Tarkovskij och hoppets omstörtande skörhet

Trots att vi aldrig egentligen kan veta något om framtiden går vi runt och lovar varandra saker. Kanske är löftet så viktigt eftersom det svarar mot ett annat fundamentalt inslag i våra liv: hoppet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä publicerades första gången i september 2020.

– Vad gråter du för? Du ska gjuta klockor och jag ska måla ikoner!

Det är konstnären Andrej Rubljov i Tarkovskijs film ”Den ytterst domen” som efter en lång tid äntligen bryter tystnaden. Krigets fasor har gjort att han förlorat tron på mänskligheten och därigenom det djupast väsentliga, tron på Gud. Utan sin gudstro kan han inte måla. Men han håller en dörr på glänt.

Just om detta –  att hålla en dörr på glänt, att nära ett hopp, skriver Charles Péguy i boken ”Portalen till hoppets mysterium”. Han framhåller att det är ett vågstycke, ett beslut som är något av det svåraste man kan utsätta sig för. Péguy skriver: ”För att hoppas måste man ha beskärts en stor nåd.”

I Tarkovskijs film avlägger Rubljov ett löfte. Han beslutar sig för att tiga. Inte ett ord ska komma ur hans mun. Det är ett uppror mot Guds frånvaro. Så länge Gud inte talar i världen ska inte heller han. Det är ett löfte som blir till en bön. Han går igenom brinnande byar, döende människospillror, bestialiska avrättningar av barn och djur. Tigande iakttar han fasorna omkring sig utan att möta något försonande. I flera timmar låter Tarkovskij filmpubliken tillsammans med Rubljov vara vittne till detta det mest fasansfulla.

Men så dyker pojken Boriska upp. Den gamla kyrkklockan är förstörd och man föreställer sig nu att klangen från en ny ska få slut på allt elände. Men ingen vet längre hur man gör. Hemligheten har försvunnit med den siste klockgjutaren. Pojken lovar att han känner till den, han ensam vet hur man får en klocka att ljuda. Hans liv står på spel och detta är hans chans att överleva.

Rubljov förstår pojkens belägenhet och iakttar honom i tystnad. Publiken väntar på upplösningen när allt ska uppdagas. För visst är pojken en lögnare som kommer att bli avslöjad? Hans tid är utmätt, hans död närmar sig. Sammanbiten iscensätter han klockgjutningen. Dagen för installationen infinner sig. Alla samlas. Människorna i den lilla byn väntar andäktiga.

Miraklet sker. Klockan ljuder över landskapet.

Pojken är förbi av spänning och trötthet och faller gråtande samman. Det är då Rubljov bryter tystnaden.

– Vad gråter du för? Du ska gjuta klockor och jag ska måla ikoner!

Undret har inträffat. Gud har åter vänt sitt ansikte till oss. Att hoppas är svårt men för den som inte ger upp finns möjligheten. Både pojken och Rubljov har ”beskärts en stor nåd.”

Men handlar filmen om Rubljovs väntan på att Gud ska visa sig i världen? Eller är det så att Rubljov just genom sitt löfte, sin bön får det att ske? Det går också att göra en betydligt enklare tolkning; just genom att våga hoppas får Rubljov förmågan att möta undret när det inträffar.

För man behöver inte tro på Gud för att känna igen sig i filmen. Det räcker med att referera till dagsaktuella händelser, politiska beslut eller sitt eget liv. Som när man är förälskad utan att veta om kärleken är besvarad. Eller när man är sjuk utan att veta om man ska bli frisk igen. I en mängd situationer utsätts vi för händelser om vilka vi inte vet utgången. Hur gör vi när det enda som återstår är hoppet? Hur lever vi, hur hanterar vi det dag för dag, timma för timma?

Tarkovskij återkommer gång på gång till den här problematiken i sina filmer. I Offret från 1986 finns berättelsen om munken vars lärjunge vattnar ett visset träd. Varje dag år ut och år in vattnar han det vissnade förtorkade trädet. Alla skrattar åt honom, hånar honom och skakar på huvudet. Tills en dag när ett löv slår ut.

Men vad hade hänt om inget hade inträffat? Hade lärjungens handling varit meningslös då?

”Varför leva i verkligheten när man kan drömma om den”, skrev den italienska poeten och filmaren Pier Paolo Pasolini och vände på en invand utsaga.

Som om undret inte finns mitt ibland oss. I naturen, i det liv vi faktiskt lever. Som om inte allt är beroende av vårt tilltal, vår blick eller det vi förmår offra för det vi vill nå.

Som om själva uppsåtet vore betydelselöst.

Faktum är att uppsåten styr många viktiga beslut. Utifrån dem formulerar vi våra löften. Löften som också våra politiker avger i valrörelsens stund. Bättre sjukvård, kortare köer, skolor som ger alla samma möjlighet till utbildning. Det är vad vi har att hålla oss i när vi går till valurnorna. Utan garantier måste vi helt enkelt förlita oss på löften. Vi hoppas och tror att de ska genomföras och på så sätt förvandlas till verklighet.

Tarkovskij bär med sig arvet efter Dostojevskij, som behandlade problematiken i flera böcker. Efter att den unge Raskolnikov i ”Brott och straff” mördat en pantlånerska döms han till ett långvarigt straffarbete i Sibirien. Det är dock det egna samvetet som utgör den största plågan, men för att han ska förändras krävs något mer. Det är tack vare Sonja som dag efter dag väntar på honom som Raskolnikovs inre förvandling är möjlig. Hennes tålmodiga förhoppning, hennes tysta löfte om att finnas där är den nåd som förmår förändra honom på djupet.

Men varför ska vi sätta vår tillit till något så skört? Vi vet ju att allt är föränderligt. Att nya situationer uppstår, att löften om att älska i nöd och lust har fängslat människor i plågsamma äktenskap. Vi kastas mellan det föränderliga och det eviga.

Vi längtar efter något som är hållbart, men bryter löften till varandra varje dag. Vi lovar att komma på evenemang som vi aldrig dyker upp på. Vi återberättar saker vi hört i förtroende, kanske för att vi tror att det nog trots allt gynnar en god sak. Samtidigt hoppas vi att vår terapeut aldrig bryter sin tystnadsplikt.

Varför har vi så bråttom? Oroliga tar vi temperaturen på löften vi avgivit för att se om de fortfarande bör gälla. Vi vill helt enkelt inte ha valt fel eller tillhöra förlorarna.

Samtidigt finns risken att vi förlorar oss själva, att vi inte längre är trovärdiga utan istället gör oss till offer för tillfälligheternas spel.

Men varför avge så radikala löften nästan omöjliga att uppfylla? Räcker det inte med att avläsa vardagen och anpassa sig efter den? Utan sin besvärliga förpliktelse hade Rubljov kunnat måla kriget och fasorna. Det är ju det Tarkovskij gör i sin film när han iscensätter varje detalj av krigets grymheter.

Men det räcker inte. Det Tarkovskij säger är att perspektivet är viktigt. Ett löfte som det Rubljov avger förmedlar ett hopp som kan rädda människan från att dras ner i krigets avgrund.

Det utesluter inte att vi ibland måste svika de löften vi avgivit. Men detta bör ske efter att vi uttömt alla ansträngningar att hålla dem. Bara så kan den som bryter sitt löfte behålla sin trovärdighet.

Grethe Rottböll, författare