Separationer är en nödvändig del av livet och singelhushållet vanligast av alla. Ändå matas vi med myten om den eviga tvåsamheten. Anna Thulin ser verkligheten börja komma ikapp kulturen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2018-10-17.
Det brustna hjärtat tycks ha ett längre liv än förälskelsen, åtminstone i konsten. Inget överlever tiden så väl som olyckliga kärlekshistorier, från Romeo och Julia till Twilight-vampyrerna Bella och Edward. I Paris heter tidernas mest olyckliga par Héloïse och Pierre Abélard.
När de träffades en dag på 1100-talet var Pierre lärare vid Notre-Dame och Héloïse blev hans student. Deras erotiska och passionerade brev har odödliggjort deras förälskelse. ”Under lektionernas täckmantel kunde vi alltså ostört ägna oss åt vår kärlek”, skriver Pierre Abélard. ”När vi hade slagit upp våra böcker infann sig fler ord om kärlek än om vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, händerna sökte sig oftare innanför kläderna än till böckerna, kärleken tvingade våra ögon att möta varandra mer än vad studierna kunde fästa dem vid boken.”
När Héloïse blev gravid var skandalen ett faktum. Paret levde separerade under resten av sina liv, men fortsatte att skriva till varandra. Héloïse blev nunna och avhandlade tankar om hur klosterverksamheten bäst borde skötas. Pierre fortsatte undervisa och uppröra kyrkan med sina böcker. Långt senare blev kejsarinnan Joséphine Bonaparte så förtjust i parets historia att hon ville bygga ett gotiskt stenvalv på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Där vilar två vittrande statyer än idag, sida vid sida, med ansiktena vända mot himlen, som en bild av den eviga kärleken.
Men om Héloïse och Pierre hade fått varandra i livet, hade vi då kommit ihåg dem idag? Troligen inte. Kanske var det själva uppbrottet som gjorde berättelsen så minnesvärd. Trots att statistiken talar mot livslånga monogama relationer, så är separationen nästan alltid enbart tragisk i kulturen. Kanske säger det något om hur djupt rotad vår rädsla för uppbrott faktiskt är. Förutom smärtan att förlora en kärlekspartner så är separationen ett slag mot självbilden. Vi vet bara det vi redan känner till, och bortom relationen vilar det okända.
Inte sällan liknas separationen med ett dödsfall. Om man visste hur man skulle sörja, skulle man naturligtvis göra det. Men hur sörjer man någon som fortfarande lever? Som man kanske till och med valt att lämna, i förvissning om att det var bättre för båda. Poeten Wisława Szymborska skrev om en katt i tom våning, och den bilden tror jag att många kan känna igen sig i, oavsett orsak till separationen. Här i Anders Bodegårds översättning:
”Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.”
En lampa som inte längre lyser. Ett pågående samtal som tagit slut. ”Vad är separationer om inte en övning i avslut – en förberedelse inför det sista avskedet, döden?” skriver Kristina Sandberg i sin recension av Katie Kitamuras roman ”Separationen” från 2017. Berättarjaget är en ung kvinna som nyss fått reda på att hennes make är försvunnen och hon bestämmer sig för att leta rätt på honom. Till saken hör att paret redan separerat, men inte formellt hunnit genomföra skilsmässan. Huvudpersonen landar i en grekisk, eldhärjad ort och finner snart att maken är död. Författaren har sagt att hon ville utforska hur huvudpersonen förhåller sig till sin nya roll – som fru, skild, älskarinna och sedan också änka. Som om alla identiteter kräver att man förhåller sig till någon annan. Kanske är det så. Och i så fall, vem är man när den som stått en närmast inte längre finns där?
Uppbrott är en del av livet, men de blir inte mindre smärtsamma för det. Det kan faktiskt finnas en biologisk förklaring till varför separationer är så svåra. Den amerikanska antropologen Helen Fisher forskar på just olycklig kärlek. Det vill säga, hon genomför hjärnscanning på människor som blivit lämnade av sin älskade för att undersöka de fysiska förändringarna i hjärnan. ”Vi hittade aktivitet i många olika delar av hjärnan”, säger Helen Fisher i dokumentären ”Krossat hjärta i New York”. ”En av dem är en liten, liten del av hjärnan som kallas det ventrala tegmentområdet, vilket är den del som producerar dopamin, som är en naturlig stimulans och är kopplad till romantisk kärlek. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer.”
Vänta lite. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer. Det låter ju inte klokt, egentligen. Men visst känner vi igen forskningsresultaten i verkliga livet? Helen Fisher kallar det här ”frustrationsattraktionen”. Hon säger: ”En annan aktivitet vi ser är i den del av hjärnan som är kopplad till begär, inklusive regionen som är förknippad med missbruk: heroin, kokain, nikotin, alkohol.” Kärleken är alltså att likna med ett beroende. Varför ger man sig in i frivilligt missbruk, kan man undra? Tja, varför är vin och choklad så gott. Om du känner abstinens efter ditt ex är det troligen inte inbillning, utan en högst verklig, fysisk reaktion. Helen Fishers råd är också drastiskt: liksom missbrukare tvärt måste sluta med sin drog, så bör en olycklig förälskad säga upp all kontakt och ta bort alla föremål som påminner om partnern.
Kanske kan lite svalkande statistik vara till hjälp: Enligt SCB är den vanligaste boendeformen singelhushåll, där de flesta är ensamstående utan barn. De motsvarar nästan fyrtio procent av alla hushåll i Sverige. Du är inte ensam. Eller ja, det kanske du är, men du är åtminstone inte ensam om att vara det.
Behöver alla uppbrott vara så smärtsamma då? Nej, självklart inte. Positiva upplevelser av separationer börjar dyka upp allt mer i litteratur och film. De symboliserar ofta frigörelse och självständighet, en möjlighet för huvudpersonen att återskapa sig själv. Problemet är att fiktiva relationer ofta formas för att passa in i en dramaturgi: en stegring, ett klimax och därefter ett lyckligt slut eller ett uppbrott. Litterära separationer innebär att avsluta kapitlet och sätta punkt.
Men verkligheten är sällan så svartvit, utan rymmer mer gråskalor och regnbågar. Det är alltså inte bara den romantiska bilden av kärleken som är problematisk, där ett par förväntas leva för evigt – till och med i döden, som Héloïse och Pierre Abélard – utan också synen på separationer som skarpa avbrott. Kanske träffar vi inte en viss person igen, men minnena lever kvar och formar oss, på gott och ont. Det kan vara något så vagt som hur någon stryker håret bakom örat eller dricker sitt kaffe. På så vis lever alla relationer vidare i oss, dem som varit, dem som pågår och dem som aldrig blev av.
Anna Thulin, författare och journalist
Litteratur
Birger Bergh: Abélard och Héloïse: En kärlekssaga från 1100-talet. Historiska Media (1997).
Katie Kitamura: Separationen. Sekwa (2017). I översättning av Marianne Tufvesson.
Wislava Szymborskas dikt ”Katt i tom våning”, i översättning av Anders Bodegård.
Film
Krossat hjärta i New York (Sleepless in New York), 2014.