När västvärldens glashus krackelerar

Vad hände med västvärldens framgångssaga? Hur kunde det bli så här? Dan Jönsson läser en ambitiös dansk bok som försöker ge svar på frågan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I den norska teveserien ”Exit” från 2019, som bygger på intervjuer med några män i Oslos fartblinda finansvärld, finns en märklig scen där en av huvudpersonerna, hög på kokain som vanligt, ställer sig upp för att hålla välkomsttalet på en fest i familjens flotta sommarhus. Han börjar talet med en fras på engelska: ”The arc of the moral universe is long, but it bends towards justice” – alltså ungefär ”universums moraliska båge är lång, men den sträcker sig mot rättfärdigheten”. Sedan följer ett självkritiskt uppkok på diverse vänsterliberala klichéer som gör de fina gästerna alltmer konfunderade och illa till mods, tills talaren hastigt bryter spektaklet och förklarar alltihop som ett lyckat skämt. Innan avsnittet är slut kommer han både att ha begått ett mordförsök och skjutit sig själv i huvudet.

Frasen om moralens båge har en lite oklar upprinnelse, men den blev berömd när Martin Luther King plockade upp den i ett tal strax före sin död, och kanske ännu mer när USA:s dåvarande president Barack Obama strax efter sitt tillträde 2009 lät brodera in den i en golvmatta i Vita husets ovala rum. Den är alltså så nära man kan komma en den liberala världsordningens och framstegsoptimismens offentliga trosbekännelse – men ingenting av denna undertext kommer förstås till ytan i teveserien, lika lite som att scenen på den där sommarverandan dessutom egentligen är en parafras på en scen i Bret Easton Ellis klassiska yuppieroman ”American Psycho”, där huvudpersonen Patrick Bateman under en middag på rent djävulskap ställer sig upp och håller ett liknande, moralsvamlande politiskt brandtal som får sällskapet att vrida sig på sina stolar av nervöst obehag.

Sensmoralen i de här scenerna är förstås nästan övertydlig: alla vet vi att de här människornas livsstil i verkligheten drivs av helt andra principer än etik och rättvisa. Det ligger givetvis en sanning i det – samtidigt som denna sanning kanske också riskerar att skymma något som är större. Som den danske journalisten och författaren Rune Lykkeberg skriver i sin stora, ambitiösa bok ”Vesten mod vesten” kan det vara lätt, när vi betraktar finanskulturen så där på moraliskt avstånd, att glömma bort att det är yuppiekulturen, med alla dess exklusiva statusmarkörer, som har gått segrande ur de senaste decenniernas kulturkamp och att den bär en stor del av ansvaret för att vi nu befinner oss där vi befinner oss – nämligen nästan bokstavligt talat i ett glashus, där varenda sten vi kastar egentligen borde orsaka ideologisk förödelse.

Men av någon anledning verkar det som om klirret från de spruckna rutorna inte hörs in till oss. Kanske ljuden verkar för avlägsna för att vi ska bry oss om dem; kanske misstar vi dem för något annat – för krig och andra olyckor ute i periferin, eller sabotage utifrån. Men det kan ju faktiskt också vara så att det inte är stenarna, utan glashuset som är problemet. Den tyske filosofen Peter Sloterdijk har liknat den västerländska civilisationen vid ett ”kristallpalats”, en luftkonditionerad bubbla som kapslar in de rika delarna av världen i en hypersfär av ekonomisk och fysisk säkerhet. Väggarna i detta globala kristallpalats är ofta osynliga inifrån, men desto mer ogenomträngliga sedda från utsidan – som från andra sidan Medelhavet, eller USA:s mur mot Mexiko, eller från något av Stadsmissionens härbärgen för den delen. För oss på insidan går det i princip att leva ett helt liv och resa över hela världen utan att behöva lämna kristallpalatset. Dess glaskupor och glasarmar finns där vi behöver dem, och följer oss, och våra pass och våra pengar, dit vi vill.

Åtminstone har det varit så ända tills nyligen. Rune Lykkebergs bok är ett försök att förklara hur det kommer sig att västvärlden, som ju efter kommunismens fall såg sin livsstil och sin liberala ekonomiska och politiska modell gå segrande över jorden, nu plötsligt verkar på väg att tappa greppet. Och det egentligen utan någon tydlig ideologisk fiende? Om tjugohundratiotalet innebar någon avgörande förändring så var det väl just att kristallpalatsets väggar började spricka så det faktiskt syntes. Man måste inte längre åka till Indien för att se tiggare på gatorna: det räcker att gå ner till ICA-butiken på hörnan. Även i de europeiska välfärdsstaterna har de ekonomiska klyftorna vuxit så att många människor, särskilt utanför metropolernas tillväxtcentra, inte längre känner minsta gemenskap med det styrande etablissemanget – något som skapat en jordmån för högerradikala proteströrelser. Kommunismens fall har visat sig bli fascismens återkomst.

För Lykkeberg är den här utvecklingen resultatet av en lång historisk process. Han delar in tiden efter andra världskriget i tre ungefär lika långa faser: först ”guldåldern”, fram till början av sjuttiotalet, när den västerländska tillväxtmaskinen levererade historiska välståndsökningar och demokratiska framsteg, åtminstone på hemmaplan; därefter ”reaktionen”, när den socialliberala samhällsmodellen började ifrågasättas och nyliberalismen segrade – och så slutligen ”krisen”, från millennieskiftet och framåt, när den växande ojämlikheten bit för bit river allt större hål i samhällsväven. Och när alltså det liberala ideologiska projektet i samma takt förlorar legitimitet: även i det rika väst har det blivit allt mer uppenbart för allt fler att de universella värderingar som den västerländska civilisationen säger sig bygga på inte är så universella trots allt, att talet om alla människors lika värde ekar alltmer ihåligt ju mer det visar sig att det baseras på marknadsvärde. Att, kort sagt, det liberala västerlandet inte lever upp till sina egna ideal.

Det här är intressant, eftersom just den kritiken, som Lykkeberg mycket riktigt påpekar, var en viktig drivkraft inte minst för efterkrigstidens antikoloniala befrielserörelser. Med en liknelse som påminner om Sloterdijks kristallpalats citerar han den algeriske författaren Kamel Daouds beskrivning av den koloniala erfarenheten som att stå och pressa ansiktet mot fönstren till den västerländska civilisationens festsal, dit man själv inte är inbjuden – en erfarenhet som Lykkeberg konstaterar ju också delats av kvinnor, homosexuella och andra missgynnade grupper inom den västerländska civilisationen själv. Grupper som undan för undan har skaffat sig tillträde till festsalen just med hänvisning till de liberala principer och de mänskliga rättigheter som västerlandet åberopar. Medan andra fortfarande står utanför – eller rentav börjar upptäcka att de, som nyss var inne, plötsligt har hamnat ute i kylan. Att löftena man fick är brutna.

Ju större det där glappet mellan ideal och verklighet blir, och ju mer uppenbart det framträder även för dem som – än så länge – får vara med på festen, desto mer blir fältet fritt för cynism och opportunism. Desto mer lockande att driva med de vackra festtalen. När nu dessutom klimatförändringarna får det västerländska glashuset – festsalen – kristallpalatset – att visa sig som just det hälsovådliga kapitalistiska drivhus det är, borde vi kanske börja fråga oss om det ens är något privilegium att vara kvar där. Om glaset är ett skydd eller en bur. Hur världen skulle se ut om glaset inte fanns.

Dan Jönsson, författare och essäist

Litteratur

Rune Lykkeberg: Vesten mod Vesten. Informations forlag, 2019.