I Wijkmarks "Dressinen" ser vi oss själva genom apornas ögon

Carl-Henning Wijkmarks (19342020) författarskap var mångförslaget. "Dressinen" från 1983 är en äventyrlig idéroman med tre apor i centrum. Helena Granström ser hur vår mänsklighet sätts under lupp.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det börjar som tre par ögon bara, tre par ögon som skymtar i dunklet inne i den täta grönskan. Den lätt uppgivne belgiske jesuitprästen Henri Moulin befinner sig på tjänstgöring vid ett järnvägsbygge djupt inne i den kongolesiska djungeln när han och hans kollega, baningenjör Jean Dittel, får syn på vad som tycks vara tre apor som närmar sig lägret. Deras ögon uppfångar och återkastar skenet från manskapets eldar, bakom dem griper de höga trädens rötter kring flodbanken, en mörkgrön best av växtlighet som slagit sina klor i jorden. Är de apor?

Med jämna mellanrum lämnar Dittel lägret på sin dressin, en pumpbar järnvägsvagn som han genom sin ingenjörskonst upphöjt till en rälsens fregatt med kajuta och mast, för att överse arbetet med banans fortsatta sträckning. Och en dag kommer han tillbaka något senare än vanligt, med hela sin gestalt glödande av pojkaktig triumf: Intill honom står, helt upprätta och med en vaket granskande uppsyn, de tre aporna.

Är de apor? När författaren Carl Henning Wijkmark i sin roman ”Dressinen” från 1983 låter prästen Moulin ställas inför deras nästan-mänskliga ansikten, deras blickar som växlar mellan djurisk instängdhet och mer-än-djuriskt medvetande, är de frågor han ställer inte bara de som upptar hans huvudperson: Är dessa varelser, som varken liknar schimpanser eller gorillor, apor – eller är de en sorts människor? Utgör de ett för vetenskapen okänt steg på hominidernas utvecklingstrappa, eller är de tvärtom våra ättlingar, en hybridform med vårt eget blod i ådrorna? Är de tysta för att de är att oförmögna att tala, eller har de en gång kunnat tala men bara glömt hur?

Nej, den verkligt brännande fråga som stiger ur Wijkmarks skröna – i vilken apor och präst i Dittels ombyggda dressin snart är i färd med att genomföra en vansinnesseglats över oceanen, allt medan första världskriget brakar loss omkring dem – är en annan, nämligen: Under vilka omständigheter kan en människa, eller för den delen en apa, förmås att uppvisa någon grad av mänsklighet? Utgör det civilisatoriska projektet – som under den tid då boken utspelar sig inte minst förkroppsligas av den belgiska kolonialmakten – en förlösning av det i djupaste mening mänskliga, eller ett slutgiltigt dråpslag mot det?

I Sigmund Freuds allegoriska genesisberättelse för den mänskliga kulturen, börjar civilisationen med ett mord: Freud föreställer sig i Darwins anda en urhord styrd av en dominant och svartsjuk fadersgestalt som underkuvar sina uppväxande söner för att behålla alla kvinnor för sig själv. Den freudianska mytens vändning består i att sönerna en dag sluter sig samman och dräper fadern, för att sedan äta hans kött. De förtryckta sönernas kollektiva hämnd är, menar Freud, den ursprungliga offerrit som ekar i den mänskliga kulturen: ”detta minnesvärda brottsliga dåd med vilket så mycket tog sin början, de sociala organisationsformerna, de moraliska restriktionerna och religionen.”

I begynnelsen var dådet, alltså, för att likt Freud citera Goethes ”Faust”. Och så även hos Wijkmark: De tre aporna – av sina mänskliga ledsagare kallade Mathilde, Jakob och Paul – påbörjar sin rälsburna resa mot civilisation genom att ta livet av dressinkonstruktören Dittel. Dråpet är med andra ord inte ett uttryck för deras djuriska natur, utan för motsatsen: det var, resonerar Moulin, ”ingalunda framsprunget ur killerinstinkter och djuriskt raseri. Det var ett behärskat dåd.” Långt senare ska en liknande iakttagelse tas till intäkt för samma sak, när den av Mathilde framfödde lille Bertrand, den mest människolika av gruppens medlemmar, visar sig med stor precision ha skurit köttstycken ur en döende, men ännu levande griskropp, ”kallt och ondskefullt”: ”Det var hans första riktigt mänskliga handling, och den var bestialisk.”

