Stagnelius själ fladdrade mot himlens tak

Erik Johan Stagnelius dog 29 år gammal och i kroppsligt förfall. Men i fantasin kunde han bryta de bojor materien fjättrat honom med. Anders Olsson reflekterar över hur det gick till.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det finns i den moderna litteraturen två beprövade sätt att omvandla begäret till skrift, antingen svälta ut det eller övertrumfa det. Antingen askesens eller övermåttets väg. För vår tids svältkonstnärer, en Kafka, en Simone Weil eller en Joyce Carol Oates är den förra vägen given. Fångenskapen i köttet omvandlas i skriftens frihet. Men om Stagnelius förblir kärlekens stora sångare i vår litteratur beror det mycket på att han fortfarande kan tänka sig en väg från det jordiska till det himmelska. Metafysiken är inte död. Tilltalet till hans musa Amanda överskrider gränsen.

När Stagnelius vänder sig till högre makter får han genomgående också gensvar, som ger kraft att svinga sig upp från gruset till den åtrådda ”kärleksoceanen”. I den svenska poesins kanske mest magnifikt uppbyggda dikt ”Vän! i förödelsens stund” ligger motsatserna tätt, tätt intill varandra. Med en vänlig ängels hjälp övergår fallet i jubel,  och poeten kan med ”det heliga Ordet” åter resa en störtad värld. Natten blir dagens mor, kaos blir granne med Gud. 

Friheten hos Stagnelius är alltså bestämd av sin motsats, gruset här nere ställs mot det saliga Pleroma där ovan. Ordet bär en laddning av mystikens tradition och den religiösa inriktning som kallas gnosticism och som präglade Stagnelius djupt. För gnostikerna var Pleroma den ljusvärld som vi en gång kom från och som vi till sist skall återvända till. Och jordelivet, omvänt, underkastat en ondskefull despot, vid namn Demiurgen.

Bilden av människan som träl finns redan i den tidiga ”Ond och besvärlig är tiden” från 1815, där skalden beklagar sig över att inte kunna bli det han helst vill vara, frihetens lovsångare. Hans svaga hälsa gör att han anses olämplig som soldat, när det rustades för krig mot Norge. Därmed förlorar han i egna ögon sin legitimitet att hylla den politiska makten. Men detta nederlag skulle han omvandla till en poetisk seger, för det är först när han överger denna möjlighet som han gör dikten till frihetens verktyg i en helt annan och långt produktivare mening.  Den tungsinta livskänslan kommer på ett förbluffande sätt att kontrastera mot den lätthet med vilken han skriver sina verser.

Men eftersom fångenskapen är rotad i det mänskliga begäret kan den inte på något enkelt sätt besegras. Denna konstans gör varje dikt till en rörelse mot frihet. I den stora dikten ”Livets villkor” sluter sig rummet ödesmättat kring jaget: ”Vart skall jag fly? Mitt fångvalv är azuren / Det famnar mig, hur fjärran än jag går, / Och djupt i ödets koppartavlor skuren /Min dom evärdligt för mitt öga står”. Men dikten vilar aldrig i dessa förtvivlade lägen, den fortsätter och rör sig otåligt vidare. Och förvandlingen sker ofta plötsligt och med brutal kraft, som i ”Vän! i förödelsens stund”, där ordet blir ett magiskt spö som får fångdörren att öppna sig.    

Vad är det som håller oss fångna i Stagnelius värld? Ett svar ger den dikt som säger att det är kärleken till kvinnan som kastat honom i ”i kedjor”. Han skriver där:  ”Jag älskar dem alla / Alla i féiska band snärja min fladdrande själ”. I epitetet ”fladdrande” känner vi igen själens fjärilsnatur. Det som tragiskt binder människan vid jordelivet är ett gränslöst begär som aldrig kan få nog. Så har Stagnelius också formulerat det i filosofiska fragment: begäret är större än njutningen, och ur den skillnaden föds längtan efter ett annat rike. Så alstras övermåttet.         

Här har det mänskliga förnuftet ingen styrande roll. Jaget är berett att kasta sig i den tillbeddas famn, medveten om riskerna. ”O! jag älskar så högt att bedras av den flyende villan / Och i min känslas rus endast Gudinnor jag ser”.  Det är denna ambivalens som visar hur fäst Stagnelius är vid det som han vill befria sig från. Hur ska han kunna bli fri när det är just kärleken som föder hans frihetsdröm som binder honom?  Eller finns det en annan kärlek än den som förslavar? 

Som många romantiker tänker sig Stagnelius att slaveriet vilar på en glömska om forntidens lycka som måste avtäckas för att frihet skall uppnås. Denna idé om återfödelse finner han i den esoteriska tradition som hans tid återupptäckte, allt från alkemi, astrologi till gnostisk spekulation. Där spelar förmedlaren en avgörande roll, någon som kan visa vägen genom fångvalvets port. Det kan hos Stagnelius vara änglar, mytiska väsen eller de naturens röster som genomtränger hela skapelsen med sitt frihetsbudskap.

Men för gestaltningen av kärleken fäster jag mig särskilt vid fjärilen, en klassisk symbol för förvandling som vi mötte tidigare i diktarens ord om sin ”fladdrande själ”. I den grekiska kulturen personifierade Psyche den mänskliga själen och avbildades ofta i bildkonsten som en fjäril. Stagnelius måste ha känt till den romerske författaren Apuleius roman Den gyllene åsnan som berättar sagan om Amor och Psyche. Där skildras den sköna Psyche som utmanar gudavärlden, särskilt den avundsjuka kärleksgudinnan Venus, genom att bli föremål för människornas kult. Psyche har till råga på allt lockat till sig Venus son, den bevingade Amor, som förfört henne men samtidigt förbjudit henne att se sin älskade. 

Men en natt tänder Psyche oljelampan och får då se den underbart vackra guden sovande vid sin sida. Straffet för hennes nyfikenhet blir att hon inte får träffa Amor igen. Sagan berättar om hennes irrande prövningar, men också om hur hon räddas av den hemliga kärlek, som Amor fortfarande hyser för henne.  

Hos Stagnelius återkommer denna saga i renodlad form: där finns kärlekens allmakt, den uppslitande separationen mellan de älskande och den gudomliga återföreningen. Psyche är en bild för själen, men hos honom är hon också en av Demiurgens slavar och återföreningen kan först ske i Pleroma, gudariket ovan himlavalvet. 

När sagan återberättas i ”Icke av tid och rum de levande” löses fjättrarna: ”Psyche, ur bojorna löst, / Sökte och fann sitt hjärtas idol, den himmelska Amor”.

Kärleken binder, kärleken befriar. Kanske kommer vi aldrig ur den motsägelsen. Men själva anropet är kvar i dikten som en smärtsam vädjan som vi inte kan värja oss mot: ”Skall Psyche då aldrig / Med Amor försonas?”, står det. Och till sist: ”Ack! brister ej världsäggets / Högblåa skal?”

Kan vi komma längre i våra drömmar?

Anders Olsson
författare, litteraturvetare och ledamot av Svenska Akademien