Rumpans kulturhistoria: Röven har klättrat upp i nyllet

Från den skönstjärtade Afrodite, till clownen som drattar på ändan rumpan är central både för kropp och kultur. Torbjörn Elensky sätter sig på den och tänker efter.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Baken, stjärten, rumpan, arschlet, röven – kärt barn har många namn. I finare sällskap helst omtalad på franska, som derrieren. Skinkorna är våra största muskler. Det är den mest pinsamma, opassande och vulgära kroppsdelen. Att dratta på ändan är den lägsta formen av clowneri. Humor som förenar alla i världen, oavsett språk, kultur, religion och ålder. På italienska kallar man att ha tur för att ha stjärt, culo: Che culo! Betyder alltså Vilken tur! Man kan vifta på rumpan och bli smiskad på baken, fast det senare numera bara bör ske efter klart och tydligt samtycke. För jovisst, naturligtvis är denna clownernas viktigaste kroppsdel också erotiskt laddad.

Redan de gamle greker visste att uppskatta ett par sköna halvklot nedanför ryggslutet, såpass att Afrodite kallipygos, den skönstjärtade Afrodite, senare mera känd som Venus aux belles fesses, utvecklades till en särskild skulpturgenre. Den undersköna kärleksgudinnan lyfter på sin klädnad och vrider sig bakåt så mycket det går för att få en glimt av sin egen vackra baksida. En version av henne står i pelarsalen på Stockholms slott, praktiskt nog framför en spegel, för den som vill skåda behagen utan att gå runt statyn. Det var Gustav III, inspirerad efter sin resa till Italien, som beställde den av Johan Tobias Sergel 1779. Stod modell gjorde ingen mindre än tidens stora kändis, hovdamen Ulla von Höpken. Det är alltså en klassisk tradition som på 2000-talet förvaltats av stjärnor som Jennifer Lopez och, inte minst, Kim Kardashian. En yppig bak är numera lika viktig som en svällande barm och det finns både särskilda träningsprogram för skinkmusklerna och skönhetsoperationen Brazilian butt lift, som lyfter rumpan för den som inte är nöjd med sitt medfödda häng.

Den är faktiskt den mänskligaste av kroppsdelar. Inget annat djur har så stor rumpa som människor. Även om en del andra primater också har framträdande bakstycken. Chimpanshonornas ända lyser rött, nästan som en lykta, när hon är fertil och hon lockar till sig lämpliga hanar genom att visa upp den. Men de har inte två rejäla halvklot av kött och fett som står ut på baksidan. Den första människan som gick på två ben var Homo erectus, den upprätta människan, och det är också den första som börjar utveckla stora skinkor. De behövs nämligen dels för balansen, dels för att ge tryck i steget, förklarar den amerikanska journalisten Heather Radke, som har skrivit den moderna stjärtens historia. De två forskarna Daniel Lieberman och Dennis Bramble har dessutom specifikt visat att den kraftiga sätesmuskulaturen är nödvändig när man ska springa på två ben. Våra höfter, knän, fötter och alltså även rumpan är till för att vi ska kunna springa. Till skillnad från de flesta andra däggdjur är vi visserligen inte så snabba, men unikt uthålliga.

Vår stora bakdel är alltså en enorm fördel, men de gigantiska skinkorna har förstås också medfört stora bekymmer i modern tid. Främst inom modevärlden inte minst och för kvinnor. Som Radke konstaterar är rumpfokuset förvisso inte lika könat längre – tänk på Thelma och Louise menande granskning av den skönstjärtade Brad Pitt eller när väninnorna i Sex and the city pratar manshäckar – men det är ändå kvinnans bakre behag som ägnats mest uppmärksamhet i modern tid. Under de senaste århundradena har den västerländska kvinnorumpan ofta varit ordentligt inpackad i många lager tyg, som både haft till uppgift att dölja och att framhäva. Till de märkligaste modenyckerna hör turnyren, en ställning som fina kvinnor bar under kjolarna på 1870 och 1880-talen, så att bakdelen framhävdes på ett överväldigande sätt. Den här sortens mode har flera möjliga förklaringar. Den enklaste är att man ytterligare skulle framhäva den smala midjan, som hölls insnörd i trånga valbenskorsetter, genom att låta tyget välla ut nedanför den. Den otroligt vida krinolinen kan förklaras på samma sätt. Men Radke hittar också ett annat spår.

Även om människor generellt har stora säten, ansågs vita personer småskinkade, medan svarta beskrevs som motsatsen. Storleken kopplades till föreställningar om de mörkhyades sexuella vidlyftighet. Det ironiska med detta, som med så många rasistiska föreställningar, är att förakt och avund på något sätt blandas. För den stora stjärten ansågs även attraktiv. Redan tidigt på 1800-talet oroade man sig i Frankrike över att männen skulle bli mera upptända av de yppiga svarta kvinnornas dundergumpar än av de vita kvinnornas små derrierer. Och allting började med Sarah Baartman.

Hon var troligen född revolutionsåret 1789 och kom från khoikhoifolket, som traditionellt varit herdar i nuvarande Sydafrika, och som sedan 1700-talet kallades hottentotter av européerna. Hon uppträdde först i London, sedan i Paris under 1810-talet i någon typ av hudfärgad kroppsstumpa, dekorerad med snäckskal och pärlor för att motsvara publikens förväntningar på en afrikanska. Alla ville se henne och framför allt hennes stora exotiska stjärt. Det finns mängder av karikatyrer av henne från tiden, som alla framhäver baken och hon blev så småningom till en stående typ: hottentotternas Venus. Andra kvinnor från khoikhoifolket kom att exploateras på liknande sätt och det centrala i alla bilder och föreställningar var den stora baken, som efter hand kom att bli en tvetydig generell symbol för erotik. Föraktad för att den ansågs djurisk, men eftertraktad som något sexuellt lockande. Kanske kan man förstå turnyren, detta märkliga plagg som döljer den äkta ändalykten bakom en jättestor fakerumpa, som ett uttryck för den motsägelsefulla fascinationen inför den afrikanska kvinnan.

Sarah Baartman lämnades inte ifred ens när hon dog utan hon dissekerades, hennes könsorgan och stjärt blev avgjutna och hennes skelett stod utställt på Musée de l'homme i Paris, ända till 1974. Nelson Mandela föreslog 1994 att hennes kvarlevor skulle återbördas till Sydafrika och hon begravdes där 2002.

Den franske författaren Georges Bataille hade idéer om hur stjärtens kraft i och med att vi reste oss på bakbenen skjutits upp i rösten och ansiktet. I sin poetiska essä ”Solärt anus” från 1927 skriver han:

När mitt ansikte fylls av blod blir det rött och obscent. På samma gång avslöjar dess morbida reflexer en blodig erektion och en krävande hunger efter oblyghet och kriminella utsvävningar. Utan att tveka påstår jag därför att mitt ansikte är en skandal...

Det låter groteskt, men oväntat nog har vetenskapen nu, nästan hundra år senare, givit honom åtminstone delvis rätt. Nederländska och japanska forskare har visat att människors ansiktsigenkänning i princip är densamma som chimpansernas rumpigenkänning. Våra ögonvitor, ögonbryn, röda läppar och rodnande kinder motsvarar den löpande chimpanshonans rodnande bak. De skriver att resultatet tyder på ”ett evolutionärt skifte i den socio-sexuella signalfunktionen från bakdelar till ansikten”. Bataille skulle ha varit nöjd. Vi är alla rövnyllen. Och det är inget skämt eller förolämpning utan bara ett vetenskapligt faktum.

Torbjörn Elensky
författare, kritiker och essäist