Moulin ger sig i kast med uppdraget att studera aporna, men mer än så: Han vill frambringa deras mänsklighet, den mänsklighet som han då och då tycker sig ske skymta som genom en spricka i masken av djuriskhet. Det blir en strävan präglad av växelspelet mellan grusade och hela tiden återvunna förhoppningar, men också av den tolkningens ambivalens som i någon grad kännetecknar varje möte med ett annat subjekt: Vad pågår i dem, egentligen? När de fängslas av dressinens mekanik, är det ett tecken på mänsklig innovationslusta? Eller är det ett tecken på motsatsen, en tom ritual bara, en djuriskt upprepningstvång? Kanske är det en närmast existentiell praktik; genom hävarmens regelbundna upp-ned-upp-ned sätter de sig i förbindelse med en för dem dittills okänd dimension: tiden.

Den outsagda frågan i alla dessa motstridiga tolkningsförslag är förstås: Hur ska vår egen tekniska upptagenhet – och med den vår egen kultiverade version av mänsklighet – beskrivas? Om människan är ett slagfält mellan natur och kultur, hur säkra kan vi vara på att vi känner de stridandes verkliga identitet? I sin isolering med aporna upplever Moulin ett hot om att falla ut ur civilisationen; ”ett starkt sug”. Men samtidigt finns den lika hotfulla risken, både för aporna och honom själv, för ett fall in i det framskridna industrisamhällets vegetativa liknöjdhet. Apornas blick – den blick som inte är vår egen, men som icke desto mindre härrör från ett annat medvetande – tvingar oss på ett obehagligt vis att bli varse oss själva. De där ögonen som betraktar oss ur dunklet, vad är det de ser?

Wijkmarks apor uppvisar, liksom många av verklighetens djur, tydliga tecken på empati, planeringsförmåga och abstrakt tänkande. Och vad mer är: De uppvisar förmågan att luras och dupera. Så snart de blir betraktade överger de sin naturliga, upprätta gång och börjar lunka fram på alla fyra, som apor. Samtidigt som vi gör oss en föreställning om dem, gör de sig en föreställning om vilken föreställning vi gör oss om dem: De spelar, hinner ingenjören Dittel konstatera före sin död, teater.

Något som för övrigt också det tycks gälla en hel del av de verkliga icke-mänskliga varelser vi har omkring oss – ytterligare en likhet mellan oss och dem. Vad gäller språket, den förmåga till symbolisk kommunikation som länge tagits för den främsta skiljelinjen mellan oss och vår omvärld, är det en bastion på väg att falla: Forskning har visat att de färgsignaler med vars hjälp vissa bläckfiskar meddelar sig med varandra har en utvecklad grammatik, och såväl schimpanser som kråkor använder sig av ljud och åtbörder som alla har en mycket specifik betydelse.

Men språket – det vi själva uppfattar som språk – förblir hos Wijkmark, och i samhället i stort, emblematiskt för människans särart. Där vanliga apors tjatter och rop i viss mening negerar deras mänsklighet, tycks stumheten hos de märkliga halvaporna i ”Dressinen” utgöra ett löfte om den. Aporna blir barn i bemärkelsen av latinets infans: den som ännu inte talar.

Men när detta tal ändå uteblir vänder vi oss, likt Moulin, bort: Naturen förblir på sin sida av skranket, och vi på vår. Vilket väl i sig är ett tecken så gott som något på att det vi kallar mänsklig civilisation verkligen förutsätter ett mord: om inte på en fantiserad urfader, så i alla fall på vår naturliga omgivning, våra icke-mänskliga släktingar och, i överförd bemärkelse, även på centrala delar av oss själva – inte minst de som skulle kunna vara förmögna att uppfatta en grund för mänsklig empati också i en apas icke-mänsklighet.

Helena Granström, författare