Vilka konsekvenser får automatiseringen för plugget, arbetet och umgänget med andra? Hur kommer våra liv förändras? Torbjörn Elensky funderar på vår framtid i robotsamhället.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
En av de första mera avancerade leksaker jag fick köpte farfar till mig i Japan. Den var av plåt, brun och kantig, och gick på batteri. Sakta makade den sig mot mig, gungade osäkert på styva metallben, medan huvudet vreds från sida till sida. Så stannade den till, bröstet öppnades och två rödblinkande plastkanoner åkte ut och smattrade högljutt mot mig.
Jag var helt skräckslagen. Den fick ställas undan, och först några år senare kunde jag börja leka med den. Inte för att det gick att leka så kreativt med den precis. Den gjorde sitt bara: vaggade osäkert emot mig, och sköt regelbundna salvor ur kanonerna i bröstet. Jag satte igång den och tittade på den en stund, sen stängde jag av den och ställde undan den igen.
Det var mitt första möte med en robot. De där självgående, människoliknande varelserna, som skapats av oss för att hjälpa oss, för att utföra farliga arbeten, lösa alla tänkbara problem, lyfta tunga saker och så kriga, förstås, och som gång på gång, i böcker och filmer och dataspel, vänder sig emot oss och tar över hela världen.
Verklighetens robotar är ofta mindre människolika, de kan bestå av en mekanisk arm, styrd av en processor, vid ett rullande band, eller vara ett dataprogram som löser någon administrativ uppgift. De tar allt större plats i våra samhällen, ekonomier, i arbetslivet, även om vi mestadels kanske inte ens tänker på dem som robotar, utan mera som automater, digitala algoritmer, appar, småsaker som underlättar vardagen för oss. Faktum är att vi befinner oss i en fas av robotisering, eller automatisering, som det också kan kallas, som på allvar utmanar de rådande förhållandena i våra samhällen, på sätt som är de mest omfattande sedan, ja, ångmaskinens genombrott.
Men den automatisering, som pågår idag, innebär nya utmaningar. Tidigare var det enklare uppgifter som kunde tas över av maskiner. Idag är det journalister, läkare, forskare och jurister som utmanas av dem. Datorer sköter redan aktiehandel med svindlande hastighet och hög precision. De klarar att ställa diagnoser på sällsynta sjukdomar utifrån enorma kunskapsmaterial, som ingen enskild läkare klarar att hantera, åtminstone inte lika snabbt och säkert. De kan ge individuellt anpassad undervisning av högsta klass och de skriver notiser i viss ekonomipress, utifrån löpande information från världens alla börser. Vad händer med våra samhällen om medelklassen trängs ut av robotar?
En av de främsta experterna på detta område i Sverige är Stefan Fölster, professor i nationalekonomi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Han utkom nyligen med Robotrevolutionen, Sverige i den nya maskinåldern i vilken han beskriver hur snabbt den tekniska utvecklingen går och vad vi kan vänta oss för nya genombrott under de närmaste åren - samt inte minst vad detta innebär för våra liv, ekonomin, jobben, plugget, umgänget med andra.
Varje teknikskifte hittills har samtidigt som det förstört tidigare livsbetingelser också skapat nya, och varje gång har den allmänna levnadsstandarden faktiskt höjts i hela samhället. Så skedde under industrialiseringen i västvärlden, och än idag i länder som Kina och Indien. Men nu måste vi hantera en situation där allt fler jobb tas över av maskiner, utan att nya kanske går att skapa i tillräcklig utsträckning. Visserligen gör de nya appbaserade tjänsterna och den robotiserade tillverkningen att det kommer att bli väldigt billigt att leva här, så det kan gå att ha det rätt gott materiellt för de flesta ändå. Men vill vi ha ett samhälle där en liten elit har kreativa yrken, inom vetenskap, konst och kultur, eller olika typer av entreprenörsverksamhet, men där de flesta egentligen inte behövs för att upprätthålla ekonomin och levnadsstandarden? Hur går det med ett sådant samhälle?
