Kollektivet tar ton i litteraturen

Första person plural, den kollektiva rösten eller kort och gott vi. Detta pronomen blir allt vanligare som berättarröst i litteraturen, särskilt den amerikanska. Maja Andreasson funderar på varför.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Romanens historia är också en historia om individen. Medan hjältarna i den klassiska epiken inkarnerade samhällets traditioner och ideal, utrustades romanens figurer med en egen blick på världen. Istället för att agera i enlighet med legender och myter, började romanens protagonister handla utifrån sin specifika situation. Romanens genomslag äger också rum samtidigt upplysningens idéer får fäste i Europa och människan blir den självklara huvudpersonen.* I 1700 och- 1800-talets Bildungs-romaner ger sig ynglingar ut på mognadsresor kantade av förvirring och frestelse, och i den modernistiska romanen växer intresset för människans inre vrår. Även inom postmodernismen, med sina autobiografiska lekar och splittrade subjekt, är upptagenheten med individen central. En spännande fråga blir därför vad som händer i de romaner där individen inte är i fokus? Hur låter en roman där gruppen har ordet?

I boken Fictions of Authority från 1992, uppmärksammar narratologen Susan Lanser ett sällsynt berättarperspektiv som hon döper till communal voice, kollektiv röst. Böcker som är berättade ur detta perspektiv för, enligt Lanser, alltid marginaliserade gruppers talan och är per definition skrivna av kvinnor. Lanser driver till och med tesen att män inte behöver ett vi, eftersom deras jag redan talar med vi:ets auktoritet. Den här spaningen är spetsig, men kanske något förhastad. Sedan Fictions of Authority gavs ut har en mängd författare, både män och kvinnor, utforskat den kollektiva rösten. I Jeffrey Eugenides roman The Virgin Suicides (1993) bildar några grannpojkar ett vi i sin besatthet av systrarna Lisbon. I Joshua Ferris roman Så fick vi se slutet (2007) består vi:et av ett gäng cyniska reklamare, och i Julie Otsukas Vi kom över havet (2011) får vi följa de japanska kvinnor som kom till Amerika som så kallade ”postorderfruar” i början på förra seklet. Fler romaner kan läggas till listan; somliga som bekräftar Lansers tes om den kollektiva rösten som en röst från marginalen, andra, där gruppen snarare får sägas tillhöra samhällets mittfåra.

Men även om den kollektiva rösten har fått ett uppsving på senare år, är det naturligtvis inget nytt, litterärt fenomen att tala med gemensam stämma. I den antika grekiska tragedin och komedin spelade kören en avgörande roll, både som kommentator av dramats händelseförlopp och som en aktör i egen rätt. Andra intressanta exempel på vi:ets roll i litteraturhistorien, är Jevgenij Zamjatins dystopiska roman Vi från 1924, om ett totalitärt samhälle där individen inte längre har någon plats. Romanen har förvisso en stark jag-berättare, nummer D-503, men denna huvudperson, relaterar hela tiden sig själv till det större kollektivet: “Vid en och samma timme börjar vi och slutar vi med miljonsamstämmighet vårt arbete”, skriver Zamjatin. Om hans vi står för massans tanklösa följsamhet, ger Josef Kjellgrens kollektivroman Människor kring en bro från 1935, en mer solidarisk bild av vi:ets natur. Här skildras arbetarnas villkor och gemenskap under byggandet av Västerbron i Stockholm och i enlighet med Lansers teori, används den kollektiva rösten som ett kollektivt vittnesmål. Kjellgren skriver: ”Vi hade alla en släng av gjutarreumatismen eller den helt vanliga verkstadsichiasen, dessa ofrånkomliga yrkessjukdomar som sticker in en knotig hand på varje arbetsplats, kramar hårt och obarmhärtigt till om någon lem för att sedan behålla sitt säkra grepp till livets slut.”

I Ferris och Parks romaner talar den kollektiva rösten ärligt och syrligt om nyliberala arbetsförhållanden, men den samlar sig aldrig i ett organiserat motstånd. Kanske är det istället upp till läsaren att agera.

