Gunnar Björlings sprängda språk ekar över platsen

Sönderbombandet av platsen där Gunnar Björling levde och skrev utplånade delar av hans verk och förändrade hans språk. Maria Küchen ser hur poeten lyckades fånga sin omgivning i språkliga spillror.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I nästan hela sitt liv bodde den finlandssvenske poeten Gunnar Björling i Brunnsparken i Helsingfors. Parken ligger vid havet, ett stenkast från en av terminalerna där de stora Sverigebåtarna dagligen lägger till.

Finlandsbåt, säger man i Sverige, men i Finland heter det Sverigebåt. Språket betingas inte bara av den som talar eller skriver det, utan också av platsen där hon talar och skriver. I Gunnar Björlings fall är det mycket tydligt.

En del av manuskripten föll sönder i smulor, andra började glöda och svedde golvet

Bortsett från en tur ut i Europa i ungdomen, lämnade han inte Norden och Baltikum. Brunnsparken i Helsingfors förblev hans hemmaplan hela livet. När han skrev i sin tredje diktsamling Kiri-Ra! Från 1930 Om ”Gröna kronors /bolmarmatta, blåa haven – ” då var det Brunnsparkens träd och vatten som inspirerade honom.

I flera decennier bodde han i ett hyreshus som förstördes vid ett bombanfall 1944.  Björlings alla tillhörigheter gick upp i rök – hans bibliotek som han träget hade samlat ihop under fyrtio år, manuskriptet han just arbetade med, opublicerade prosatexter inklusive en omfattande roman, fotografier, dagböcker, brev.

Björling var femtiosex år gammal. Han hade gett ut tio diktböcker och ansågs som en av de mest betydelsefulla diktarna inom den finlandssvenska modernismen. Till sin nya temporära bostad fick han med sig helt svartbrända rester av manuskript som han försökte tyda med hjälp av förstoringsglas.

”En del av manuskripten föll sönder i smulor, andra började glöda och svedde golvet”, skriver litteraturforskaren Fredrik Herzberg i sin stora Björling-biografi ”Mitt språk är ej i orden”, utgiven av Apell förlag år 2018. Hertzbergs grundliga kronologiska genomgång av Björlings liv och verk, bygger bland annat på tidigare okänt material och på samtal med människor som kände Björling. Men från tiden före 1944 är den mesta dokumentationen försvunnen.

Bombardemanget av platsen där Björling levde, läste och skrev, omdefinierade hans verk, utplånade delar av det och förändrade hans språk.

Hans författarskap hade börjat flödande och närmast profetiskt, i debuten ”Vilande dag” 1922 och i de följande verken ”Korset och löftet”, ”Kiri-ra!” och ”Solgrönt”. Men mot slutet av trettiotalet hade Björling börjat reducera sina texter, och i diktböckerna som kom ut efter andra världskriget blev språket alltmer förtätat. Han strök, tog bort, strök ännu mer, tills bara enstaka ord återstod.

Hans sista daterade dikt, skriven några månader före hans död 1960, består av nio ord:

Luft jord färgs / hud / hud stofts / ljus / Att är

 

För mig, som genom decennierna tillbringat mycket tid med att flanera i Brunnsparken i Helsingfors, är den dikten inte fragmentarisk eller abstrakt. Tvärtom. Den är platsens essens. Björlings sista dikt, för mig, helt subjektivt, ÄR Brunnsparken – öppenheten, ljuset, jorden. I nio ord fångas mötet mellan land och himmel och hav.

Socialt var Björling en centralgestalt i det finlandssvenska kulturlivet. Samtidigt levde han mestadels ensam i Brunnsparken

För andra är det annorlunda. Man kan förstås ta fasta på diktens nästan totala allmängiltighet, utan att alls veta eller bry sig om var den kom till. De senaste decenniernas entusiastiska läsningar av Björling i Skandinavien har koncentrerat sig på själva texten, med ett särskilt uppsving under 1980-talet. Katarina Frostenson, Horace Engdahl och Anders Olsson tillhörde dem som tog intryck av honom, men åttiotalets unga svenska poeters och litteraturvetares läsningar av Björling vägde knappast in platsen där hans dikter skrevs, eller för den delen hans liv.

