Atopiskt eksem – om klådans eviga återkomst

Det kommer alltid en ny vinter, eller en ny livskris, och då kan man vara säkra på att eksemet slår till igen. Maja Andreasson funderar över den kroniska klådans praktik och metaforik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den 14 september inträffar den internationella dagen för atopiskt eksem. Det är det förmodligen få som känner till. Själv blev jag minst sagt förbryllad över upptäckten. Att leva med eksem är på många sätt att gå under radarn. Vi atopiker vet förstås om varandra. Vi vet vilka på arbetsplatsen som också kliar, som fyller sina nattduksbord med den ena skrymmande pumpen efter den andra. Canoderm eller propyless?  Ficortril eller protopic? Det är frågor att diskutera över lunchen med en kliande kollega. Men att våra besvär skulle föräras en internationell dag, det kände jag inte till. Det finns ju så många andra och värre åkommor att uppmärksamma och sörja. Men kanske är det just detta som är eksemets kännetecken. Patientföreningen Atopikerna kallar det mycket riktigt för en gömd och glömd folksjukdom. Människor lider och de lider i det dolda. Sömnsvårigheter, ångest, social fobi, låg självkänsla. Listan över de negativa konsekvenserna av hudsjukdomen kan göras lång. Men trots denna deprimerande läsning vill jag påstå att eksemet, likt ingen annan sjukdom, befinner sig mycket nära skrattet. Det är ju något komiskt över alltihop. Att sitta där och klia, maniskt gnugga sig själv i ögonen medan andra tittar på. Så framstår exempelvis advokaten i HBO:s succé-serie The Night of, som en löjeväckande figur när han i var och varannan scen raspar sina fnasiga vader med en pinne. Han vet om att det inte blir bättre av att hålla på sådär. Och ändå är det precis sådär han håller på. Som karaktär är han en oförmögen medelmåtta som harvar runt på botten av sin bransch. Och eksemet förstärker förstås denna tillvaro. Här finns ingen vacker yta att slå hål på. Här är det torrt och skrovligt från dag ett. Samtidigt är eksemet i serien inte bara en rekvisita. Det är också en metafor för den mordgåta han försöker knäcka. Kliandet på vaderna och fötterna utgör således ett kliande även hos tittarna, som ständigt tvingas riva upp sina hypoteser.

Jag vill hävda att eksem inte bara är en gömd och glömd folksjukdom, utan också en gömd och glömd metafor i kulturen. Den som letar, kan dock märka hur det plötsligt flammar till. Själv blev jag glad över upptäckten av konstnären Maria Fuscos ljudverk ECZEMA. Verket är en högläsning av en atopikers vardag och tonsatt med irriterande ljud i form av en organist som då och då kliar på sitt klaviatur. Måndag är ljusbehandling. Tisdag är att kånka hem kilovis med salvor. Det tjusiga med ljudverket är att det också lyfter fram passionen i att klia. Nothing is as fanastic as scratching! konstaterar uppläsaren exalterat, och få atopiker skulle nog motsäga sig detta: att det finns en njutning i alltihop. Hur mycket man än önskar bli kvitt eländet, är det oerhört skönt att ge efter och släppa taget, låta blodet sippra fram mellan fingrarna. På så vis påminner eksemet också om andra synder som kroppen tvingats hålla sig borta från. ”Händerna på täcket” och så vidare. För Maria Fusco säger eksemets lidande och lust också något om den skapande processen. Det är en handling hon återkommer till och som inte kan planläggas på förhand. Det går inte att veta vilken text som kommer att uppenbara sig på huden. Jag vet inte om det är att dra den här analogin för långt. Förmodligen. Men det är trösterikt att tänka sig en vänskap mellan skrapandet och skapandet. Likt texten, är eksemet, både mitt och inte mitt. Herregud, skrev jag det där? Rev jag mig där?  Det finns något vilt, dumt och onyttigt över att sätta sig ner och skriva för sakens skull. Klia för sakens skull. Eksemet kommer inifrån men det drabbar en också utifrån. Med lite vilja ställer det därför frågor om vad som utgör ett jag. Teoretiker som Sara Ahmed och Jackie Stacey menar exempelvis att vi borde filosofera mer genom huden. Inte bara via kroppen, som i klassisk feministisk teoribildning, utan genom det faktum att vi erfar vår egen hud samtidigt som den erfars och blir till i mötet med andra. Huden, menar Ahmed och Stacey, är något vi läser av. I en sexistisk konsumtionskultur är inte minst den feminint kodade huden något som ständigt ska förbättras och snyggas till. Översatt till eksemspråk skulle man kanske kunna säga att en atopikers lidande förvisso går under radarn, men sällan kroppen som sådan. Den är synlig och sårbar. Jag minns många gånger då jag gått in i ett rum och känt blickarna riktas mot mina illröda ögonlock. Hur jag känt mig tvungen att förklara mig. Ursäkta mig. För att sedan godmodigt tugga i mig tipsen. Har du provat att smörja dig? Har du provat att inte smörja dig? Har du provat alger? Allergitabletter? Har du provat att fylla hela ditt sovrum med hibuskus?

Som eksembarn vet man om att man alltid, i någon mån, är skyldig till sin egen olycka. Det går förstås att skylla på genetiken, vintern, tätt sittande kläder, svett, vatten, torka eller kvalster. Det går att föreställa sig eksemet som ett straff som drabbat en från ovan. Som i Dantes helvetesskildring, där bedragarna i den åttonde kretsen dömts till en evig klåda. Ursinnigt river de sig på samma sätt som kniven fjällar braxen. Men någonstans vet vi med oss att helvetet är vi själva. Att det också är en bristande impulskontroll som förvärrat situationen. Det underbara i att få skrubba handduken hårt över ryggen. Unna sig några minuters klösande innan läggdags. Samtidigt sätter Dante fingret på något viktigt: nämligen det kroniska i tillståndet. Eksemet som ständigt och med förnyad kraft kommer tillbaka. Och detta är vi medvetna om när vi står framför spegeln och smörjer och hoppas. Vi vet att det alltid kommer en ny vinter, eller en ny livskris, och då kan vi vara säkra på att eksemet slår till igen. Som metafor tror jag att det är här eksemet är som starkast. Till skillnad från det mer prestigefyllda ärret, som vittnar om ett mörkt men intressant förflutet, har den atopiska kroppen inte samma djup. Även eksem kan förstås bli till ärr om man kliar tillräckligt länge och tillräckligt ofta. Men ett sådant ärr kommer aldrig komma i närheten av den utvaldhet som blixten över Harry Potters panna ger uttryck för. Eller de mystiska och karaktärsbyggande ärren som pryder skurkar så som Scar i Lejonkungen eller Joker i Batman. Det är ingen slump att de förärats med ärr, och inte eksem. Ärr ger tyngd och historia till figurer som annars skulle uppfattas som rakt igenom onda. Eksem, däremot, låser sig inte fast vid det förflutna. Nej, som meningsskapande kraft i kulturen är eksemet snarare en bild över det återkommande och det imperfekta i vår tillvaro. Livet som klåda och som fars. Ju mer jag tänker på denna metafor desto stoltare blir jag faktiskt över min ofullkomliga hud. Atopiker, förenen eder. Den 14 september är det vår dag.

Maja Andreasson
litteraturvetare och skribent