Varför ska jag bry mig när inte andra gör det?

Om inte jag gör det, så gör någon annan det. Det personliga ansvaret tycks ha förlorat sin poäng i vår tid, men kanske är det precis då moralen blir relevant, funderar författaren Helena Granström.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2018.

Homo homini lupus est.

Människan är människans varg; det gamla latinska ordstävet har i vår tid fått en förnyad, och kanske än mer skrämmande, innebörd.

Med undantag för klimatförändringarna – som i och för sig är människans verk, men ett oavsiktligt sådant – är de allvarligaste hoten mot människan skapade av henne själv, inte omedvetet utan tvärtom målinriktat och metodiskt. I flera fall är de största farorna för den mänskliga civilisationen också nära förbundna med dess uttalade mål. Dystopin är inte en motpol till utopin, bara en lätt förvanskning av den.

Avancerad artificiell intelligens är ett sådant exempel, en teknologi som vissa menar kommer att kunna lösa klimatfrågan och andra problem som vi inte klarar av på egen hand, och på sikt till och med hjälpa oss att kolonisera universum – men som samtidigt befaras kunna utradera inte bara mänskligheten utan också allt annat biologiskt liv från planeten, om vi inte lyckas hantera den rätt. Medvetenheten om att AI-forskning medför en sådan allvarlig existentiell risk är spridd, också bland de forskare som själva driver utvecklingen. Trots det höjs i princip inga röster för att forskningen på detta område omedelbart bör upphöra, inte ens från dem som finner det osannolikt att missöden ska gå att undvika.

Varför inte? Svaret är enkelt: Helt enkelt för att det inte längre är ett alternativ. Dynamiken är densamma som för entydigt destruktiva tekniker som kärnvapen och biologiska stridsmedel, eller för den mer tveeggade möjligheten till genmodifiering av människan: Den som behärskar tekniken vinner makt, och att som person, organisation eller nation avsäga sig den makten innebär bara att man placerar den i händerna på någon annan – och kanske mindre ansvarsfull – aktör. Om detta var sant redan tidigare, under det 1940-tal då det amerikanska Manhattan-projektets forskare lyckades bli först med att konstruera en fungerande atombomb, är det giltigt i än högre grad inom den globaliserade världsordning som råder idag. En nation som med hjälp av etiskt tvivelaktig vetenskap och teknik skaffar sig politiska eller ekonomiska fördelar, kan snabbt komma att behärska världen.

När amerikanerna fällde atombomben över Hiroshima hade den tyske fysikern Werner Heisenberg 25 år av intensiv atomforskning bakom sig. Det var resultatet av hans och andra atomfysikers arbete som nu brände människor till döds, slet dem i stycken, förvandlade dem till aska. Men begreppet skuld var, menade Heisenberg, trots det ”inte direkt applicerbart, även om vi alla var länkar i den kedja av orsakssamband som ledde fram till denna stora tragedi.” Såväl teknikutveckling som vetenskap är historiska processer i vilka individen är utbytbar. Hade Einstein inte upptäckt relativitetsteorin hade någon annan gjort det, och hade inte Heisenberg själv och hans kollegor genom sin forskning bidragit till att lägga den teoretiska grunden för kärnvapen hade någon annan varit där för att fylla hans plats. ”Av det skälet kan den individ som gör en avgörande upptäckt inte sägas ha mer ansvar för dess konsekvenser än alla de andra personer som kunde ha gjort den.

Pionjären har bara blivit placerad på rätt ställe av historien, och har inte gjort något mer än att utföra den uppgift han blivit ålagd.” Och detta, tillägger Heisenberg, är det värsta av allt: Insikten om hur oundvikligt alltihop faktiskt var. Mer än hundratusen människors plågsamma död finns med andra ord härbärgerad redan i den teoretiska atomforskningen, eftersom den förr eller senare kommer att leda fram till kunskap som möjliggör bomben, en kunskap som i sin tur kommer att driva någon till att konstruera denna bomb, vilket så småningom kommer att få någon att använda den. Genom forskning görs tekniken möjlig, och så snart den är möjlig är den också nödvändig.

