Litteraturkritikern Ann Lingebrandt återvänder till 1960- och 1970-talen och utforskar plakatpoesins era. Men hur ideologiskt rättrogna var egentligen poeterna? Och hur ser det ut idag?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 15/1 2019.
”Plakatpoesi” har länge varit ett av de värsta skällsorden i lyrikkritikerns vokabulär. Ofta kombinerat med förolämpningen ”som på 70-talet”. Mer än så behöver inte sägas för att avfärda ett verk. Till och med Göran Greider har sagt att han inte gillar plakatpoesi.
Men vad är egentligen en plakatdikt? Är den per definition dålig?
Begreppet kan spåras tillbaka till den sovjetiska propagandan och Vladimir Majakovskij, som när han hade svårt att få gehör för sin futuristiska estetik försörjde sig på att måla agitationsaffischer. Han skrev regeringstrogna nyttodikter och reklamverser på rim för statliga produkter som cigaretter och galoscher. Alltså rent bokstavlig plakatpoesi, dikt som klistrades upp på husväggar och nådde en stor publik, även om den inte riktigt rymde den språkliga förnyelse Majakovskij drömt om.
”Är det så illa med plakatlyrik?” frågade sig kritikern och poeten Lars Bäckström i en polemisk artikel 1959. För honom är det ett ord med positiv laddning och han efterlyser svenska poeter som vill ägna sig åt annat än den ”privata poetiska företagsamheten”. Varför inte författa slagord till valaffischer eller nykterhetskampanjer? Att kläcka nyskapande texter till reklamannonser – nog kan det vara ett sätt för poeter att nå ut till folket?
egentligen var kanske 60- och 70-talen ingen tid för poesi. Nej, ingen tid för skönlitteratur överhuvudtaget
Nu blev det ju inte riktigt så att poesin florerade på reklamaffischerna. Men det följande årtiondet, det som kallats ”det politiska uppvaknandets decennium”, skulle allt fler poeter lämna sitt privata poetiska företag för att fånga upp tidens vänstervindar.
”Debattpoesi” kallar Björn Håkanson sina dikter redan 1963. Två år senare publiceras den dikt som skulle göra större avtryck än någon annan: Göran Sonnevis ”Om kriget i Vietnam”. Där svingas den plakatmässiga frasen ”USA’s vidriga krig” som en örfil i en annars lågmäld dikt, som utgår från tevenyheterna och poetens egen vardag i Lund.
Dikten utlöste omedelbart en intensiv debatt: var det här rätta sättet att förhålla sig till omvärldens lidande? Poeten Ann Margret Dahlquist-Ljungberg utropade i Dagens Nyheter: ”Reagera! Ropa ut med ett språk som pressar, skriker, tvingar, målar, splittrar, stryper, värker, bränner, plågar, hetsar, provocerar protest mot alla vidriga krig”.
Men egentligen var kanske 60- och 70-talen ingen tid för poesi. Nej, ingen tid för skönlitteratur överhuvudtaget. Det här är reportagets tid. Rapportens. Dokumentets. Ja, facklitteraturen får en allt mer dominerande roll på skönlitteraturens bekostnad. Särskilt illa var det för poesin. I slutet av 60-talet minskade utgivningen med trettio procent. Antalet lyrikdebutanter på de stora förlagen nådde en bottennivå.
Samtidigt var poesin livligt omdiskuterad. Det ställdes krav på poesin. Den ansågs ha ett ansvar.
Dikterna fylldes med Vietnam-krig, Palme och Nixon, kapitalister och tillväxtgangstrar, studentbarrikader, polisbatonger, stridsvagnar och strejkande gruvarbetare.
I romanen ”Off” från 1969 berättar Britt Arenander hur hon skickar en dikt om den grekiska frihetskampen till Aftonbladet och blir refuserad av Karl Vennberg. Inte för att dikten var dålig, utan för att han numera rös när han ”vädrade engagemangsdikter”. Det fick inte gå inflation i engagemanget. Det är ett argument som gör henne upprörd: ”Det skrivs så mycket dålig engagemangspoesi, säjer man också. Dålig poesi som kommer till på världens lidandes bekostnad. Och vad då, då? Det skrivs mycket dålig poesi om allt möjligt, om kärlek, om tunnelbanor och tekoppar och kosmos och hela skiten”.
