Mystikern Don DeLillo värnar den stora hemligheten

Å ena sidan tomhet, å andra sidan oändlighet. Mystikens två poler leder till språkets yttersta gränser. Ingen romanförfattare förstår det bättre än Don DeLillo, menar Mattias Hagberg.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Mot slutet av Don DeLillos mästerliga roman ”White Noise” passerar några ord nästan obemärkt förbi: the clouds of unknowing – moln av ovetskap, i den svenska översättningen. Orden kastas fram i en konversation mellan romanens huvudpersoner, den desillusionerade universitetsläraren Jack Gladney och hans kollega och evige samtalspartner Murrey. De pratar, som alltid, om stort och smått, om livet och döden. Och de talar om Jacks yngsta son, Wilder, när Murrey plötsligt säger: ”Så lyckligt lottad han är. Ett moln av ovetskap, en allsmäktig liten person. Barnet är allt, den vuxne ingenting. Hela ens liv går ut på att reda ut den konflikten. Undra på att vi är förvirrade, skakade, förkrossade.”

För den oinvigde fyller den där udda liknelsen mellan barnet och ett moln av ovetskap ingen särskild funktion. Den är bara en bild, en metafor. Men för den som känner Don DeLillos prosa och hans intresse för språkets mystiska dimensioner öppnar begreppet en avgrund.

I sin mest ambitiösa roman ”Underworld” återkommer Don DeLillo till begreppet. Här har ”The clouds of unknowing” fått ge namn åt ett helt kapitel, centralt placerat mot romanens mittpunkt. Under en tillfällig otrohetsaffär under en konferens börjar romanens huvudperson, avfallsingenjören Nick Shay, plötsligt tala om sin katolska bakgrund och om en liten medeltida skrift han läst i sin ungdom. Skriften bär så klart titeln ”The Clouds of Unknowing” och har en autentisk förlaga, skriven på 1300-talet av en okänd engelsk munk.

När Nick Shay väl börjat kan han inte sluta. Hotellrummet fylls av hans röst: ”… jag läste boken och började se Gud som en hemlighet, en lång oupplyst tunnel som fortsatte i all oändlighet. Det var mitt tafatta försök att begripa vår enfald inför Guds väldighet. [–-] Det är möjligt att vi kan känna Gud genom kärlek eller bön eller med hjälp av syner eller LSD, men vi kan inte känna honom med intellektet. Icke-vetandets moln säger oss detta. Och på så vis lärde jag mig respektera hemlighetens kraft.”

Orden tillhör en romanfigur, men kunde vara Don DeLillos egna. I ett samtal med Jonathan Franzen i New York 2012 sa han rakt ut att han såg på sig själv som en mystiker, som en som lärt sig att respektera hemlighetens kraft.

Kanske kan man tala om en mystikens poetik, om ett särskilt sätt att skriva och tänka litteratur som sätter språkets mystiska dimensioner i centrum. Don DeLillo är ett exempel. Alla hans romaner rör sig mot ett rike insvept i ett moln av icke-vetande. Men han är inte ensam. Listan på moderna romanförfattare och poeter som hämtar sin näring ur mystiken är lång.

För att förstå denna poetik behöver man sjunka ner i tiden. Molnet och okunskapen är en bild som ofta hämtar sin näring ur en enda rad i Andra Moseboken: ”Och folket stod på avstånd medan Mose gick upp mot töcknet där Gud var.”

Ur denna bild av töcknet har en hel mystisk teologi vuxit fram, en teologi som betonar det frånvarande och det absolut ovetbara. Så skriver till exempel den antika kristna mystikern som kallas Dionysios Areopagiten: ”Så kommer vi, när vi nu dyker in i detta töcken som övergår vårt förnuft, inte ens att finna brist på ord utan bara fullständigt tystnad och avsaknad av insikt.”

Dionysios Areopagitens mystik tillhör den som brukar kallas negativ. Orden, själva språket, räcker inte till. Allt måste i stället uttryckas genom negationer – sann vetskap är icke-vetskap, sant tal är stumhet. Gud är ett intet.

Mot denna mystik, finns en annan tradition, sprungen ur föreställningen om språkets oändlighet i stället för dess brister.

