Veronica Maggio sjunger på tröskeln till andra världar

Resa genom Maggioland. Litteraturvetaren Anna Smedberg Bondesson tar bland annat Michel Foucault till hjälp för att förstå platserna i Veronica Maggios texter och musikvideor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Veronica Maggios låt ”Jag kommer” på succéalbumet, Satan i gatan, från 2011, blev en riktig hit. Ändå kallar Maggio den för en problemlåt i sin självbiografiska bok Allt är för bra nu från 2017. Den var nämligen ingen lättskriven låt som bara kom. Men väl färdig känns den som om den bara kom.

Det är som om den förökar sig själv, när den insisterar och rytmiskt upprepar sitt ”Jag kommer”. Men det är också som om den ena bilden liksom glider över och vidare in i den andra, tills de tillsammans formar en hel räcka bilder, som på sätt och vis är varandras varianter: ”I taxin, i trappen, i hissen, i hallen”.

Taxin, trappan, hissen och hallen är allesamman varianter på vad den ryske litteraturteoretikern Mikhail Bakhtin kallar för tröskelns kronotopi. Kronotopi betyder tidrum och Bakhtin menar att romanens olika rum alltid är beroende av både berättandets och berättelsens tid.

Litteraturens trösklar är inte bara trösklar i egen rätt. De är alltid också metaforiska och symboliska. Och i en sådan bildlig bemärkelse kan de här trösklarna även ta formen av en trappa, en hall och en gata eller ett torg. Bakhtin skriver att de är ”de viktigaste platserna i romanhandlingen, platser, där kriser, fall, återuppståndelser, förnyelser, klarsyn och beslut som bestämmer ett helt människoliv inträffar”.

Veronica Maggios låtar klamrar sig fast vid särskilda och avgörande ögonblick genom att upphäva de normala tidsliga och rumsliga lagar som gäller det mänskliga livet. Upprepningen ”Jag kommer” bankas in i lyssnarnas trumhinnor med rytmens signaler om att vara på väg men aldrig komma fram, ungefär som i en klassisk mardröm. ”Jag kommer” är också ett uttryck för orgasm, en bild som i sig kan symbolisera längtan efter helhet och fullhet, drömmen om ett onåbart existentiellt tillstånd. När låten tolkas i musikvideon blir bildligheten bokstavligt konkret, eftersom pop-personan Maggio där glider tillbaka, baklänges, som på ett rullband, och aldrig ens når ytterdörren i hallen i den egna lägenheten.

”Jag kommer” insisterar på tröskeln som sådan. Det här insisterandet rör alltid vid existentiella brännpunkter och vändpunkter, eller för att tala med Bakhtin: det kombineras ”med vändpunktens moment i livet, med krisen, med ett beslut som förändrar livet, (eller med obeslutsamhet, fruktan att träda över tröskeln)”.

Det handlar om avståndet i tiden, om minnet i sig, om bitterljuv nostalgi utan sentimentalitet men full av mening. Därför framstår den plats där all dåtid töms på mening som något alldeles fasansfullt – för vad finns då kvar, när ”allt gått tillbaks till noll”, som det heter i låten ”Sergels torg” på albumet Handen i fickan fast jag bryr mig från 2013.

Den låten, ”Sergels torg” alltså, är en enda lång tröskelkronotopi. Men ännu mer är den en symboliserad absolut nollpunkt, där allt töms på mening för att kanske kunna fyllas på nytt, men därom finns ännu inget hopp. Kvar finns bara den tömda meningen och den förlorade innebörden i alla våra erfarenheter, minnen och vedermödor: ”Vad finns det då att bry sig om, över plattorna på Sergels torg?”

Torgets svartvita mönster tjänar som symbol för den möjliga meningslösheten. Samtidigt utspelar sig videon till låten på ett tömt turistkomplex off-season, med en känsla av efter-katastrofen-scen där inga andra levande varelser syns till. Först när jag ser Måns Nymans videotolkning av den inser jag att Maggioland också består av vad den franske filosofen Michel Foucault kallar för heterotopier, en sorts andra eller annorlunda platser.

