Ensamma tillsammans – Gunnel Vallquist och eremitlivet

Proust-översättaren Gunnel Vallquist längtade efter ensamheten, men behövde också sällskap. Erik Lindman Mata hittar en parallell till Petrarcas försök att skapa en tillflyktsort för likasinnade.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Kanske borde jag ha blivit eremit i gammal rejäl mening”, säger författaren och översättaren Gunnel Vallquist i en radiobrevväxling i Sveriges Radio 1968. Dragningen till den religiösa strängheten hade följt henne genom hela livet. Samma sak gällde den ”avskildhet och tystnad” som var lika nödvändig som den var svår. Men hon blev aldrig någon riktig eremit. I stället, konstaterade hon i samma radiosamtal, valde hon ”kompromissen att leva med en fot i ensamheten och en i gemenskapen”.

Den här kompromissen är svaret på ett ständigt dilemma, det att vilja vara ifred och att ändå behöva sällskap. Man vill vara sin egen, men inser också, att man alltid redan delar sitt liv med andra. Och frågan är, på vilket vis man bör dela just sitt liv, det vill säga, vilket sätt att dela livet som passar ens lynne. För Vallquist är ensamheten, som står i kontrast till det hon kallar ”småprat och sysslande med bagateller”, ibland smärtsam. Men den är samtidigt en förutsättning för verklig gemenskap. För henne var det just i ensamhet som vänskapen till andra människor kunde få utrymme att växa. Men det här växandet krävde också en rörelse in i och ut ur ensamheten. Ensamheten i sig själv var inte tillräcklig.

En historisk parallell till denna dubbla tillvaro, som rymde både ensamhet och gemenskap, finns hos den italienske poeten och historikern Petrarca. När digerdöden härjade som värst i Europa, försökte han skapa sig en liten tillflyktsort i närheten av Avignon, i sydöstra Frankrike. Där, i byn Vaucluse, vars namn betyder just ”stängd dal”, ville han dock göra mer än att bara skydda sig från smittan. Denna by, belägen precis vid foten av de franska alperna, skulle också bli platsen för en gemenskap, skriver han till sina vänner, där var och en som bor förblir sin egen. Han ville skapa en ”ensam gemenskap”, som skulle ge utrymme för intellektuellt utbyte och kontemplation, utan att för den sakens skull pådyvla invånarna några onödiga sociala bördor.

När Vallquist påbörjade det som skulle komma att bli hennes livsverk – översättningen av Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – hade hon precis flyttat ned till Frankrike. Hon ville fördjupa sig i såväl den franska som den katolska kulturen och bosatte sig, efter en ungdomligt hektisk tid i Paris, i ett pensionat bredvid klostret Fleury i staden Saint-Benoît-sur-Loire söder om Paris. Här befinner hon sig plötsligt i en variant av Petrarcas Vaucluse.

Pensionatet hon kommer till drivs av lekmannabenediktiner: kvinnor som följer de flesta av klosterlivets regler, men som inte själva bär någon ordensdräkt och inte får lov att bo i klostret. Där bor enbart munkar. Vallquist har ett eget rum, med kamin och utsikt över klosterkyrkan. Hon deltar, tillsammans med de andra kvinnorna, i tre av de gemensamma gudstjänsterna: morgonlovsången, laudes, klockan 06:10, därefter mässan, klockan 07:00, och så aftonlovsången, vesper, vid 18:00.

I övrigt har hon inte mycket kontakt med munkarna och inget tillträde till själva klostret. Hon får i viss mån ta del av dess liv, men får alltså inte bo i klostrets religiösa hjärta, utan blir varje dag tvungen att återvända till det värdsligas sfär. Hon får ensamheten, men snuddar bara vid gemenskapen.

