I Sverige talar vi svenska! (bland annat)

Det är dags att sluta tala om olika, tydligt avgränsade språk, säger vissa forskare. Elin Grelsson funderar på hur nationalspråksideologin fungerar i ett modernt land.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Alla som lever i Sverige ska kunna svenska”. Så löd rubriken till de förslag som Socialdemokraterna la fram i april 2018. Samtliga förslag som rörde behovet av att stärka svenskkunskaper, och avkräva dem, hos nyanlända till Sverige. Under sommaren 2018 la Moderaterna liknande förslag om språkkrav och Socialdemokraterna tillsatte en i raden av alla utredningar kring SFI-utbildningen som gjorts de senaste decennierna. Decennier då språkkunskaper och medborgarskap diskuterats flitigt.

Kunskaper i svenska är centralt för deltagandet i det svenska samhället och för att komma ut i arbetslivet. Det är samtliga inblandade i diskussionen ense om. Men är det verkligen självklart att alla i ett land måste kunna majoritetsspråket? Stämmer det med dagens verklighet? Vad spelar egentligen, det tidigare så kallade, nationalspråket för roll idag?

I sin bok "Språkpolitik" från 2018 berättar Olle Josephson om hur idén om ett nationalspråk växte ‎fram. Tanken på ett gemensamt språk för alla medborgare inom en stat, den så kallade nationalspråksideologin, genomsyrar Europas historia sedan renässansen, som innebar ett genombrott för folkspråken då de protestantiska reformatorerna översatte Bibeln till folkspråk och Dante lyfte fram italienskan framför latinet. Men det var genom Franska revolutionen och upplysningen som den demokratiska tanken om ett gemensamt medborgarspråk verkligen fick genomslag. Upplysningsfilosoferna argumenterade för det rationella i ett gemensamt och precist språk att använda för att styra staten. Nationalspråksideologin har sedan dess framhållits av såväl John Stuart Mill som Marx och Engels och i grunden finns en demokratisk idé; landet ska styras av folket och för att genomföra den uppgiften behöver folket ett gemensamt språk. I praktiken har nationalspråksideologin varit betydligt svårare att genomföra. Det vi kallar svenska eller för den delen italienska, tjeckiska eller nygrekiska är ju i själva verket resultatet av århundraden av standardiseringsarbete, korrekthetsdebatt, dialektstrider och språkvårdande institutioner där folkspråk, talspråk, dialekter och språkliga varieteter kompromissats, blandats eller strukit på foten för att skapa ett standardiserat skriftspråk.

om vi inte längre kan tala om en språklig gemenskap byggd på nationalspråket, vad återstår då?

Nationalspråket har med andra ord alltid haft en dubbel natur; å ena sidan ett demokratiskt medborgarspråk för att alla ska kunna ta del av samhällsinformation och göra sin röst hörd, å andra sidan ett disciplineringsinstrument gentemot dialekt- och minoritetsspråkstalare. Arbetet med att skapa nationalspråk har inneburit att språkliga och kulturella minoriteter osynliggjorts och förtryckts, både i Sverige och andra delar av Europa. Under 1900-talet växte därför kampen för språkliga rättigheter och idén om rätten till sitt modersmål och minoritetsspråk fick fäste i språkpolitiken. Inte minst i Sverige, som bland annat tidigt var ute med modersmålsundervisning, med en forskningsunderstödd övertygelse om att flerspråkighet är bra för den kognitiva utvecklingen och underlättar inlärningen även i andra ämnen.

Såväl forskare som politiker är alltså ense om att flerspråkighet är positivt, inte bara i Sverige utan numera på många håll i världen. Men själva tanken om ett gemensamt nationalspråk utmanas ändå sällan, trots att världen förändrats och våra möjligheter med omvärlden ser helt annorlunda ut idag än när idén om och behovet av nationalspråk uppkom. Så kallad diglossi är vanligt, det vill säga där olika former av ett språk eller olika språk används i skilda situationer. Exempelvis är engelskan idag det dominerande språket inom viss forskning och vissa yrkesgrupper. Likaså är parallellspråklighet, att flera språk kan användas inom samma domän, vanligt förekommande på till exempel arbetsplatser där både svenska, engelska och kanske även fler språk såsom tyska används. En enkät från 2010 med närmare 100 svenska ingenjörer vid nio stora företag rapporterade att 75 procent uppgav sig skriva på engelska ett par gånger i veckan eller mer. Vi lever idag, ofrånkomligen, i ett mångspråkigt samhälle. Lägg därtill de modersmål och språk som talas i Sverige genom migration och myllan av språk växer rejält.

