Vad Madames stränga skola lärde mig om litterär kvalitet

Det hänvisas till litterär kvalitet när ett skrivet verk ska bedömas. Men vad denna kvalitet består av är svårt att formulera. Vincent Flink Amble-Naess vill framhäva en aspekt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Som barn hade jag en fransklärarinna som var mycket sträng. Vi kallade henne Madame. Varje morgon stod hon vid tavlan med pekpinnen, och angav takten när vi konjugerade de regelbundna verben. Hon måste ha haft god hörsel, för om man tystnade så mycket som ett ögonblick, blev man omedelbart ertappad. Flink! kunde hon när som helst utbrista, och blänga surt.

Madame låg i fejd med föräldrarna. Hennes lektioner var alltför krävande, menade de. Men lärarinnan var orubblig. Hennes enda eftergift blev femton minuters teckning under fredagstimmarna. Det skulle stimulera barnen till att vilja lära sig, hoppades man, istället för att de skulle känna sig tvungna. Men madame hade en mycket bestämd uppfattning om vad en god teckning innebar. Huruvida upphovsmannen var en professionell konstnär eller ett barn spelade mindre roll. Ideal var ideal.

En gång vid lektionens slut, kom jag fram till katedern och uppvisade mitt alster: en glad björn och en gul sol. Madame var aldrig elak mot oss, utan tvärt om – i allt sitt allvar – mycket snäll. Men teckningen var under all kritik.

”Det är en fin björn” sa hon, ”men björnar bor inte på papper. De bor i skogen.”

Budskapet var tydligt: Jag hade inte ritat tillräckligt mycket. Arket skulle täckas helt och hållet av pastell. Lärarinnan ville inte se så mycket som en strimma av det vita pappret i teckningen. Hennes främsta råd till oss var att vi skulle rita till dess ingen kunde se hur kritorna hade dragits.

Det är inte svårt att avfärda min gamla lärarinna som otidsenlig. Men hennes metoder fungerade trots allt ganska bra. Många av oss lärde oss utmärkt franska och en av mina klasskamrater blev till och med en skicklig konstnär. Kanske hade Madame ändå rätt? Hennes råd om teckning har jag ibland dragit mig till minnes under mitt skrivande. Med den litterära kvaliteten är det nämligen som med Augustinus ord om tiden: När ingen frågar vet jag precis vad den innebär, men så snart jag måste svara blir jag stum. Sannolikt finns det inte ett enda svar som är rätt. Men en aspekt jag själv har funderat över är just detta: Läsaren får inte ana hantverket bakom texten.

Felstavningar, stilbrott och grammatiska oegentligheter kan vara nog för att förstöra hela upplevelsen. Så snart dessa brister uppdagas är förtrollningen bruten. Texten upphör att engagera, och framträder såsom den verkligen är – en produkt av någons arbete, som bör värderas efter förtjänst. Insikten kan vara en smula kuslig. Något artificiellt har tagit sig in i det som borde vara organiskt, och avslöjat hela affären. Du lutar dig framåt för att kyssa din fru och hör kugghjulen gnissla bakom pannan!

I en tv-intervju liknar sig författaren Iris Murdoch vid en musiker, som spelar på människors känslor som på ett instrument. Varje ordval, varje litterär trop, är ett sätt att övertyga läsaren om att det hon läser är sant, kanske sannare än själva verkligheten. Det är måhända en konservativ bild av litteraturen, men en som ligger nära min egen. En god roman är ett verktyg med vars hjälp läsaren kan underkasta sig en illusion. I detta hänseende är skrivkonsten överlägsen de visuella konstformerna, eftersom den engagerar hela vår föreställningsvärld. Det vi läser framstår som mera verkligt än det vi ser på tv-skärmen, eftersom det försiggår i vårt eget huvud. När vi ser en filmatisering av en bok vi har läst, händer det att vi blir besvikna på någon detalj, till exempel valet av skådespelare. Men få har varit med om motsatsen, att man upplever brister i en roman, efter att ha sett den motsvarande filmen.

I takt med att de visuella medierna har blivit alltmer dominerande, har litteraturen – av somliga – degraderats till ren kommunikation. Därför spelar stilistiska snedsteg ingen roll, menar man. Också då någon uttrycker sig klumpigt, inser ju alla vad som menas. Ur det perspektivet blir tydligheten den enda ledstjärnan. Men ingen skulle säga det motsvarande om en film: att den vore lika sevärd, om den bestod av civilklädda människor som läste högt ur ett manus, utan inlevelse och temperament. Själva hantverket är viktigt, ofta lika viktigt som innehållet. Varför skulle det vara annorlunda med litteraturen? Det som kan skrivas utan möda är sällan värt att läsa.

Man kan fråga sig varför sådana åsikter har fått fäste. I viss mån bottnar det kanske i en missriktad omtanke, riktad mot personer man antar har svårt att tillgodogöra sig ett mera subtilt material. Det är synd, eftersom förhållningssättet förstör själva värdet med läsningen. De gånger jag själv har velat lära mig ett nytt språk har min målsättning aldrig varit att ta del av sådan litteratur som består av lättbegripliga underrättelser. Den kan jag ju läsa i översättning. Språket i sig, och dess underliga manipulationer av vårt medvetande, är ofta kärnan i vår upplevelse av ett verk. Till viss del är det också därför det tar sådan tid att skriva; det räcker inte med att redogöra för sådant man tänkt ut på förhand.

När jag själv skriver oreflekterat blir resultatet en spegling av mitt inre: oordnat, banalt och förvirrat. Mina utkast är kaos av felstavningar, floskler, grammatiska missar och illa valda ord. Först under dagarna av redigering kan texten veckla ut sig och ändra form. När jag själv har mött författare jag beundrar, har jag ofta slagits av hur alldagliga de är. Det finns ganska få briljanta personer, trots allt, men desto fler briljanta böcker. Ändå är det inte sällan kring just upphovsmannen som samtalen kretsar, när böcker diskuteras mellan vänner eller i offentligheten. Kanske har det också sina skäl. Det är trots allt ganska lätt att bedöma en författares bevekelsegrunder, hennes ideologiska övertygelser eller rentav hennes utseende. Men för att diskutera kvaliteten av hennes verk saknar de flesta av oss ett utpräglat språk. Det finns helt enkelt ingen konsensus i hur man bör uttrycka sig. Vad gäller den berättande litteraturen, i synnerhet romankonsten, vill jag hävda att åtminstone en aspekt är just detta:

Man måste övertyga om att det som beskrivs är verkligt och meningsfullt, inte bara som en allegori över vår egen värld, utan i sin egen rätt. Läsaren måste fås att inta den absurda ståndpunkten att de människor som befolkar litteraturen inte består av ord utan av kött.

Kanske är det just detta som min fransklärare höll så högt inom teckningskonsten, som gäller också i böckernas värld. Texten ska framstå som helgjuten, oskapad, ja – som själva motsatsen till vad den i själva verket är. Och ingen ska kunna se hur kritorna har dragits.

Vincent Flink Amble-Naess
kulturskribent och läkare