Det handlar heller inte bara om automatisering, utan om de nya marknader som skapas av appar som exempelvis Uber, som gör det möjligt för privatpersoner att erbjuda taxitjänster. I första omgången är det taxichaufförerna som blir överflödiga. Men i nästa, när helautomatiska bilar börjar rulla på våra gator, blir även de privata Uberförarna onödiga. Du bara kollar på din app var närmaste självkörande fordon står, hoppar ombord, och transporteras vart du vill utan någon mänsklig interaktion alls.
Allt fler tjänster erbjuds via appar och internetbaserade plattformar. I värsta fall ser vi en arbetsmarknad helt utan säkerhet, där det blir närmast omöjligt att hålla koll på inkomster och därmed att driva in skatter. Men i bästa fall ser vi också en tid randas då alla är friare att disponera sin egen tid, och kan sälja enstaka tjänster, från gräsklippning till kirurgi, istället för att binda upp sig som fast anställda. Det blir billigare för företagen, som inte behöver ha så mycket fast personal. Men hur blir det för den enskilde?
Kommer vi att få appbaserade fackföreningar också? Fölster resonerar rätt ingående kring dessa problem. Han understryker att det är viktigt att anpassa lagstiftning och samhällsorganisation efter den nya teknik som förändrar förutsättningarna för stora delar av våra liv. Jag tror att det enda sättet vi kan styra över utvecklingen på ett medvetet och kontrollerat sätt är genom att ta den på allvar. Rätt hanterad ger även denna utveckling stora möjligheter. Bortser vi från den kan den däremot köra över oss, och i längden hota både välstånd och demokrati.
Jag läser Fölsters bok under ett besök i Sydkorea. Där, liksom i Japan, bejakar man utvecklingen. Robotarna idoliseras, de ses som hjälpare som ska underlätta livet, bidra till nationens ständigt stigande välstånd och lösa vardagsproblemen, ända in i barnkammaren och på ålderdomshemmet. Korea beräknas vara världens mest robotiserade land redan idag. Här används robotar i undervisning, i vård, liksom de utvecklas för militära sammanhang.
En av landets stora exportsuccéer är till exempel Super aEgis II, ett automatiskt kanontorn, som redan används i Mellanöstern. Den söker automatiskt av siktfältet och kan pricka en lastbil på fyra kilometers håll, men än så länge enbart efter att ha basunerat ut en varning i sina högtalare, och fått klartecken från en ansvarig människa. Enligt tillverkarna DoDAAM var tornet ursprungligen helt automatiskt, men beställarna tyckte det var lite för oroande, och bad företaget att lägga in en spärr så att tornet inte kan skjuta utan mänskligt klartecken. Att helautomatiska system kommer att sättas upp inom överskådlig tid verkar rätt klart ändå, längs gränser, vid känsliga installationer som kärnkraftverk och oljefält, och så vidare.
Koreas huvudstad Seoul är även en av de städer där robotiserad övervakning kommit längst. Kameror filmar de flesta vrår av staden, och bilägare får rabatt på försäkringen om de installerar kameror i sina bilar. Enligt en uppgift jag fick filmas eller fotograferas man var sjätte sekund i Seoul. I London är situationen likartad, och det lär den bli också på flera håll. Automatiseringen tar i allt högre grad över bedömningen av situationer också, med biometriska program för igenkänning som med allt större precision känner igen ansikten, rörelsemönster, och till och med olika känslouttryck. Det är inte svårt att föreställa sig att automatiserade övervakningssystem i kombination med robotvapen med tiden kommer att ses som något helt normalt.
Ättlingarna till den gamla leksaksroboten, som skrämde mig så när jag fick den, förändrar förutsättningarna för våra livsbetingelser vare sig vi vill eller inte. Vi befinner oss bara i början av utvecklingen, än så länge, men historien visar att när ett teknologiskt genombrott väl skett kan förändringen gå mycket fort. Framtiden har faktiskt redan börjat. Hur vill vi ha den?
Torbjörn Elensky, författare
Denna essä sändes första gången i januari 2016.
Litteratur:
"Robotrevolutionen" Stefan Fölster (2015) Volante Förlag