Resesällskap: Låt det oväntade mötet förändra ditt liv

Vänner, bekanta eller totala främlingar. Resesällskap kan skifta, men hur vi betraktar dem kan förändra hela resandets natur, menar Henrik Nilsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Likt solrosor som vänder sig mot ljuset står resenärerna med sträckta huvuden under skärmen på flygplatsen. Blicken letar efter rätt avgång, och sedan försvinner vi åt olika håll. Om jag har en stund över går jag inte direkt till gaten, utan slår mig istället ned bland människor som väntar på ett helt annat flyg. Där njuter jag av att befinna mig i början av en resa som aldrig kommer att göras, på ett sätt som påminner om när jag var barn och drömde mig bort till avlägsna länder.

   Det händer att jag letar jag upp avgången till en stad som spelat en särskild roll i livet, som Lissabon eller Bukarest. Andra gånger väljer jag istället en destination som är helt okänd för mig. Ibland tar jag då fiktionen ett steg längre, och börjar småprata med någon intill mig om platsen dit jag egentligen inte ska: Har du hört hur vädret är i Tirana? Det ska bli skönt att komma tillbaka till Marseille!

Innan förklädnaden faller återvänder jag till mitt riktiga liv. Men det korta mötet dröjer kvar, och väcker tankar om samtal och sällskap längs vägen. Att resa ensam eller tillsammans – det är ett av de första besluten som måste tas innan man ger sig av. Med ett resesällskap kan man dela intryck och skapa minnen att gemensamt återkomma till efter hemkomsten. När man reser på egen hand för man istället en dialog med sig själv; lägger ibland märke till andra saker, hamnar kanske i samspråk med andra människor.

För det finns också en annan sorts resesällskap – människorna som man träffar under färdens gång. Dessa sammanträffanden kan vara korta och till synes oansenliga, men påminner om Hjalmars Gullbergs rader: ”Om i ödslig skog ångest dig betog, / kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog … Byta ett ord eller två / gjorde det lätt att gå.” I andra änden av spektrumet finns bekantskaperna som förändrar livets gång, kanske början på en lång vänskap eller kärlek. Efteråt återkommer vi då till slumpens roll. Tänk om vi inte hade hamnat i samma tågkupé, eller fått bord långt ifrån varandra på restaurangen?

Med tiden har möten och samtal under resans gång kommit att bli minst lika viktiga för mig som berömda katedraler och museer – just eftersom de inte kan förutses och inte står med i några guideböcker. Frågan är om man inte kan se sådana oväntade bekantskaper som de sista vita fläckarna i en värld som redan har kartlagts i minsta detalj.

En som förstod värdet av tillfälliga resesällskap var Franz Kafka. I dagboken kan man läsa om den semester han åkte på mot slutet av sommaren 1911 med vännen Max Brod. Knappt har tågresan västerut börjat förrän en hatt ramlar ner från hyllan, vilket blir en förevändning för Kafka att tala med den flicka som senare dyker upp i inledningen till den oavslutade roman som de båda vännerna arbetade på efter resan. Så fort Kafka hamnar i en tågkupé skildrar han medresenärernas alla förehavanden och personligheter, och när han och Max Brod färdas till Zürich, Milano och Paris kommer de i kontakt med allt från en judisk guldsmed och grekisk läkare till en handelsresande i vykort och ett ungt kyssande italienskt par.

Världslitteraturen rymmer också många fiktiva resesällskap. Vad vore Dante utan Vergilius? Och Don Quijotes äventyr utan hans vapendragare och resesällskap, den fattige bonden Sancho Panza, som med jordnära humor och ironi balanserar husbondens storslagna visioner? Nog hade det varit sorgligt om Don Quijote var ensam om att få se havet för första gången när de kommer till Barcelona. I slutet drabbas riddaren av svårmod och klarsyn. Tårarna Sancho Panza fäller vid hans dödsbädd påminner läsaren om att detta, bland mycket annat, är en roman om en mycket speciell vänskap. Och om att resa tillsammans.

Resesällskapet kan också fylla berättartekniska funktioner i litteraturen, som ett sätt att öppna en intrig eller introducera romangestalter. Den ryska 1800-talsprosan vimlar av möten i tågkupéer eller på ångbåtar som hjälper handlingen på traven. I den indiska författaren Anita Nairs roman Kvinnor på ett tåg fungerar en nattlig resa från Bangalore till landets sydspets som en förevändning för sex olika kvinnor att berätta sina dramatiska livshistorier för varandra och läsaren.

I reseskildringar finns två diametralt olika sätt att närma sig människor man möter längs vägen. Många författare använder sådana möten och samtal för att teckna ett större skeende; illustrera den politiska situationen i ett samhälle eller den kulturella egenarten hos ett land. Själv tilltalas jag av en annan, något mindre vanlig sorts reseskildring, där författaren avstår från att göra sina resesällskap till verktyg och istället låter dem framträda i sin egen rätt.

 Som i spanjoren Julio Llamazares bok Trás-os-Montes, där författaren under några dagar reser i den glesbefolkade portugisiska regionen med samma namn. På ett anspråkslöst sätt talar han med en äldre barberare i staden Bragança och fruktförsäljare vid landsvägen. Han överger sökandet efter huset där upptäckaren Ferdinand Magellan eventuellt föddes, och hamnar istället i samspråk med några brandmän som vilar i skuggan utanför stationen. Det enkla men känsligt tecknade mötet gör att de under en kort stund överskuggar betydelsen av sjöfararen som gjorde den första världsomseglingen för över fem hundra år sedan.

Liksom romankonsten har resan dödförklarats många gånger. Den amerikanske författaren Paul Bowles menade att resan tynade bort samtidigt som ångfartygen försvann, och att snabbare transportmedel bara resulterade i en ytlig form av turism. I weekendresornas tidevarv, då vi regelbundet får ta del av listor över årets hetaste och mest överskattade resmål, kan det vara lockande att hålla med honom.

Men även om resan som en väg till fördjupad förståelse av världen och det egna jaget är hotad, påminner författare som Julio Llamazares om att det aldrig är för sent att skärpa blicken på främmande platser och länder. Kanske skulle en renässans för att resa på djupet kunna gå genom en omvärdering av resesällskapet som fenomen. En sorts kopernikansk revolution, där destinationerna och sevärdheterna inte längre är det viktigaste – utan där medresenären som utan förvarning dyker upp längs vägen står i centrum. I så fall är en sådan renässans inom räckhåll för var och en av oss – bara några ord och en människa bort.

Henrik Nilsson
författare och essäist