Upprepningar 3: Rosen är inte alltid en ros

Rosen återkommer många gånger genom poesihistorien, men dess funktion varierar. Litteraturvetaren Karin Nykvist reflekterar över rosor och repetition.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.

Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.

För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That’s newly sprung in June”.

Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.

Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.

För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.

Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.

När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.

Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.

Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt:

Allt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrar

Allt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrar

Allt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrar

Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.

Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.

”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.

Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.

På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:

 Alla gåvorna
som jag mottog
jag har varit
för bortskämd och för
rutten

På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.

Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.

Karin Nykvist, litteraturvetare

Litteratur
Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.