Visst ven den ideologiska piskan i tidens litteraturdebatt. Och visst går det att hitta sammanbitna diktrader där det politiska budskapet blänker hårt
På senare år har det kommit flera böcker som velat omvärdera och uppvärdera den förhånade 60- och 70-talslitteraturen. Johan Svedjedal skrev om tidens protestlitteratur i essäsamlingen ”Ner med allt?” 2014 och samma år försvarade Ebba Witt-Brattström kvinnlig bekännelselitteratur i ”Stå i bredd”.
Också den finlandssvenska litteraturforskaren Anna Möller-Sibelius vill nyansera bilden av en schablonmässigt vänstervriden poesi. I avhandlingen ”Dikt och ideologi”, som utkom våren 2018, läser hon Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons dikter från tiden och hittar lekfull och mångtydig poesi som ruckar på invanda synsätt.
Marxisten Gösta Ågren kan visserligen utropa: ”Känslan av vanmakt inför poesins tillstånd / är hybris. / Ta reda på FNL-insamlingens postgironummer!” Men hans dikt är också, och blir med tiden alltmer, en plats för eftertanke, och paradoxer av slaget: ”Den, som har någonting att säga / undviker ofta ord.” Lika tvivlande på vad poesin kan åstadkomma är Claes Andersson i en dikt från 1967: ”Poesi kan man inte äta / Den är inte för mänskor i nöd / utan för dem vars brist / är av annan art / Poesin är ingen lögndetektor / utan själva lögnen”.
Men om just de här poeterna inte var så enkelspårigt plakatpoetiska, då var de kanske heller inte särskilt typiska för sin tid? Frågan är vilken dikt som bäst representerar en epok: den där tidens ideal avtecknas så tydligt att de blir schabloner eller den som med hjälp av idealen lyckas göra konst av bestående värde?
Visst ven den ideologiska piskan i tidens litteraturdebatt. Och visst går det att hitta sammanbitna diktrader där det politiska budskapet blänker hårt: ”Bjud borgarna just vad de inte tål: Kultur / i klasskamp / och kallt stål”. (Som Guri Holmsen uttryckte det 1970.)
Men mycket är skrivet med humor, och faktiskt också distans. Åtskilliga dikter är ironiska och raljanta, ibland grällt satiriska, ibland lågmält underfundiga, och många ifrågasätter likt Claes Andersson diktens roll. Ju mer man läser, desto mer upplöses generaliseringarna. Det blir uppenbart hur poesin drivs framåt, eller bakåt, av debattens brytningar, att en trend föder en motsatt trend och att estetiska ideal inte tillåts stelna utan att få mothugg.
Poesin befinner sig alltid i rörelse. Ett tecken på det är att den politiska dikten på senare tid kommit tillbaka med besked: det skrivs avhandlingar om den aktivistiska lyriken samtidigt som kritiker muttrar om 70-talets återkomst. Men kanske är det inte bara det politiska engagemanget som återfötts i ny skepnad, utan också den poetiska pluralismen.
För 70-talsdikten gjordes det i själva verket upp med redan på 70-talet.
Redan i början av decenniet fanns en uppfattning om att den politiska poesin var uttömd, att det var dags att kliva ned i människans undermedvetna och återinföra lyriken i lyriken. Poeten i slängkappa gjorde comeback, om än i svarta solglasögon.
Upproret förkroppsligades av Bruno K Öijer, som med bildberusade besvärjelser ville bryta upp lyrikens handklovar. Själv tyckte han sig stå för en folkets poesi och inspirerades av Majakovskij – om än inte plakat-Majakovskij. Hans antagonister såg däremot en poet som isolerade sig i sitt elfenbenstorn istället för att skriva ”raka dikter om förtrycket”.
Det bet knappast på plakatpoesihataren Öijer, som deklarerade att ”Kapitalet vill att man ska skriva reklamtexter, enkla, som tunnelbanespråket.”
Man skulle också kunna uttrycka det som Gösta Ågren gör i diktsamlingen ”Massmöte på jorden” från 1972: ”Gärna skulle jag förenkla min dikt, / men det finns ingen genväg.”
Det är något som skulle vara värt att skriva på ett plakat.
Ann Lingebrandt, litteraturkritiker
Litteratur
Anna Möller-Sibelius: Dikt och ideologi – Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons 1960–70-talspoesi. Apell förlag, 2018.