Ska elever nöta in fakta och spara analys och tolkning till senare årskurser? Journalisten och författaren Eva-Lotta Hultén reder ut ett missförstånd och får pedagogisk inspiration i Spanien.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vi sitter fyra personer runt köksbordet och framför oss ligger ett brädspel med diverse tillbehör. En av oss läser upp spelinstruktionerna medan ögonen hos övriga fladdrar mellan spelets olika delar och kort för att försöka förstå hur det hela hänger ihop. Vi ställer frågor till den som sitter med instruktionspappret men konstaterar att vi ändå inte begriper och bestämmer oss för att helt enkelt börja spela och lära oss efterhand. Reglerna är komplicerade och när vi hållit på en stund och börjar få grepp om hur det ska gå till inser vi också att vi måste gjort något fel dittills. Det är alldeles för lätt att få poäng. Vi går tillbaka till instruktionerna och läser dem igen och det som nyss framstod som ytterst svårbegripligt är nu, med de erfarenheter vi gjort, möjligt att ta till sig. Och vi börjar om igen.
Jag gissar att många kan känna igen sig i det här, och inte bara när det kommer till att lära sig att spela ett nytt spel. Det jag beskrivit är en lärprocess. I den har vi fyra runt köksbordet pendlat mellan faktakunskapsinhämtande, praktik, analys och syntes. På mindre än en halvtimme har vi rört oss upp och ner i den kunskapshierarki som kallas Blooms taxonomi.
Psykologen Benjamin Bloom presenterade sin taxonomi 1956 i form av en pyramid. Enligt den lär vi oss i en viss ordning där det ena steget bygger på det andra. Taxonomin var tänkt att användas för utvärdering av elevers kunskaper. Visade de sig klara de högre stegen hade de också med sig de lägre. I pyramidens bas finns faktamemorering och därefter följer i stigande ordning förståelse, tillämpning, analys och syntes. I pyramidens topp återfinns sedan förmågan att planera och generera något nytt. Blooms taxonomi har genomgått en revidering under ledning av Blooms tidigare elev, utbildningsforskaren Lorin Anderson, men är i stort sett sig lik och det refereras fortfarande flitigt till den. Taxonomin är en teoretisk konstruktion av hur lärande går till men inte avsedd som instruktion för hur lärande bör läggas upp, särskilt inte över tid. Om man tolkar den så kan man till exempel få för sig att elever i grundskolan måste börja med att lära sig fakta i flera år innan de kan få börja analysera, ifrågasätta eller dra slutsatser - vilket är en dålig men idag ganska vanlig idé. I själva verket lär vi oss redan från början på ett mer komplext sätt.
Och ingen kan hindra någon från att analysera, syntetisera eller skapa nytt av det den lärt sig dittills bara för att kunskaperna är grunda. Ett exempel: När min dotter var 3-4 år fick hon på förskolan frågan vad jag arbetade med. Hennes svar löd ”Pappa talar om för mamma vad hon ska skriva och så kommer hon ihåg det och skriver det på sin egen dator.” Det var naturligtvis ingen som påstått något sådant inför henne utan en slutsats hon dragit alldeles själv, troligen utifrån den mycket knapphändiga information hon fått av att höra min man föreslå något han tyckte jag skulle skriva om.
Slutsatser drar såväl små som stora utifrån de fakta de har vare sig någon annan vill det eller inte. Tricket är att få människor att ställa kritiska frågor till sig själva och till materialet de arbetar med för att bli medvetna om sina kunskapsbrister och kunna åtgärda dem.
Nyfikenhet är frågvishet med förankring i vårt inre. Att uppmuntra ifrågasättande och öva på kritiskt tänkande kan då vara detsamma som att bygga en längtan efter begriplighet och sammanhang och att främja kunskapssökande. Det lär också eleverna att se på sig själva och på klasskamraterna som människor vars tankar och funderingar räknas. Och en bra fråga, oavsett om den väcks av en lärare eller en elev, kan skapa ett slags intellektuell kaskad av nya frågor hos eleverna.
På skolan Jacint Verdaguer i Sant Sadurní d’Anoia utanför Barcelona jobbar eleverna veckovis i projekt som dras igång med en fråga. Frågan blir utgångspunkt för en vindlande undersökning med nyfikenhet och engagemang som drivkrafter. När jag är på besök arbetar en åldersblandad klass med projektet ”Vad för typ av landskap tycker du om?” När de delats in i grupper hjälps de åt att komma på fler frågor som kan leda dem till kloka svar på den första: ”Vilka typer av landskap finns det? Hur kan man beskriva de olika landskapen runt stan? Hur har olika landskap skildrats av konstnärer? Hur formas ett landskap?” Läraren berättar, eleverna söker kunskap och samtalar och resonerar med varandra – vad vet vi redan? Hur kan vi ta reda på mer? Det hela blir också ett slags filosofi- och pedagogikverkstad: Vad är egentligen kunskap? Några veckor senare ska eleverna berätta vad de lärt för varandra – så vad kan de andra tänkas redan veta och vilja eller behöva lära sig? Hur kan man förklara så att de förstår?
I ett annat klassrum har eleverna själva fått välja frågor för sina projekt. En grupp jobbar med ”Varför gråter vi?” En annan med ”Varför är himlen blå?” Alla ämnen kan inbegripas utifrån vilka frågor lärare och elever föreslår. Kunskap är det viktiga, inte ämnesgränser. Arbetssättet ger möjligheter för elever att röra sig mellan alla nivåerna i Blooms taxonomi utifrån egna förutsättningar och eleverna på Jacint Verdaguer, en vanlig offentlig skola, presterar enligt rektor Laura Becerra mycket bra på de regionala, jämförande testerna som görs i ämnena spanska, katalanska, matematik och engelska.
Att lära sig fakta är förstås viktigt och nödvändigt men på det följer inte att de måste nötas in först. Att börja lärandet i en fråga är en metod som rekommenderas av Daniel T Willingham, professor i kognitiv psykologi, eftersom frågor väcker människors intresse. Willingham praktiserar själv den kunskapen med titeln på sin bok: ”Varför gillar elever inte skolan?”. Han förklarar att han brukar tänka på det stoff han vill att eleverna ska lära sig som svaret på en fråga men att svaret frikopplat från frågan nästan aldrig är intressant för dem. Det kan däremot bli det om frågan först presenterats.
I boken ställer han också många frågor till läsarna, som denna: ”När är det lämpligt att låta eleverna memorera någonting innan det fått något meningsfullt innehåll för dem?” Han ger svaret att det kan det vara ibland - men förmodligen inte särskilt ofta.
Kanske kan man dra slutsatsen att det är en god idé att istället för med fakta börja högt upp Blooms pyramid med en fråga som kräver att man söker sig ner mot basen och upp igen genom lagren, prövar kunskaperna, skaffar nya, reviderar och fördjupar, drar slutsatser, går tillbaka till basen igen. Rör sig upp och ner som i en spiraltrappa och ställer många nya frågor längs vägen - på det sätt som kännetecknar en kritiskt tänkande människa.
Eva-Lotta Hultén, journalist och författare