Drottning Kristina och principernas hopplöshet

Att vara förälder kan förvandla den mest principfasta människa till en uppgiven version av Groucho Marx. Helena Granström söker stöd för principlösheten hos drottning Kristina och Gunnar Ekelöf.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hur bör man leva?

Frågan har sysselsatt filosofin så länge att det inte verkar osannolikt att det var den som gav upphov till det filosofiska tänkandet till att börja med.

De svar som getts har förstås sett mycket olika ut genom historien, och haft skilda fokus: från dygdeetikens betoning av den moraliska agentens egenskaper och karaktär, till pliktetikens emfas på handlingen som sådan, och vidare till utilitarismens koncentration på handlingens konsekvenser i bedömningen av dess moraliska värde.

En sak har emellertid nästan alla dessa svar haft gemensamt, nämligen viljan att formulera det riktiga levnadssättet i en eller flera absolut giltiga regler. Också den praktiska filosofin är med andra ord påfallande teoretisk, i bemärkelsen att dess frågeställningar rör sig i sfären av det allmänna och generella – och därmed lämnar mycket litet utrymme för den individuella människan, liksom för det specifika sammanhang i vilket hennes moraliska övertygelse ageras ut.

Och ändå tycks det – åtminstone ur den enskilda människans perspektiv – knappast finnas så mycket mer än omständigheter och individualitet, sammanvävda på ett oöverblickbart och inte sällan motsägelsefullt sätt. Är det inte i själva verket just motsägelsen, denna styggelse för varje filosofiskt system, som mer eller mindre utgör essensen av att vara människa i världen?

En tänkare som kommer närmare den mänskliga erfarenheten än såväl Platon som Kant är i så fall den svenska stormaktsdrottningen Kristina – kanske mest känd för att ha abdikerat från tronen i protest mot Sveriges skrala kulturella utbud, och möjligen också för att oavsiktligt ha orsakat filosofen René Descartes död i lunginflammation genom att bjuda in honom till sin råkalla huvudstad – men som också var författare, bland annat till en samling aforistiska betraktelser, så kallade maximer.

”Man måste trotsa lyckan, men man får inte sluta hoppas på den” heter det i en av dessa – fast i den nästa: ”Man måste hoppas minst på det som man önskar mest.”

”Hur mycket man än misstror sig själv, ska man lita på sig själv mer än på någon annan.” – och samtidigt: ”Att inte lita på sig själv är ett slags klokhet.”

”Man är varken präktigare eller frommare för att man är lortig och ovårdad.”, men å andra sidan: ”Människor som tillbringar livet med en kam framför spegeln är inte värda att leva.”

Maximen som form uppstod, skriver maximernas översättare Horace Engdahl i sitt förord till den svenska utgåvan, delvis som svar på ett behov av att ”tala utanför regelboken”; att utvinna kunskap ur sin direkta livserfarenhet, och att kunna dela denna kunskap med andra utan krav på strikt överensstämmelse med kristendomens eller den antika filosofins påbud. Om texten talar till sin läsare med någon auktoritet, är det en auktoritet som härrör från texten själv, inte från dess avsändare. Något som också befriar den från alla krav på konsekvens: Med maximen, noterar Engdahl, gör författaren fritt bruk av rätten att motsäga sig själv – en rätt som tillkommer varje fri ande, och i synnerhet varje aforistiker.

Att utifrån Kristinas många utsagor om godhet, gudstro och idealt härskarskap dra slutsatsen att hennes maximer utgör ett slags livsråd vore alltså att missta sig. För, vad ska läsaren av en självhjälpsbok i levnadskonst göra av sentenser som ”Man är som sin kärlek”, ”Människohjärtat kan ingen förstå sig på” eller ”Man vänjer sig vid allt och tappar lusten för allt”? Men å andra sidan är det kanske alltså just denna brist på klarhet och entydighet som gör texten förmögen att förmedla någon verklig visdom om det mänskliga livet.