När hon senare flyttar tillbaka till Sverige vill hon själv skapa förutsättningar för det dubbla liv av ensamhet och gemenskap, som hon bara hade fått ana i Frankrike. Hon bestämmer sig för att ta saken i egna händer. Hon beger sig till Rimbo, öster om Uppsala, för att grunda en liten bygemenskap för ogifta, troende kvinnor. Där ska alla ha sitt eget hus, leva sitt eget liv och vara helt självständiga – men det ska ske i omedelbar närhet till andra likasinnade. Det är många som uttrycker intresse, men i slutändan blir det bara tre hus: ett åt Vallquist, ett åt hennes tidigare Proustredaktör Eva Alexandersson, och ett åt en utomstående kvinna.

Likheterna mellan Petrarcas och Vallquists idealgemenskaper är faktiskt slående. Båda utgick från klostrens samlevnad, men placerade den i ett lekmannasammanhang. Man ville uppleva klostrets andakt, utan att nödvändigtvis hänge sig åt dess organisation. Målet var, som den dansk-amerikanske historikern Brian Patrick McGuire formulerar det i sin essä om Petrarcas Vaucluse, att ”befolka ensamheten”.

Men det finns en aspekt i Vallquists klosterinspirerade ensamhet, som på ett avgörande sätt skiljer sig från Petrarcas. För där han ville kringskära klosterorganisationen på grund av de mödor den skulle medföra, så var Vallquists vision för Rimbo inte en konsekvens av lathet. Ensamhetens mödor – som innefattar alltifrån tvivel och nedstämdhet, till behovet att själv utforma sin ordning och sitt arbete – var för Vallquist någonting gott och nödvändigt. Det hon strävade efter var den gemenskap som hade föregått klostrens utveckling mot organisering och strikthet. Hon riktade sitt intresse mot de allra tidigaste kristna eremiterna.

Men vad var det hon såg där? Vad var det hon ville åt, som inte fanns kvar bland dagens munkar?

Ett möjligt svar hittar vi i en föreläsning som den franske filosofen Roland Barthes håller på Collège de France bara några år efter att Vallquist flyttat tillbaka till Sverige för att bosätta sig i Rimbo. I sitt föredrag Hur leva tillsammans, beskriver han hur de tidigaste munkarna utformade sina liv efter sina varierade behov av ensamhet och gemenskap. Man delade sitt liv med andra som sökte Gud, man åt och bad gemensamt – men kunde när man helst ville dra sig tillbaka till sitt eget. Han kallar denna tillvaro för idiorrytm, ett grekiskt ord som möjligen skulle kunna översättas med ”den egna rytmen”. Denna rytm försvann när klostrens organisation stelnade och centraliserades.

Det Barthes försökte visa var, att om man verkligen vill ha fötterna både i ensamheten och i gemenskapen, då måste man dansa lite. Man måste röra sig, fram och tillbaka, mellan det egna och det sociala. Också för Vallquist var en sådan rörelse oundgänglig. Det enda sättet att nå fram till att kunna vara både för sig själv och i gemenskap, var nämligen att ta spjärn först mot det ena, sedan mot det andra. För att kunna komma verkligt nära andra, menar Vallquist, behöver man också ensamheten. Det som kan uppstå i en sådan pendelrörelse är förhoppningsvis en ny sorts lugn. En ledighet, skulle man kunna säga.

Så kanske är det inte, som Vallquist sade, ”rejäla” eremiter vi bör bli. Kanske bör vi bara hitta ett sätt att komma nära våra medmänniskor, lite då och då. Vi drar oss tillbaka ibland, kommer fram ur gömslet ibland. Allt enligt den rytm som råkar uppstå, ens egen.

Erik Lindman Mata, författare, översättare och kritiker

Litteratur:

Alva Dahl, Slå rot i förvandlingen. Ellerströms förlag, 2021.

Roland Barthes, How to Live Together. Novelistic Simulations of Some Everyday Spaces. Översättning Kate Briggs. Columbia University Press, 2013.

Brian Patrick McGuire, ”Peopling Solitude. Petrarch in Crisis Years 1346–50” i A Literary Miscellany. Presented to Eric Jacobsen. University of Copenhagen, 1988.