Om skriftens principiella outtömlighet skrev 1500-tals mystikern Johannes av Korset: ”De heliga fäderna, trots alla sina kommentarer, och alla dem som man skulle kunna tillfoga ytterligare, har aldrig tolkat skriften till ända: människans ord kan inte innesluta det som Guds anda har uppenbarat.”

Alltså, å ena sidan tomhet, å andra sidan oändlighet.

I denna uppdelning påminner mystiken om två av 1900-talets mest inflytelserika språkfilosofer: Ludwig Wittgenstein och Jacques Derrida, båda maniskt upptagna av språkets möjligheter, och båda förvånansvärt intresserade av mystik. Ur denna synvinkel framstår Ludwig Wittgenstein som en modern Dionysios Areopagiten. I hans filosofi graviterade språket mot tystnadens pol, mot intet: ”Om det man inte kan tala måste man tiga.” Medan Jacques Derrida i sin tur blir en Johannes av Korset, en tänkare som i all text ser en öppning mot det oavslutade, mot det oändliga. För Derrida tog tolkningens möjligheter aldrig slut. Varje rad, varje ord bar alltid på en ny möjlighet.

Kanske kan allt detta, det vill säga mystikens poetik, sammanfattas med två ord: tystnad eller larm. Den som skriver vet att han eller hon alltid befinner sig mellan dessa båda poler, som oundvikligen sliter språket mot sig. Tystnaden finns alltid som en möjlighet, liksom det oavslutade, det som växer och aldrig kan bli färdigt.

Kanske ligger litteraturens kraft alltid i närheten av någon av dessa poler.

Paul Celan, av många betraktad som 1900-talets främste poet, närmade sig med åren en poesi som nästan var helt tömd på innehåll. Medan en grafoman som Lars Norén fyllde sitt liv med text.

Men kanske är det ändå Don DeLillo som förstått mystikens språk allra bäst. I roman efter roman har han medvetet pekat på språket som den gräns inför vilken vårt förstånd riskerar att lösas upp i skrämmande tystnad eller oavslutat larm. Hans romanfigurer rör sig oavlåtligen i en värld insvept i ett moln av ovetskap – förlorade till tystnad, pladder och osäkerhet.

På en av de sista sidorna i ”White Noise” sitter huvudpersonen Jack Gladney och betraktar en ovanligt vacker solnedgång. Hans tankar vandrar: ”Det är svårt att veta vad vi ska känna inför detta. [–-] vi vet inte om vi tittar i förundran eller fruktan, vi vet inte vad det är vi tittar på eller vad det betyder, vi vet inte om det är bestående, ett upplevelseplan som vi med tiden kommer att anpassa oss till och som så småningom kommer att uppsluka vår osäkerhet, eller om det bara är en atmosfärisk rubbning som snart försvinner.”

Går det att gestalta hemlighetens kraft på ett enklare sätt? Nej, jag tror inte det.

Mattias Hagberg, författare och kritiker

Några spår av mystik i DeLillos böcker

• I Tystnaden (Albert Bonniers förlag 2021, översättning Rebecca Alsberg) möter vi grafomanen Tess som skriver på en dikt från vilken vi enbart får inledningsraden: "I ett nedstörtande intet".
  

• Noll K (Albert Bonniers förslag 2016, översättning Rebecca Alsberg) kretsar kring ett projekt för att frysa ner döende människor för att kunna återuppliva dem i framtiden. Där finns en lång inre monolog av en nedfrusen som bär alla tecken av en språklig, mystisk upplevelse. Den har närmast formen av en lång dikt med rader som: "Men allt jag är är det jag säger och det är nästan ingenting."

• Mot slutet av Falling man (Bokförlaget Atlantis 2007, översättning Rebecca Alsberg) kommer en motsägelsefull rad som automatiskt för tankarna till den negativa teologen och dess paradoxala språk: "Gud är rösten som säger: Jag är inte här."
  

• Omegapunkten (Bokförlaget Atlantis 2010, översättning Rebecca Alsberg) har redan i sin titel har en uttalad referens till mystiken i och med att den använder sig av prästen, teologen och filosofen Pierre Teilhard de Chardins mystiska idéer om Omegapunkten.
  
  

• White noise är utgiven på svenska som Vitt brus, på Modernista 2016 i översättning av Thomas Preis.