Därmed kan forskarens moraliska ansvar i synnerhet, och kanske till och med det personliga ansvaret i allmänhet, i viss mening sägas vara avskaffat i det moderna samhället. Detta inte av ideologiska skäl, utan av praktiska: De krafter som människan i och med byggandet av en teknologisk civilisation har satt igång har visat sig starkare än hennes moral, starkare än hennes politik, ja, starkare än hon själv. Kanske är den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen inte oundviklig i något principiellt avseende, men i praktiken tycks den numera fullständigt ohejdbar.

Det dilemma som möter den moraliskt sinnade forskaren liknar i många avseenden det som vi alla står inför idag, i relation till de klimatförändringar som inom en nära framtid kommer att bli förödande om utsläppen av växthusgaser inte upphör. Och den kapitulation som de flesta av oss väljer att möta det med, är också besläktad med den som Heisenberg ger uttryck för: Vi som utnyttjar vårt historiska privilegium att leva på ett ohållbart sätt kan inte sägas ha mer ansvar för konsekvenserna än alla de andra personer som kunde ha gjort det, om de bara hade haft chansen. Och dessutom är våra egna handlingar, de förändringar som vore möjliga för att själva att åstadkomma, så små att de saknar betydelse. Begreppet skuld är, säger vi oss, inte direkt applicerbart.

Utifrån ett sådant perspektiv snöps kraften hos varje individuell handling redan innan den har hunnit utföras: Vad spelar det för roll om jag slutar flyga och köra bil, om ingen annan gör det? Vad spelar det för roll om jag sopsorterar, blir vegan och slutar nöjesshoppa, när alla andra fortsätter som förut? Det enkla svaret är förstås: Ingen roll alls. Och därmed verkar saken vara avgjord. Moral och personligt ansvar tycks ha spelat ut sin roll.

Men frågan är om det inte förhåller sig precis tvärtom: att det är just i ett sådant här läge som moralen som idé blir verkligt betydelsefull. Ju mer svårgripbara effekterna av den enskilda människans agerande blir, och ju otydligare hennes möjligheter att påverka, desto viktigare blir en känsla för rätt och fel som åtminstone till viss del är oberoende av den enskilda handlingens konsekvenser. På samma sätt som begrepp som värdighet, godhet och respekt hämtar dessa kategorier sin näring från någonting som ligger djupare än de omedelbara effekter som ofta kan vara både oöverblickbara och svåra att förutse.

När vi värderar handlingar med deras hjälp, värderar vi inte bara handlingarnas konsekvenser, utan också hur de formar den individ som begår dem. Kanske var atombomben oundviklig, och kanske var den enskilda forskarens roll i dess tillkomst fullständigt utbytbar. Men när Manhattanprojektets vetenskapliga ledare, fysikern Robert Oppenheimer, ser bomben detonera är det han, och ingen annan, som – med hans eget citat ur den hinduiska skriften Bhagavadgita –  ”har blivit döden, världarnas förstörare”.

Kanske – eller rentav troligen – kommer vi att misslyckas med att dämpa klimatförändringarna och annan mänsklig förstörelse av planeten; kanske kommer vi till sist att gå under i en värld som vi själva slagit i spillror. Och kanske kan ingen av oss göra någonting för att förhindra det.

Betyder det att vi lika gärna kan fortsätta som hittills, och acceptera att historien har gjort oss till ”världarnas förstörare” –  i en mindre storslagen, men minst lika reell bemärkelse som Oppenheimer? Inte om vi tror att begrepp som godhet, värdighet och vördnad äger någon mening, inte om vi tror att det har betydelse att kunna se oss själva i ögonen och säga: Jag levde så gott jag förmådde. Det – åtminstone det – står ännu i vår makt.

Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik