Vi känner alla vår tillvaros tumavtryck

Att vara sårbar är priset man betalar för att kunna utvecklas till en unik individuell person som upplever sig vara verklig och levande. Johan Eriksson utforskar det personliga varats mysterium.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Från och med den tid i vår psykologiska utveckling då vi i fullödig mening börjar existera som personer eller subjekt så kommer vårt levande att lyda under andra lagar än tidigare. Från denna stund drivs vi inte längre av en strävan efter att tillfredsställa våra primära behov och drifter, åtminstone inte i första hand. I stället drivs vi nu ytterst av en strävan efter att upprätthålla, försvara, utveckla och förstärka vår hårt tillkämpade och inte sällan sköra personliga identitet. I egenskap av subjekt eller personer fruktar vi inte i första hand döden, i fysisk mening, utan vad vi fruktar mest är det personliga sönderfallet – att förlora vår inre organisation och vår meningsfulla förankring i existensen.

Det är jobbigt att vara människa. Till skillnad mot tingen så ”har” människan inte bara en identitet i kraft av yttre egenskaper, utan den personliga identiteten – alltså den form av identitet som inte handlar om ”vad” någonting är, utan om ”vem” någon är, från ett första-persons perspektiv – är följden av ett psykologiskt arbete. Förlusten av vår personliga identitet är därför en specifik mänsklig fara, och upprätthållandet och utvecklandet av identiteten en specifik mänsklig nödvändighet. I allt vi gör, tänker och säger står identiteten på spel, mer eller mindre dramatiskt. Medvetet eller omedvetet arbetar vi konstant med att försöka vara det som vi inom vårt kulturella och sociala sammanhang kommit att identifiera oss som – män, kvinnor, föräldrar, plikttrogna, intelligenta, rörmokare, liberaler, konservativa, och så vidare. Den kanske mest berömda illustrationen av detta mänskliga predikament står att finna i Jean-Paul Sartres existensfilosofiska klassiker Varat och Intet där han i en ofta citerad passage beskriver en servitör på ett café och hur dennes manierade gester och rörelser är som ett spel i vilket servitören desperat försöker göra sig till vad han är – en servitör. Servitören, konstaterar Sartre, leker sin identitet i syfte att försöka förverkliga den.

Utifrån denna tanke att människan så att säga är dömd att hela tiden försöka förverkliga, bekräfta och definiera sin identitet så skulle man lätt kunna dra slutsatsen att den personliga identiteten från grunden och upp bara är en kulturell produkt, en socialt konstruerad artefakt. Att det skulle finnas ett genuint eller sant själv bakom eller bortom alla våra kreativa försök att inom ramen för ett kulturellt och socialt sammanhang försöka vara någon – detta tycks vara en falsk och sentimental föreställning med sina rötter i en romantisk syn på den mänskliga subjektiviteten.

Efter att under flera år har arbetat heltid med psykoanalys och psykoterapi är det dock ganska svårt att värja sig från intrycket att det kan ligga, och ofta ligger, en djup och omvälvande existentiell erfarenhet bakom det slitna uttrycket ”att hitta sig själv”. Onekligen, säger min kliniska erfarenhet, finns det ett genuint själv att hitta – eller att förlora. Att kulturella identifikationer såsom att vara man, kvinna, förälder, intelligent eller läkare spelar en väsentlig roll för utvecklandet av den personliga identiteten är tveklöst sant, men tänker man närmare på saken upptäcker man snart att en stor del av vårt moraliska och vardagspsykologiska språkbruk faktiskt skulle förlora sitt logiska spelrum om vi inte förutsatte att det finns en kärna av personligheten och den personliga identiteten som överskrider eller befinner sig bortom alla hårt tillkämpade kulturella identifikationer. Utan denna kärna så skulle det till exempel saknas logiskt utrymme för att reflektera över oss själva och vår personliga identitet i termer av sanning och falskhet. De moraliska och psykologiska problem som är centrerade kring temat autenticitet skulle inte existera.

Den personliga identiteten tycks alltså inte vara identisk med summan av mina identifikationer. Jag är med andra ord inte samma sak med alla de egenskaper, intressen, verksamheter, grupptillhörigheter och värderingar som jag under olika perioder av mitt liv har investerat så pass mycket känslomässig laddning i att de kommit att bli väsentliga delar av vem jag upplever mig vara. Kärnan i den personliga identiteten befinner sig bortanför allt detta. Samtidigt utgör den inte något fullödigt ”vem” under den personliga identiteten i högre mening, en annan och mer sann person som liksom döljer sig därbakom. Snarare bör vi förstå den som en aspekt eller en nivå: kärnan i den personliga identiteten innebär att jag – bortom min upplevelse av mig själv som människa, förälder, försäkringstjänsteman eller socialdemokrat – på ett direkt och intuitivt plan kan identifiera och uppleva vad som skulle kunna kallas för mitt eget unika känslomässiga idiom, alltså mitt eget unika böjningsmönster för livets alla erfarenheter och upplevelser, min egen psykologiska estetik.

Tagen för sig självt har detta djupt personliga idiom mer karaktären av ett ”att” (jag är) än ett ”vem” (jag är), men det är ett ”att” med en känslomässigt utstakad ”vem-riktning”. Det pekar i riktning mot ett ”vem” och i detta pekande sänder det liksom ut en ton tvärsigenom vårt utvecklade medvetandeliv, en ton i relation till vilken allt vem-innehåll som jag kommit att identifiera mig med kan börja klinga på skalan sant eller falskt.

Detta unika idiom, denna unika psykologiska hjärtrytm, är en väsentlig och nödvändig del av den utvecklade identitetens infrastruktur, kan man säga. Och det är en del som inte kan förstås i termer av att vara ett resultat av en kulturell prestation. Det är individualitetens och individuationens mysterium, det personliga varats mysterium. Det skapas inte, det ges. Som en gåva. Och det är till sin inre karaktär aldrig re-aktivt. Det är ren spontanitet: ett inifrån kommande och djupt individuellt anspråk där vi är som mest oss själva och därmed som mest sårbara, sköra och famlande. Samtidigt måste vi, hur riskfyllt det än är, ha kontakt med detta idiom, lyssna till det och svara på det när vi skapar våra liv och våra personliga identiteter. Att vara sårbar – detta är priset man betalar för att kunna utvecklas till en unik individuell person som upplever sig vara verklig och levande.

Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut och docent i teoretisk filosofi