Heterotopierna är, som Foucault skriver, ”ett slags mot-platser, ett slags reellt förverkligade utopier i vilka de verkliga platserna, alla de andra verkliga platser som man kan finna i kulturen, på samma gång representeras, motsägs och kastas om”.

Musikvideons tömda turistkomplex är en typisk heterotopi, men genom att Sergels torg och turistkomplexet dessutom upphäver varandra i videon som sjunger om den ena och utspelar sig på den andra platsen, förstärks den heterotopiska känslan tusenfalt. Vi hamnar uppe i rymden, blickandes ner på jorden. Allt blir overkligt. Samtidigt samlas alla tider, allt blir hyperrealistiskt, allt flyttar in och gör sig hemmastatt, i likhet med Maggios pop-persona som har flyttat in och bosatt sig på det övergivna hotellet, medan swimmingpoolen dränker gamla skivspelare från länge svunna tider.

Maggioland är inte bara heterotopiskt utan också heterokroniskt. Ibland skapar de olika tidslagren en total förvirring.

Ur den här förvirringen stiger så med skoningslös skärpa: existentiella brännpunkter och smärtpunkter. En insikt om nuets och varats olidliga lätthet – och brännande obarmhärtighet. Ju mer nostalgisk tonen är hos Maggio, desto fler tidsliga och rumsliga lager mättas den med tills den nästan brister av trängsel och smärta. Ju mer avståndet i tid blir till något oåterkalleligt, desto mer lyckas låtarna framkalla en närvaro av allt det som nu har gått förlorat. Hur långt bort i tiden det än var sedan något inträffade, glömmer jaget i texterna ingenting, någonsin, oavsett om minnena är positiva eller negativa. Som i låten ”Sju sorger” på albumet Satan i gatan från 2011 som nyfiket försöker ringa in vad nostalgi, minne, upplevelse, erfarenhet och tid är för något.

Det är här miraklet och förlossningen sker. För Maggios nostalgiska tematik kan i en psykologisk mening, även för lyssnaren, förvandlas till en kreativ energi.

”Länge leve längesen”. Det var och är längesen, långt ifrån idag, men länge leve detta längesen, för avståndet är bara ett avstånd i tiden, inte i rummet. Låt det tvärtom leva här så länge jag lever, för jag glömmer absolut ingenting. Bara för att något inte längre är nu utan då, betyder det inte att detta då inte längre är här.

Egentligen är det själva avståndet i tiden som görs närvarande. De sju sorgerna och de åtta bedrövelserna konkretiseras, de förvandlas till en tumstock att mäta med: så här oöverkomligt är avståndet. Och det är avståndet i sig som kärleksfullt omfamnas. För trots att det finns en sorg och saknad i raden: ”Du kommer nog aldrig mer vara min vän”, så görs den där dåtida vänskapen högst verklig och reell också i nuet, som ett här som känns, på riktigt, i kraft av minnena.

Maggioland är ett nostalgiskt land, i positiv mening och med minst lika många negativa konsekvenser. Minnena ljuger nämligen aldrig här. Allt finns kvar, också det som helst skulle glömmas. Och det är just det som gör det så fullt av nerv och liv, en energi som pumpas rakt in i låt efter låt.

Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetare och poet

Litteratur

Michail Bachtin, Det dialogiska ordet, övers. Johan Öberg, Anthropos, Gråbo 1988.

Michel Foucault, Diskursernas kamp, övers. Jonas (J) Magnusson, Symposion, Stockholm/Stehag 2008.

Anna Smedberg Bondesson, "Maggioland: tröskelns kronotopi, minnets heterotopi och kreativ nostalgi", Nye posisjoner i poplyrikken. Modernisme i nordisk lyrikk 11, Alvheim & Eide Akademisk Forlag, Bergen 2019.