Särskilt välbekant med det principiella förhållningssättets tillkortakommanden är kanske den som någon gång ägnat sig åt föräldraskap – en praktik som knappast klarar sig utan en stark känsla för rätt och fel, men där den devis som kändes rätt den ena dagen nästa dag framstår som minst sagt tvivelaktig. ”Gå aldrig ifrån ett gråtande barn” är kanske bra till dess att barnet fyller tre eller så – men när fyraåringen med ett nöjt leende konstaterar att han även vid nästa dagislämning tänker gråta och förtvivla, ”tills du, mamma, ger upp”, inser till och med jag att det kan vara dags att ompröva den. Moderskapet har med andra ord förvandlat mig till en uppgiven version av Groucho Marx: Det här är mina principer. Men om det visar sig att de inte fungerar har jag andra.

Och vad skulle det, egentligen, vara för fel med det? En röst som jag föreställer mig skulle kunna ta min etiska flexibilitet i försvar är den brittiska filosofen och författaren Iris Murdoch, som riktade skarp kritik mot synen på moralfilosofin som en gren av vetenskapen, vars mål är en universell, objektiv och faktabaserad utvärdering av varje given moralisk situation. Moral, menade Murdoch, är någonting som inte låter sig uttömmas av enkla begrepp som gott eller ont, utan med nödvändighet inbegriper mer komplexa mänskliga kategorier som sorg, förundran, humor och respekt. När den moraliska handlingen väl utförs, är en stor del av det moraliska arbetet redan gjort inuti den som handlar. Det moraliskt relevanta i dagislämningens scenario skulle i så fall inte vara huruvida jag slutligen hystar över min hulkande son i hans snälla frökens famn, eller kapitulerar och cyklar hem med honom igen, utan det faktum att jag överhuvudtaget förhåller mig till honom som ett subjekt vars tankar, drivkrafter och känslor det är meningsfullt för mig att försöka leva mig in i och förstå.

Men så snart jag försökte göra en princip av detta skulle jag alltså ofrånkomligen stöta på problem – faktum är att inte ens det till synes så oskyldiga budskapet hos den så kallade gyllene regeln är vattentätt om det verkligen tas till sin spets. ”Man ska aldrig göra andra något annat än det man skulle vilja att de gjorde en själv.” Ska vi alltså förstå detta som att det ger masochisten ett frikort att slåss? Å andra sidan – den sanna masochisten kommer väl inte att vilja slå någon annan än sig själv, så kanske är det här inget problem i praktiken. Men ändå: Som universell grundsats är detta omhuldade imperativ utan tvivel ofullständigt. Och med kristendomens kärleksbudskap är det förstås likadant: ”Älska din nästa såsom dig själv.” Men om jag inte alls älskar mig själv?

Det finns ingen så allmängiltig regel, skriver Kristina, att den inte medger några undantag – och jag blir allt mer benägen att tro att just denna utsaga är så nära en funktionell livsprincip som det är möjligt att komma. Kanske är det principiella misstaget verkligen att tro att det är möjligt att upprätta några principer överhuvudtaget.

Vad livsmotton anbelangar har jag själv de senaste tio åren eller så lutat mig mot poeten Gunnar Ekelöfs robusta fras: ”Det opraktiska är det enda praktiska i längden” – en hållning som jag låtit låna sin förtröstan till allt ifrån fjällvandringar och överambitiösa odlingsprojekt till hängivet moderskap och kärleksaffärer med dåliga odds. Å andra sidan konstaterar författaren några rader tidigare i samma dikt att det är lika ”svårt att vänja sig vid sig själv” som att ”vänja sig av med sig själv” – vilket i sig skulle kunna läsas som en utsaga om de abstrakt programmatiska levnadsreglernas inneboende begränsning.

Så hur bör man då alltså leva? Tja – det beror väl på.

Helena Granström, författare

Litteratur

Kristina: Maximer. Översättning: Horace Engdahl, i serien Svenska klassiker utgiven av Svenska Akademien i samarbete med bokförlaget Atlantis, 2019.