Ska verkligen Goethe få bestämma vad som är historia?

Vad förenar en tysk romantisk diktare med militärt överintresserade svenska män? En evig fråga ska det visa sig. Författaren Måns Wadensjö funderar på vem som egentligen avgör vad som är märkvärdigt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I september 1786 bröt Johann Wolfgang von Goethe i hemlighet upp från sitt eget födelsedagsfirande, och reste söderut med häst och vagn. Han hade just fyllt 37, och var trött och utschasad efter de senaste årens hårda arbete som hovman och administratör. Nu längtade han till Italien, till värmen och till skönheten – inte helt olikt alla dem som idag åker dit med tåg eller flyg för att återhämta sig och uppleva något nytt på en och samma gång; ja, det är som om värme och gamla ruiner ibland är den enda verksamma medicinen mot stress och mot en vardag som blivit alltför förutsägbar och trång.

Senare skulle Goethes resa till Italien bli berömd, men nu reste författaren inkognito, och det dröjde inte länge innan han stötte på problem. På väg över Gardasjön drevs han iland i den lilla staden Malcesine, på gränsen mellan republiken Venedig och den tysk-romerske kejsarens domäner.

För att göra det bästa av uppehållet bestämde sig Goethe för att teckna av stadens vackra men förfallna borg. Porten stod öppen, där fanns inga vakter och stenarna hade börjat falla isär – men medan han sitter där och skissar börjar en folkmassa att samlas runtomkring. Byborna stirrar på den tecknande främlingen, och till slut går en av dem fram till Goethe, tar ifrån honom hans papper och river itu det. För dem är borgen i Malcesine vad vi idag skulle kalla för ett skyddsobjekt, och de misstänker honom för att vara en kejserlig agent i färd med att spionera ut deras befästningar. 

För att reda ut saken tillkallas de lokala myndigheterna, och i en komisk och stiliserad dialog försöker Goethe först av allt peka ut borgens förfall och avsaknaden av portar – i allt detta, säger han, har han inte sett något annat än en ruin. Så lätt slipper han dock inte undan, för då undrar stadens aktuarie vad som egentligen är så märkvärdigt med borgen att den ska tecknas av, om den nu bara är en ruin.

Men, invänder Goethe, hela Italien är ju fullt av ruiner som har tecknats av hundratals gånger, jag är själv på väg till Verona för att se amfiteatern där och kommer helt säkert att teckna av den också. Arenan i Verona, svarar ämbetsmannen, Det är ju en världsberömd romersk byggnad, men med dessa torn finns ingenting märkvärdigt utom att de utgör gränsen mellan Venedig och kejsardömet, och därför inte ska spioneras på. Det spelar ingen roll med vilka romantiska brösttoner Goethe hyllar platsens skönhet – för byborna är det lika svårt att se något märkvärdigt i den borg de passerar varje dag, som det är för Goethe att se ett försvarsverk i en medeltida ruin.

Märkvärdigt nog är Goethe inte helt ensam om att ha hamnat i denna belägenhet. Under våren 2022 hölls här i Sverige rättegångar mot vad som i pressen beskrevs som ett nätverk av så kallade ”MÖP:ar” eller Militärt Överintresserade Personer. Männen hade gripits av Säkerhetspolisen i gryningsräder, och stod åtalade för att ha dokumenterat och delat bilder och ritningar av bunkrar och andra skyddsobjekt.

Själva hävdade männen å ena sidan att de gjorde det av historiskt intresse – å den andra att anläggningarna var föråldrade och saknade militärt värde. Eller, som en av dem sade till DN: ”Jag hade uppfattningen att det inte var hemligt. Jag fick ju uppgifter från Lantmäteriet.”

Goethe kan man anklaga för mycket, men knappast för att ha varit en MÖP. Ändå har han och MÖP:arna någonting gemensamt. För om man för ett ögonblick släpper den juridiska aspekten är båda dessa händelser på sätt och vis strider om vem som har tolkningsföreträdet när det kommer till de hemliga anläggningarna. Är det de myndigheter som eventuellt vill använda dem i krigiskt syfte någon gång – eller är det Goethe och MÖP:arna, som har en mer emotionell relation till dem?

MÖP:arnas intresse må vara snävt militärhistoriskt – men säg vilket hobbyhistoriskt intresse som när allt kommer omkring inte är av estetisk natur. Båda dessa situationer ställer oss inför samma fråga: Är dessa byggnader märkvärdiga för att de utgör en del av rikets försvar, eller för att de äger en skönhet och säger oss någonting om tiden som har gått?

För Goethes del gick det till slut bra. Det brukade göra det. Byborna trodde honom då han sade att han kom från den fria staden Frankfurt, och inte alls stod i kejsarens tjänst. Kanske lyckades han också övertyga några av dem med sitt estetiska resonemang, för det som fällde avgörandet till hans fördel var en kvinna i folksamlingen som höjde rösten och sade: ”Vi ska i all vänlighet låta den här mannen gå, så att han kan tala gott om oss bland sina landsmän och uppmuntra dem att besöka Malcesine, vars sköna läge verkligen är värt att beundras av besökare.” Det är ord som i efterhand har kommit att låta profetiska – Gardasjön är idag ett av Italiens mest exklusiva turistmål, och till Malcesine kommer många för att se just den borg som Goethe tecknade av.

Som läsare är det förstås frestande att i den här lilla historien identifiera sig med Goethe, den nya tidens företrädare som förklarar för byborna att också deras gamla borg har ett historiskt värde. Så var Goethe också verksam i en tid då vad den franske historikern Francois Hartog kallar för en ”historicitetsregim” höll på att avlösa en annan, då alltmer av tänkandet på tiden inriktades emot framtiden; i det skiftet sattes även det förflutna i rörelse, så att det som för en tid sedan var ”nyss” plötsligt förvandlades till ”för längesen.” Så framställer Goethe själv det hela, och vi skulle förmodligen se på borgen med ungefär samma ögon som han.

Men kanske gör vi det väl enkelt för oss själva då. För vad säger egentligen att hans sätt att se på ruinen är mer riktigt än bybornas? Det han gör är att komma dit utifrån, och lyfta ut byggnaden ur dess politiska och vardagliga kontext, för att i stället placera den i en estetisk och historisk kategori. Det är ingen liten sak – och sådana strider om vem som har tolkningsföreträdet till historien har vi gott om än idag.

Det estetiska intresset är inte alltid mer självklart eller mer oskyldigt än något annat – det kan lika gärna brukas för att ta över och definiera om det som för en annan fortfarande är både problematiskt och fullt av liv. Hos vem ligger egentligen mandatet att bestämma vad som är vackert, vad som är aktuellt och vad som är förflutet redan nu?

Kanske borde vi därför lyssna på båda sidorna i den här debatten, och påminna oss om att historien aldrig är neutral eller ligger i vila i väntan på att vi ska upptäcka den. På ett eller annat sätt är den alltid redan i bruk, och varje gång vi betraktar den ger vi den en ny mening, som kanske säger mer om oss, om våra behov och om vår tid än om det som en gång var.

Och det är faktiskt sant även när vi bara är ute efter att koppla av i värmen för en tid, och fly en vardag som har blivit förutsägbar och trång.

Måns Wadensjö, författare och kritiker