Men trots fläckvisa inslag av vi-berättande genom den moderna litteraturhistorien är det först under 2000-talets första decennier som man kan tala om en verklig trend. Och den är i hög grad amerikansk. Vad beror den på? Förvånansvärt få har undersökt saken, men litteraturvetaren Bonnie Costello är ett undantag. I sin forskning följer hon hur detta märkliga och mäktiga pronomen vandrat genom den amerikanska poesin. Hennes tes är att samhällsklimatet efter den elfte september drivit allt fler poeter att utforska vad det innebär att säga ”vi”. Mellan poesi och prosa går ingen tydlig gräns, och även ur boomen av vi-romaner finns exempel på författare som utnyttjat vi:et för att göra upp med det vita majoritetssamhällets rasistiska historia. I Vi kom över havet ger Otsuka röst åt en grupp kvinnor som sällan hörs i den konventionella historieskrivningen av Andra världskriget. Efter attacken på Pearl Harbour är plötsligt de japanska gästarbetarna inte längre lika välkomna i landet: “Över en natt började våra grannar att se annorlunda på oss. Kanske var det den lilla flickan neråt vägen som inte längre vinkade åt oss från sitt bondgårdsfönster. Eller den gamla trogna kundkretsen som plötsligt försvann från våra restauranger och butiker.”

Den aggressivt, polemiska retorik som kriget mot terrorismen givit upphov till, kan alltså ses som en möjlig orsak till det ökade intresset för vi:et och, indirekt också, för de:et. Men med tanke på den bredd av teman och kollektiv som märks i vågen av vi-romaner, räcker inte Bush-administrationen som ensam förklaringsmodell. Den prekära arbetsmarknaden skulle också kunna läggas till listan över tänkbara orsaker. För även om reklamarna i Ferris roman Så fick vi se slutet tillhör en lyckligt lottad medelklass, skildrar romanen ett kontorsliv präglat av uppsägningar och konkurrens, osäkerhet och ensamhet. Trots att romanen är berättad ur ett vi-perspektiv, finns det ingen gemenskap alls att tala om. Författaren Ed Park tar steget ännu längre, när han i sin vi-roman Personal Days, låter ett helt arbetslag vittra sönder. I takt med allt fler blir uppsagda, upphör vi:et att tala, och i sista kapitlet tar ett enskilt jag över berättarrollen. I Ferris och Parks romaner talar den kollektiva rösten ärligt och syrligt om nyliberala arbetsförhållanden, men den samlar sig aldrig i ett organiserat motstånd. Kanske är det istället upp till läsaren att agera.

Vi:et kan, i såväl litteraturen som i världen utanför den, användas i kampen för upprättelse och frihet, det kan bilda ett protesterande och i vissa fall revolutionerande vi. Om jaget är ett ensamt pronomen, är vi:et alltid flera, något som är nödvändigt för all form av mobilisering. Samtidigt finns det förstås ingenting som säger att vi:et slår underifrån, tvärtom är ju vi- och dom retoriken ett givet inslag i alla fascistiska diskurser. Vi:et blir ett sätt att markera, men också att skapa en grupps gränser. Frågan om vilka som ryms och inte ryms i vi:et är också något som aktualiseras i läsningen av alla de romaner som låter kollektivet ha ordet. Vad innebär det egentligen att föra allas talan? Hur likriktad en grupp än kan tyckas vara på avstånd, består förstås varje kollektiv av en mängd individer, med sina särskilda problem och erfarenheter, och genom att tala med vi:ets unisona röst, hotas också̊ dessa skillnader att suddas ut. Samtidigt är det kanske ett pris som är värt att betala för att få slippa vår tids besatthet av jaget för en stund. I vi-romanerna trängs romankonstens mest älskade figur åt sidan, och istället för rikta uppmärksamheten mot individen, är det till ljudet av kören vi lyssnar. Vill vi förstå vart vår samtid är på väg gör vi klokt i att lyssna på den.

Maja Andreasson, litteraturvetare och skribent

 

Maja Andreasson tipsar 
12 romaner och noveller berättade ur ett vi-perspektiv

Jevgenij Zamjatin: Vi (1924).

William Faulkner: En ros åt Emily (1930).

Josef Kjellgren: Människor kring en bro (1935).

Jeffrey Eugenides:  The Virgin Suicides (1993).

Karen Joy Fowlers: The Jane Austen Book Club (2004).

Kate Walbert: Our kind (2004).

Joshua Ferris: Så fick vi se slutet (2007).

Ed Parks: Personal Days (2008).

Justin Torres: We, the Animals (2011).

Julie Otsuka: Vi kom över havet (2011).

TaraShea Nesbit: The Wives of Los Alamos (2014).

Carsten Jensen: Vi, de drunknade (2016).

* Se exempelvis Ian Watts, The Rise of the Novel. Studies in Defoe, Richardson and Fielding, (Los Angeles 2001)