Djur & människor 1: Det är hög tid att vi på allvar börjar inse att vi är djur

Den känslomässiga insikten att vi är en art bland andra arter kan fortfarande vara svår att fullt ut ta in. Anna Thulin reflekterar över hur vi speglar oss i andra djur.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2019.

En julidag 1827 anlände en av Paris mest uppmärksammade invånare genom tiderna till staden, iklädd en gul kappa och två par skor. Det var en nubisk giraff, senare kallad Zarafa, som sänts som gåva till den franska kungen från Muhammed Ali av Egypten. Från Sudans öken fördes hon till Khartoum på kamelrygg och vidare på båt i Nilen till Alexandria. I Alexandria togs hon ombord på ett skepp till Marseille, där ett hål sågats ut i trädäcket så att hon kunde sträcka på halsen. Slutligen väntade en nätt promenad på nittio mil till Paris.

Människor hade aldrig sett något liknande, skriver Michael Allin i sin bok ”Zarafa: A Giraffe’s True Story”. Ja, för varje stad ökade uppståndelsen. I Lyon välkomnades hon av trettio tusen åskådare. När hon anlände till Paris kom hundratusen stadsbor för att se det märkvärdiga djuret. Hon satte snart avtryck i kulturlivet, där det blev på modet att ha prickiga kläder, köpa porslin med målade giraffer och bära högt uppsatta frisyrer à la girafe. När Zarafa dog gick hon samma öde till mötes som många andra omhuldade kändisdjur: hon stoppades upp och ställdes ut på museum, och där sträcker hon ut sin hals mot besökarna än idag.

På många sätt har vårt förhållande till djur inte förändrats särskilt mycket sedan Zarafas tid. Vi intresserar oss mest för djur i hur de skiljer sig eller liknar oss, det vill säga i sitt förhållande till människan och inte i egen rätt. Vi ställer ut och betraktar dem, låter oss underhållas med skojiga klipp på internet, men tar inte riktigt djuren på allvar. Oftast ser vi dem inte ens som individer utan talar om stim, horder och flockar. Det finns såklart undantag: den folkkära isbjörnsungen Knut på Berlins zoo, katten Choupette som fick ärva en förmögenhet av Karl Lagerfeld, våra egna älskade familjemedlemmar på fyra tassar, Karo och Missan. Och först då, när vi ger dem namn och förmänskligar, tycks djuren få högre status.

Kanske borde vi förmänskliga dem ännu mer? Eller snarare betrakta människan som det djur hon faktiskt är. När Charles Darwin 1859 publicerade ”On the Origin of Species”, om det naturliga urvalet och arternas utveckling, var det inte bara vetenskapligt utan också socialt sprängstoff. Släkt med apor? Jag! Men än idag rör hans idéer upp känslor. Förutom att hans teorier går på tvären med många religiösa skrifter, där människan pekas ut som skapelsens krona, så kan den känslomässiga insikten att vi är ”en art bland andra arter” vara svår att ta in. Ja, om barriären mellan människor och djur inte är så knivskarp, hur ska vi stå ut med det lidande som vi orsakar andra djur? Är det inte motsägelsefullt hur vi bryr oss om enstaka djur och sedan massivt exploaterar deras släktingar för mat och kläder?

Kanske inte så motsägelsefullt ändå. I den tankeväckande antologin ”Djur”, tar redaktörerna Simon Ekström och Lars Kaijser i inledningen upp tanken att det är just eftersom vi matas med berättelser om hur vi hjälper och räddar vissa, som vi kan stå ut med vetskapen om det lidande vi orsakar andra djur. Boken visar på olika sätt det som vi egentligen vet, men ändå har så svårt att verkligen inse: Skillnaden mellan människor och andra djur är främst kulturella.