Det enda legitima studieobjektet är den språkande människans bruk av språkliga resurser i specifika situationer

Den danske språkforskaren Jens Normann Jørgensen studerade under tjugo års tid danskar med turkiskfödda föräldrar. När projektet inleddes refererade de inblandade forskarna till ”olika språk” i sina analyser, men fann det föga fruktbart tillslut. Det var helt enkelt omöjligt att säga om informanterna skrev och talade med varandra på danska, turkiska eller engelska. Huvudsaken var att de gjorde sig förstådda. Utifrån detta drog Normann Jørgensen slutsatsen att vi i stället för att tala om olika språk borde tala om språkliga element; element som får sin betydelse beroende på vilka värden, platser och talare som de associeras med. Han menade att begrepp som danska och svenska är en abstraktion, det går inte att dra en exakt gräns för var språket börjar och slutar.

Även den belgiska språksociologen Jan Blommaert argumenterar för att det är dags att sluta tala om olika, tydligt avgränsade språk. Genom globalisering och inte minst nya medier och kommunikationsvägar har den språkliga förändringen accelererat och språken börjat influera varandra i en takt som gör att vi måste börja se på språk på ett annat sätt. Det enda legitima studieobjektet är den språkande människans bruk av språkliga resurser i specifika situationer. Hur vi ser på dessa resurser skiljer sig åt i tid och rum. Användningen av arabiska signalerade på 1950-talet lärdom, medan det idag snarare signalerar – eller indexerar, som är det begrepp som Blommaert använder – flykting. Användningen av engelska indexerar olika saker beroende på om det exempelvis används av en forskare som håller en föreläsning eller en charterresenär som beställer drinkar.

Men om vi inte längre kan tala om en språklig gemenskap byggd på nationalspråket, vad återstår då? Christopher Stroud, professor i transnationell flerspråkighet vid Stockholms universitet, har lanserat begreppet ”språkligt medborgarskap”. Byggt på erfarenheter från Sydafrika och Moçambique, föreslår han att de som bor i ett land ska ges tillgång till sådana språkliga resurser att de kan hävda sig som medborgare och inte marginaliseras av språkliga skäl. Det kan betyda både nationalspråk, modersmål och/eller engelska. Poängen är att enskilda individer inte längre ska förknippas med ett särskilt språk utan ges tillgång till de språkliga resurser som krävs för dem. Strouds begrepp ligger långt ifrån den realpolitiska retoriken, men desto mindre långt ifrån verkligheten där språkgemenskaper uppstår på andra språk än nationalspråk, samhällsinformation finns tillgänglig på flera språk och tolkar används inom de områden där det behövs. Frågan inför den framtida språkpolitiken rör därför kanske snarare hur vi ska hitta ett sätt att organisera utbildningsväsende, stat och myndigheter utan ett självklart nationalspråk, än hur vi ska få alla att tala det.

Elin Grelsson, författare

Litteratur

Jan Blommaert: The Sociolinguistics of Globalization. Cambridge University Press, 2010.

Fatima Grönblad: Gott och blandat. Språktidningen, augusti 2012.

Olle Josephson: Språkpolitik. Morfem, 2018.

Jens Normann Jørgensen : Polylingual Languaging Around and Among Children and Adolescents i International Journal of Multilingualism. Volym 5, 2008.

Christopher Stroud: Linguistic Messianism: Multilingualism in Mozambique i Sociolinguistics in African Context: Perspectives and Challenges (red.AugustinEmmanuel Ebongue,Ellen Hurst,Springer). Springer, 2017.