man efter synonymer som är enklare att uttala? Undviker man ordet helt? Bryr man sig kanske inte ens om att det inte går att uttala det helt korrekt?

Vilken typ av människa bryr sig överhuvudtaget om sådant? Vilken typ av invandrare har tid för det? Vilken struntar fullständigt i det? Jag ser dem alla omkring mig, och därför kommer de med i litteraturen.

Häromdagen pratade jag med vänner som har thailändska som sitt modersmål. Det var kallt, vi satt på ett kafé och frös. ”Fan att det ska va så jävla kallt i mars”, sade den ena. Den andra påpekade att ingen av dem skulle ha sagt så om det bara var de två och om de hade pratat thailändska med varandra.

”Jag vet inte varför, men jag kan inte svära på thailändska”, sade hon. ”Inte ens: fan vad kallt det är, kan jag säga”.

Många som har vuxit upp med ett ”familjespråk” och ett ”samhällsspråk” kan relatera till henne.

Våra identiteter skiftar med språkbruket. Är man van vid att förknippa moster och morfar med ett språk, och kompisarna på skolgården med ett annat språk, är det inte så konstigt att inte kunna svära på det förstnämnda. Det betyder också att ett språk kan bli det mer intima.

Den här upplevelsen av språkbruk skiljer sig från det synsätt som betraktar flerspråkiga som kluvna eller mittemellan två världar. Ett synsätt som inte förstår sig på personlig mångfald. Jag pratar om att addera. Att man lägger till ett språk till ett annat, och har som vana att använda de olika språken i olika sammanhang. Som att skaffa sig ny kunskap.

För en författare är det en gåva att få höra alla dessa röster. 

Våra röster berättar vilka vi är. Och det vi är, är uppbyggt av lager av erfarenheter. Det gäller oss alla. Men vissa av oss är mer flexibla än andra, just på grund av våra erfarenheter.

Men flexibilitet kräver arbete. Annars kan man inte bevara det. Det kan inte fortsätta spegla våra olika världar om vi inte håller det levande i våra munnar, hur främmande det än må låta i andras öron. Och vi som har en mångröstad historia och bakgrund, är också vana vid att våra jag är ett plural.

För en författare är det en gåva att få höra alla dessa röster. Och att se förvåningen i främlingars ansikten när de ser någon som ser ut som jag, prata skånska. Det är en ständig påminnelse om hur mångsidiga vi är. Om hur vi ständigt korsar gränser och förväntningar. Det är så vi alltid har gått från att prata med kusinerna i hemlandet, till att prata med kompisarna på skolgården. Att prata med folk som inte ser oss som svenska nog, och med folk som skulle svära på att vi var födda i det här landet och att svenskan var vårt första språk, om vi inte hade visat dem vad det står i våra pass.

Jag säger oss och vi nu istället för jag. Och det är för att ”jag” känns för litet, för singulärt.  Det speglar helt enkelt inte alla de möjligheter och variationer som många av oss, med alla våra olika språk och dialekter, har erfarenhet av.  Vi som kan säga Sverige på fler än ett sätt och vara hemma i varenda version av ordet.

Marjaneh Bakhtiari
författare