Berättelser om hur historien hade kunnat gå har ofta en betryggande sensmoral: det är bäst som blev. Dan Jönsson finner ändå hopp i de kontrafaktiska historiernas parellella universa.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När Columbus år 1492 stiger i land på ön Hispaniola i det vi numera kallar Västindien tas han emot av nyfikna men misstänksamma öbor. Folket på Quisqueya, som de själva kallar ön, inser snabbt var faran ligger: de här främlingarna är visserligen utrustade med okända, livsfarliga vapen, men ganska få till antalet – skulle de däremot lyckas återvända till sitt eget land och hämta förstärkningar vore katastrofen ett faktum. Så Columbus och hans besättning tillfångatas och får aldrig återse Spanien; istället tvingas de avslöja allt de vet om den europeiska civilisation som folket på Quisqueya inser i flera avseenden har kommit längre än de själva. Med sina nya kunskaper kan de snabbt lägga de stora aztek- och inkarikena under sig och skapa en mäktig, fredlig spansk-amerikansk civilisation som utvecklas och stärks under några sekler. Tills de, någon gång på artonhundratalet, finner tiden mogen att sjösätta en första expedition till Europa.
Ja, så kunde det kanske ha gått till. Det var i en bokhandel i La Paz för några år sedan jag ramlade över den för mig okände bolivianske författaren Juan Manuel Montes roman ”Historia del continente Colombiano” – Den kolombianska kontinentens historia. Boken är vad som brukar kallas en ”ukroni”, alltså en skildring av ett historiskt förlopp som aldrig fick tillfälle att bli verklighet, men som kanske kunde blivit det om tillfälligheterna hade velat lite annorlunda. I det här fallet rör det sig om en alternativ historisk krönika, illustrerad med fingerade dokument och kartor som påstås visa framväxten av det kolombianska imperiet; här rapporteras om fältslag och upptäcktsresor, successionsstrider och kulturkonflikter, men också om en politisk-filosofisk utveckling som i delar av imperiet leder till förändringar i demokratisk riktning redan på 1600-talet.
Fascinerande att tänka sig, bara det. Men det som framför allt slår mig när jag läser Montes roman är hur den kontrafaktiska historien, som den också brukar kallas, tycks få helt olika politisk funktion beroende på varifrån den skrivs. Om den historiska vetenskapen lite förenklat kan sägas handla om att till lika delar besvara frågorna om vad som faktiskt hände, och varför det gjorde det – så är den kontrafaktiska historieskrivningens ärende att göra detta varför osäkert, motsäga bilden av historien som oundviklig. Men själva syftet med detta osäkrande kan alltså skilja radikalt. I vår del av världen har jag intrycket att de kontrafaktiska ukronierna för det allra mesta har en dystopisk tendens – i nio fall av tio spekulerar de i sådant som ”om Hitler hade vunnit kriget” eller ”om Sverige hade blivit en sovjetrepublik”. Genren är med andra ord rätt förutsägbar; vad den vill visa är hur illa det kunde ha gått om inte omständigheterna hade varit, och följaktligen hur lyckliga vi kan skatta oss över att den bestående ordningen blev just bestående.
Mot dessa konservativa impulser framträder en författare som Montes som en ideologisk motsats. I det postkoloniala Latinamerika är historien på ett helt annat sätt politiserad, den spanska erövringen fortfarande ett infekterat sår. När femhundraårsminnet av Columbus landstigning skulle firas 1992 väckte det protester över hela kontinenten, och historikernas bild av hur den europeiska koloniseringen blev möjlig har på senare tid stått under ständig debatt. Den traditionella förklaringen, att spanjorerna helt enkelt var militärt, administrativt och teknologiskt överlägsna, är långtifrån självklar numera. Som Inger Enkvist och Vicente Ribes-Iborra konstaterat i sin bok ”Erövringen av Amerika”, var européerna visserligen tekniskt överlägsna, men så få till antalet att de utan vidare kunde ha tillintetgjorts av en stor här som den aztekiska. Något som faktiskt också var ytterst nära att ske för Cortés del vid Tenochtitlán i juli 1520.
Men vad spanjorerna var bra på var att så split och bygga allianser – och dessutom fick de hjälp av en desto större, osynlig armé, mikrobernas. Från den gamla världen hade de med sig smittkoppsbaciller, malariamyggor och mässlingsvirus som de själva delvis var immuna mot men som snabbt spred sig över kontinenten med förödande resultat. Det finns beräkningar som uppskattar att mellan 80 och 90 procent av inkarikets befolkning kan ha strukit med i någon av dessa farsoter. Just sjukdomarnas betydelse är också något som den engelske historikern J C Sharman har lyft fram i sin uppmärksammade bok ”Empires of the Weak” – De svagas imperier. Sharman tar perspektivet till en global nivå: vad man lätt glömmer, skriver han, på tal om den europeiska erövringen av Amerika, är att Europa vid samma tid stod under hård press från starka asiatiska imperier, särskilt det ottomanska som så sent som 1683 var nära att få Wien på fall. Samtidigt stod mogulerna i Indien och det kinesiska imperiet på höjden av sin makt. Vad som med tiden gjorde att européerna kunde lägga världen för sina fötter var alltså inte överlägsen militär styrka, utan precis som i Amerika en förmåga att bygga lokala allianser mot en i grunden starkare motståndare, som på vis kunde utmanövreras av de relativt små grupper av frilansande äventyrare och handelsmän som blev den statliga koloniseringens förtrupper – i väst conquistadorerna, i öst de ostasiatiska kompanierna.
Så visst kunde historien ha tagit en annan vändning. Och är kanske redan på väg att göra det – i Sharmans ögon är det västerländska världsherraväldet en historisk parentes, som av allt att döma raskt är på väg mot sitt slut. En insikt som av allt att döma börjar få fäste även i Europa: säkert är det ingen slump att en av de skarpaste koloniala ukronierna på senare år faktiskt har skrivits av en europeisk författare. Fransmannen Laurent Binets roman ”Civilisationer” skildrar en värld där den europeiska koloniseringen av Amerika får ett rakt motsatt förlopp. En dotter till Vinlandsfararen Leif Eriksson har på 1000-talet lett en expedition ner i Mellanamerika och gjort hästen och järnsmidet känt bland befolkningen, som därmed är beredda när Columbus kommer. Precis som i Montes roman övermannas spanjorerna snabbt, men istället för att så fröet till en ny, inhemsk civilisation inspirerar händelserna inkan Atahualpa till ett erövringståg mot Europa, som han på kort tid lägger under sig tack vare sitt diplomatiska geni.
Historien urartar tyvärr: efter de fredliga inkas följer de brutala aztekerna, som utbreder sitt blodtörstiga välde över Europa och reser en pyramid för människooffer mitt i Paris. Vilket väl är ungefär precis vad belgarna gjorde i Kongo och tyskarna i Namibia, i och för sig, men ändå – lite snopet står man där till slut med en historia som återigen kokar ner till frågan om vinnare och förlorare. Som om vi inte kunde annat. I början av Juan Manuel Montes roman står dedikationen: ”till det europeiska folket” – och ju mer jag funderar på den, desto mer undrar jag om den inte ska tolkas som en politisk förhoppning. Historien kunde inte bara ha varit annorlunda. Den måste kanske också bli det.
Dan Jönsson