Men, tänker jag, att lyfta fram människans unika värde och särskilja oss från andra djur har i många fall varit positivt. Detta eftersom nästan alla grymheter som vi utsatt varandra för – slaveri, folkmord, kolonisering – har sin grund i avhumanisering, i att en annan grupp pekas ut som underordnade ”nästanmänniskor”. Ja, mänskliga zoon fanns kvar långt in på 1900-talet, till exempel i Zarafas Paris, där man hämtade människor från koloniserade länder och visade upp i byar, alltmedan världsutställningarna pågick där man firade mänsklighetens framsteg. Att erkänna människors lika – och unika – värde har alltså varit avgörande för ett anständigt samhälle. Men är vi redo att låta det värdet, rätten till liv och frihet, även omfatta djuren?

Kanske finns det en existentiell anledning till att vi gärna drar en linje mellan oss själva och andra djur: den för att hantera vår egen dödsångest. I antologin skriver Sverker Hyltén-Cavallius om naturhistoriska museer där vi samlar på utdöda arter, från dinosaurier och mammutar, till sabeltandade katter och dronter. I berättelsen om vår planet talar vi ofta om epoker där vissa arter haft herraväldet och att det efter ett massdöende getts plats för nya liv och ”härskare i djurriket” – som om det vore en successionsordning där människan nu tagit över. Men det är ingen långsökt gissning att samma öde väntar människan som många arter före oss. Ja, en dag är det vi som går under, och kanske rent av ställs ut på museum, som en historisk parentes bland andra utdöda djur. Våra bleka skelett upplysta i honungsgult sken.

Samtidigt som vi vill särskilja oss från djuren, så använder vi dem gärna för att spegla oss: från folksagornas fabler till barnprogram med tecknade kaniner och björnar. Det är som om vi behöver en viss distans för att få syn på oss själva. Också våra mest mörka sidor. Nazisternas dödsläger och systematiska utrotning har sällan framställts med sådan brutal tydlighet som i Art Spiegelmans serieroman ”Maus”, där judarna är möss och tyskarna katter.

Förskjutningen fungerar klargörande och skillnaden belyser likheterna. Och jag kan inte låta bli att tro att något går förlorat när vi så kategoriskt håller fast vid artgränsen. Inte bara för andra djur, utan också för människan själv. I vår strävan efter att vara skapelsens krona, finns det inte en risk att vi blir främmande för oss själva och vårt ursprung? Jag tänker på den suggestiva romanen ”Väggen” av Marlen Haushofer, där huvudpersonen en dag upptäcker en osynlig vägg i närheten av sin stuga i bergen. Under romanens gång förändras berättarens syn på djuren, som går från att betraktas som boskap till att ses som vänner och jämbördiga varelser. Allting ställs på sin spets när en främmande människa dyker upp och dödar ett djur. Vilket straff är rimligt? Berättarens agerande kan ses som förkastligt eller etiskt försvarbart, beroende på vem man identifierar sig med och tillskriver värde.

Tillbaka på djurparken där vi skådar genom en annan genomskinlig vägg. Är vi de enda som betraktar? Eller blir vi lika mycket betraktade? Tre forskare vid Lunds universitet bestämde sig för att undersöka saken, genom att titta på hur människor och apor interagerade på Furuviks djurpark. Studiens resultat förvånade och belönades med IG-nobelpriset 2018. Det handlar alltså inte om det riktiga Nobelpriset, utan om en utmärkelse för forskning ”som först får folk att skratta, och sedan får dem att tänka”. Som till exempel att schimpanser och människor som möts på en djurpark imiterar varandra, exakt lika mycket. En ömsesidig fascination och nyfikenhet – djur emellan.

Anna Thulin, frilansjournalist

Källor

Michael Allin: ”Zarafa: A Giraffe’s True Story”. Delta, 1999.

Simon Ekström och Lars Kaijser (red.): ”Djur – berörande möten och kulturella smärtpunkter”. Makadam förlag, 2018.

Marlen Haushofer: ”Väggen”, översättning av Rebecca Lindskog. Bokförlaget Thorén Lindskog, 2014.

Tomas Persson, Gabriela-Alina Sauciuc och Elainie Madsen: Spontaneous Cross-Species Imitation in Interaction Between Chimpanzees and Zoo Visitors, ”Primates”, 2018.

Art Spiegelman: ”Maus: a survivor’s tale 1–2”. Pantheon Books, 1986 och 1991.