Texten i sig sågs som det intressanta. Poeters texter i sig ÄR det intressanta. Men samspelet mellan liv, text och plats går aldrig att helt bortse från. Det blir tydligt i Hertzbergs Björling-studie där liv, text och plats sinsemellan belyser och tydliggör varandra.

Socialt var Björling en centralgestalt i det finlandssvenska kulturlivet. Samtidigt levde han mestadels ensam i Brunnsparken – från 1947 och fram till sin död 1960 i ett nybyggt hus, uppfört i närheten av det som brunnit. Närmare bestämt bodde han i den nya fastighetens bastu.

Han hade många vänner och deltog flitigt i samtidens litterära diskussioner och tillställningar, men hans tillvaro får mig ändå att associera till ett eremitage. Bland högar av böcker och papper, med utsikt över vattnet bort mot Sveaborg, satt Björling vid sitt skrivbord och strök, reducerade, förtätade. ”Den Björlingska idealismen”, skev litteraturvetaren Thomas Warburton, ”avskär honom på sätt och vis från aktiv inlevelse i människors psyken och villkor och hänvisar honom till sig själv.”

Vissa anklagade honom för egocentricitet och för bristande omvärldsengemang. Den svenske litteraturvetaren Olov Isaksson frågade sig varför ”Björling inte påverkats i någon djupare mening av det krig, som han ju i alla fall måste uppleva på ett påtagligt sätt.” Men kriget, som sällan uttryckligen syns i hans dikter, påverkade honom i allra djupaste mening. Det tog hans texter och hans hem ifrån honom.

Borta var alla de böcker om moralfilosofi som han fördjupat sig i ända sedan tjugoårsåldern vid sekelskiftet. Kvar fanns solen, ljuset, havet, båtarna, träden. Hans diktning genomsyras till stora delar av dagsljus, av sommar. Om diktboken ”Ord och att ej annat” från 1945, som kom till efter bombardemanget medan han temporärt bodde i ett slags exil vid Sandvikstorget, skrev han:

”Det är brunnsparksstranden då och då. En gång lägger jag mig under min speciellt vackra hägg på Observatorieberget. En kväll på min brända tomt, på en vall där utanför. Det är en utsikt över park och vatten, öar. Och himmelen.”

När jag går längs Brunnsparkens stränder i Helsingfors, känns det ofta som om jag bokstavligen har Gunnar Björling vid min sida – en livlig liten man, mörk med sprudlande blick, impulsivt temperamentsfull, ofta passionerat förälskad i andra män, även om han själv aldrig nämnde sin homosexualitet.

i hans dikt finns ett mystikt drag, ett ljus som inte låter sig förklaras i världsliga termer. Orden är spår av ett språk bortom orden.

Jag tycker mig se platsen inte bara genom hans dikt, utan också med hans ögon.

Och jag tänker ibland, att borde inte en staty av Gunnar Björling resas i Brunnsparken?

Ett tag på 1960-talet fanns ett sådant förslag. Gissningsvis skulle han ha ogillat det djupt. Han ville inte ha någon högtidlig samling efter sin död, tal eller musik eller blommor. ”Enklast möjligt” stod det i hans testamente, ”helst i omålad kista som våra stupades”.

Ibland har hans poesi kallats svår, men den är i själv verkat ytterligt enkel, befriad från allt onödigt. På 1920-talet hade Björling varit en av de första som utnyttjade de nya religionsfrihetslagarna i Finland och lämnade kyrkan, men i hans dikt finns ett mystikt drag, ett ljus som inte låter sig förklaras i världsliga termer. Orden är spår av ett språk bortom orden.

Den enkla trettiotalsdikten ur Kiri-ra som börjar med att beskriva Brunnsparkens gröna trädkronor och blåa vatten, mynnar ut i ett överskridande av plats och liv, en transcendens som skulle förbli Björlings signum ända till slutet:

ut seglar du

i lufts höjder

lyftad på strålarna från jorden.

 

Maria Küchen, författare och kritiker

 

* Hertzbergs bok om Gunnar Björling finns att läsa gratis på Svenska litteratursällskapet i Finlands webbsida. Klicka här för komma till den.