Ge handen samma status som huvudet

I takt med den artificiella intelligensens framväxt kommer de mänskliga förmågorna att bli mer efterfrågade. Så varför värderar vi dem inte högre? Eva-Lotta Hultén slår ett slag för praktisk kunskap.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den rättrådiga stenhuggarhustrun Gertrud vill inte bara att hennes sju barn ska bli duktiga på att hjälpa till hemma och få bra yrken; hon vill att de ska bli goda människor. Därför lär hon dem att läsa, skriva, räkna och uppöva yrkeskunskaper men också att reflektera och visa medkänsla. De får träna konkret på de kunskaper hon förmedlar. Matematik övas genom att stega upp avstånd i hemmet och jämföra olika väggars längd med varandra. Eftertanke uppmuntras varje lördagskväll när alla redogör för vad de kunde gjort bättre under veckan. Empati praktiseras genom att barnen får fundera över hur de kan hjälpa andra och sedan genomföra de goda gärningarna dagen därpå. De får dessutom lära sig att spinna garn och utövar denna syssla medan de repeterar bibelverser eller tränar stavelser.

Learning by doing. Uttrycket har använts för att beskriva en skolundervisning som ger eleverna möjlighet att lära in och tillämpa sina kunskaper genom praktiska övningar. Begreppet förknippas med filosofen och pedagogen John Dewey. Han använde aldrig själv exakt de orden men utvecklade idéer i den andan på sin experimentskola i Chicago kring sekelskiftet 1900. Men andra hade gått före honom. En var Johann Heinrich Pestalozzi som utvecklade sina tankar i slutet av 1700-talet. Det var han som i romanen ”Lienhard och Gertrud” lät bondkvinnan Gertrud visa hur hans idéer om utbildning för yngre barn såg ut i praktiken. Gertruds praktik uppmärksammas i berättelsen av lokala myndighetspersoner som bestämmer att byskolan ska börja arbeta enligt hennes principer, inklusive spinnande på lektionstid.

Lienhard och Gertrud handlar inte bara om fostran och utbildning av barn utan om livet i en schweizisk bondby i slutet av 1700-talet och var en populär bok i sin samtid. I den engelska upplaga jag hittar på nätet, och som kom ut 1895, alltså runt 100 år efter att boken först publicerats, konstaterar emellertid översättaren i sitt förord att berättelsen i sitt originalskick bitvis är så tråkig att den är omöjlig att läsa utan att gäspa. Det är inte för sina litterära kvaliteter den fortsatt att vara relevant utan för sina tankar om utbildning.

Pestalozzi fortsatte utveckla både idéer och praktik genom att förestå, och själv driva skolor, med blandad framgång. En skola fick läggas ner på grund av bristande ekonomi, från en annan blev han bortkörd men en tredje var under en tid mycket populär bland rika och ansedda i Europa, som skickade sina barn dit.

I en senare bok beskriver Pestalozzi sina idéer mer ingående och förklarar varför han anser att barn behöver utvecklas inte bara kunskapsmässigt utan också som medborgare och medmänniskor. Gertrud förekommer inte alls i denna bok, som är en samling brev skrivna till vännen Gessner, men Pestalozzi kapitaliserar med titeln på sin tidigare romans popularitet. Det var säkert klokt för ”Huru Gertrud fostrar sina barn” är rörig och tjatig och sannerligen ingen njutning att läsa. Man får verkligen vara intresserad av Pestalozzis idéer för att ta sig an den.

Det var bland andra Otto Salomon, som var en av dem som utvecklade den svenska skolslöjden. Han drev kursverksamhet och slöjdseminarium vid Nääs, utanför Göteborg och lät 1896, 150 år efter Pestalozzis födelse, ge ut boken på svenska, med ett eget, förklarande och upplysande förord. Otto Salomon verkade i Pestalozzis anda. Han hade ett socialt patos, ville höja aktning och status för kroppsligt arbete och utveckla sina elever som hela människor.

En annan person som tog intryck var Ellen Key som refererar till Pestalozzi i sin banbrytande bok Barnets århundrade. Hon lyfter främst fram hans betoning av att arbeta med barnets själsliv men det går att se många likheter dem emellan vad gäller exempelvis synen på de praktiska sysslornas betydelse. Barn bör få lära känna verkligheten omkring sig och själva bidra till den.

I Sverige har idéer om att göra lärande konkret, stimulera alla sinnen, utbilda individen i sin helhet och främja värderingar och förmågor traditionellt haft en stark ställning men också alltid mött motstånd. Varför lägga tid på att grupparbeta eller teckna när katederundervisning är mer effektivt för faktaförmedling? Det finns nog heller ingen som sanningsenligt skulle kunna hävda att handens kunskap någonsin haft lika hög status som huvudets. Att ha kvar ämnen som slöjd, idrott och bild har allt som oftast motiverats med att de har positiv inverkan också på de mer akademiska ämnena, istället för att hävda deras värde i egen rätt.

Något som också slagit mig som egentligen märkligt är hur viktigt många tycker att det är att alla gymnasieprogram ska vara studieförberedande, alltså ge möjlighet att läsa vidare på högskola; medan ingen propagerar för det omvända: att alla gymnasieprogram ska ge kompetens för att klara ett konkret yrke och bidra till samhället direkt efter gymnasiet. Men varför skulle inte alla som läser exempelvis naturvetenskapligt program också kunna få läsa till en undersköterskebehörighet på köpet, och alla som läser samhällsprogrammet ges kunskaper inom handel eller vaktmästeri?

Vi är uppenbarligen inte särskilt angelägna om att höja statusen för praktiska yrken eller underlätta för alla att få jobb efter gymnasiet, utan nöjer oss med att möjliggöra klassresor. Dock bara åt det håll vi uppfattar som uppåt i hierarkin: från handens till huvudets domäner. Vilket bör tilläggas är en förenkling av hur det ligger till för många mer fysiska yrken kräver naturligtvis också stora doser tankeverksamhet.

I tider av artificiell intelligens spås arbetsmarknaden komma att efterfråga framför allt de specifikt mänskliga förmågorna, som omdöme, samarbetsförmåga eller inlevelseförmåga. Men också kvalificerade hantverkskunskaper och omsorgskunskaper anses ha en lysande framtid. Robotar är dåliga på att efterlikna både mänskliga känslor och rörelser. En förskolepedagogs, rörmokares eller renoverande snickares arbetsuppgifter kommer troligen inte kunna tas över ens av den mest intelligenta maskin.

Till det kommer att vi också i framtiden kommer ha behov av att känna mening och stå i relation till samhället och till andra människor. Forskaren Martin Lackéus och läraren Maria Wiman är några av de som nu börjat forska kring och arbeta med vad de kallar för värdeskapande lärande. Alltså lärande som ger eleverna möjligheter att konkret bidra och göra något för andra. Det kan handla om att läsa sagor för yngre barn, hjälpa gamla eller nyanlända eller rädda utrotningshotade djur. För den som undrar: ja, det ger också mätbara effekter på elevernas studieresultat, även om det inte är huvudpoängen.

Det går att se en båge från Pestalozzis skola till dagens, där samma tankar och praktik stötts och blötts genom århundradena och det är en vacker båge. Den bär utbildningens roll för att utveckla det sant mänskliga hos oss.

Eva-Lotta Hultén, författare och journalist