Vem är du bakom okunnighetens slöja?

Vad är rättvisa? Vilket samhälle vill vi bygga om vi inte har en aning om vilken plats vi kommer att få i det? Dan Jönsson återvänder till filosofen John Rawls idéer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När mina tvillingar var mindre hade de en metod för att dela rättvist på någonting, till exempel en bit tårta, så att båda blev nöjda. Det hela fungerade förvånansvärt smidigt och gick helt enkelt ut på att den ena sa: ”du delar, jag väljer”. De hade förstås inte kommit på det där själva – faktum är att det egentligen är ett skolexempel på vad som i rättsfilosofin kallas för ren procedurrättvisa – men jag kom att tänka på det när jag för ett tag sen läste om en ny och nästan lika enkel metod som några forskare har tagit fram för att lösa komplicerade vårdnadstvister. Man tänker sig här att rätten bjuder ut barnets vårdnad på en sorts auktion, där föräldrarna var för sig får ange hur många procent av tiden man skulle låta den andra föräldern umgås med barnet, om man själv fick vårdnaden. Den som så att säga bjuder högst vinner, på villkor förstås att den andra får precis så mycket umgängestid som den har blivit lovad.

Det finurliga med den här metoden är att ingen vet på förhand vilken position de kommer att befinna sig i när processen är över. Man skulle kunna säga att de befinner sig bakom vad den amerikanske filosofen John Rawls skulle kalla en ”okunnighetens slöja”. Rawls myntade uttrycket i sin klassiska bok ”En teori om rättvisa” från 1971, där han gör ett heroiskt försök att härleda de allmängiltiga principerna för ett rättvist samhälle genom ett stringent, moralfilosofiskt resonemang. Rättvisan, förklarar Rawls, är för politiken vad sanningen är för vetenskapen: den yttersta grunden, som hela idébygget står och faller med. Precis som en vetenskaplig teori måste förkastas om den visar sig vara osann, så blir den politiska ordningen omöjlig att försvara i samma ögonblick den visar sig vara orättvis. Problemet är förstås hur man avgör en sådan sak. Vetenskapliga teorier kan falsifieras genom empiriska experiment, men hur fastslår man egentligen en orättvisa?

Rawls lösning har sina rötter i upplysningstidens filosofi – i John Lockes idé om människan som ett ”oskrivet blad”, i Jean-Jacques Rousseaus tankar om ”samhällskontraktet”, och kanske framför allt i Immanuel Kants kategoriska imperativ, alltså principen att vi bör handla på ett sätt som går att upphöja till allmän lag. Rawls tänker sig i samma anda en ursprunglig kontraktssituation, där medlemmarna i det blivande samhället svävar i total ovisshet om vilka de är. När de ska enas om rättvisans principer vet de alltså inte om de är rika eller fattiga, om de är män eller kvinnor, gamla eller unga, eller vilken religion eller hudfärg eller nationalitet de har. Ingen sådan situation har förstås någonsin existerat i historien, men för Rawls blir den en nödvändig utgångspunkt för att hitta fram till en sorts minsta gemensamma nämnare för den politiska rättskänslan, bortom alla snäva egenintressen.

Rawls antar att människorna bakom ”okunnighetens slöja” skulle kunna enas kring två grundprinciper för en rättvis ordning. För det första: att var och en har rätt till samma grad av medborgerliga friheter. Och för det andra: att en social eller ekonomisk ojämlikhet bara kan tolereras om den gör att de minst gynnade i samhället får det bättre. Principerna är vad Rawls kallar ”lexikaliskt” ordnade, det vill säga att den ena föregår den andra: med andra ord får en ojämlikhet aldrig rättas till på ett sätt som innebär ett ingrepp i någon annans frihet. Den naturliga ordning som växer fram ur de här premisserna visar sig vara en social liberalism, eller liberal socialism, beroende på hur man tolkar argumenten – som i ”En teori om rättvisa” först och främst riktar udden mot den klassiska liberala utilitarismen och dess idé om ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”. En princip som dragen till sin spets kan rättfärdiga slaveri, enligt Rawls, och därför knappast skulle verka särskilt lockande bakom ”okunnighetens slöja”.

Rawls enkla teori fick ett enormt genomslag, men att han ägnar bortåt sexhundra tättskrivna sidor åt sin argumentation visar kanske att han också själv insåg att enkelheten var förrädisk. Till exempel gör han vissa grundläggande antaganden om människorna bakom okunnighetens slöja – han nämner själv att de inte drivs av avundsjuka. Han förutsätter också, får man tillägga, att de var och en faktiskt kan lita på att de andra är ärliga och konsekventa i sina avsikter. Ni som kan er Astrid Lindgren minns kanske hur Karlsson på taket lyckas kollra bort den väluppfostrade Lillebror när de ska dela upp några kolor. Lillebror låter artigt Karlsson välja först, varpå Karlsson helt fräckt snor åt sig den största kolan och sedan inför Lillebrors upprörda besvikelse ställer den självklara motfrågan vilken han själv skulle ha valt om han fått välja först. Den minsta förstås, snyftar den skenhelige Lillebror. Jaha, säger Karlsson, nu fick du ju den minsta, vad tjurar du för?

Så får det givetvis inte gå till. Men vad Karlsson gör i det här exemplet är ju att han utnyttjar en sorts grundläggande social flexibilitet, som knappast några mänskliga sammanslutningar kan fungera utan. Ska människorna bakom slöjan verkligen tänkas utan sådana instinkter – eller omvänt, går det alls att föreställa sig en personlig identitet och därmed några moraliska grundvärderingar hos människor helt utan egenskaper? Invändningarna mot Rawls resonemang har varit många, både filosofiska och politiska – till exempel ansåg den nyliberale tänkaren Robert Nozick att det med Rawls principer inte finns några rimliga motiv för att minska ojämlikhet, eftersom den sortens åtgärder alltid begränsar friheten för någon annan. Från andra sidan kan det påpekas att Rawls förbehåll, att ojämlikheter bara får uppstå om de leder till förbättringar för de sämst ställda, med facit i hand låter som ett förebud om just nyliberalismens ”nersippringsteori”. Den idé som Rawls baserar sitt resonemang på i ”En teori om rättvisa”, att ojämlikheter har en tendens att jämnas ut över tid, har kort sagt visat sig vara historiskt felaktig.

Till sist är det väl med ”okunnighetens slöja” som med alla stora idéer: det är förmågan att provocera till motangrepp som gör den levande. Strax före sin död 2002 återvände Rawls till frågan i sin bok ”Justice as Fairness” – ”Rättvisa som skälighet” – där han bemötte kritiken men också kritiserade det moderna amerikanska samhället för att i väsentliga delar baseras på orättvisor, till exempel vad gäller pengarnas roll i det politiska systemet, och den ojämlika tillgången till hälso- och sjukvård. Och säga vad man vill, det fina med hypotesen om ”okunnighetens slöja” är ju att den kan användas just så, som ett lackmustest på rättvisan. Alla brister till trots låter den oss i sin nästan cartesianska radikalitet ta ett steg tillbaka, se på vår egen tid, vårt eget samhälle utifrån, ur ett utopiskt perspektiv, och ställa frågan vilka värderingar och principer vi egentligen, i den bästa av världar, anser borde vägleda oss. Vilken form av ojämlikhet skulle du, handen på hjärtat, vara beredd att finna i dig i om du själv utsattes för den? Fundera noga på saken. Det kan hända att du är en flykting, på väg över ett stormigt Medelhav i en överlastad, sjunkande båt.

Dan Jönsson, författare och essäist