Begreppet "cool girl" definierades i romanen Gone Girl 2012. Det står för en kvinna som anpassat sig till sina manliga vänners smak och intressen, och därmed också enligt kritikerna slutat göra motstånd mot förtryck och diskriminering. Men är det så? I den här essän ställer sig Vesna Prekopic på den sköna tjejens sida.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag tror att det alltid funnits en tidlös kvinnotyp som andra kvinnor sneglar på i obevakade ögonblick, som det viskas om lagom hörbart. Titta på henne. Är inte urringningen lite väl djup? Den där kjollängden växte hon ur för flera år sen. Varför sitter hon hellre där, med männen, istället för här med oss? Nu gör hon sig till och tar en rökig whisky när vi andra beställer ett glas vitt.
I romanen Gone Girl av Gillian Flynn, representeras denna kvinnotyp av huvudpersonen Amy. Amy som begåvats med både ett tilldragande yttre och en livsbejakande personlighet. Amy som vet exakt vad som krävs för att passa in, för att vara lagom spännande och för att hålla omgivningens intresse vid liv. Hennes arbete är att konstruera personlighetstester för damtidningar – hon vet mycket väl att det alltid finns ett svar som är mer rätt än de andra. Efter att Amy försvunnit spårlöst, och hennes man oundvikligen blir misstänkt för att ha mördat henne, blir det också uppenbart att denna kvinna som Amy varit utåt, en åtråvärd ”cool girl” eller en ”skön tjej”, den som män vill vara med och kvinnor vill vara som, är en illusion. Amy har konstruerat Amy, men denna kvinnotyp är inget annat än en fiktiv skapelse, en drömkvinna skapad utifrån en myriad av manliga fantasier om vad en idealkvinna är. Amy säger i den monolog som fått ge namn åt cool girl-begreppet:
Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående.
”Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.”
Monologens uppmanande andemening är att sluta spela spelet, att våga vägra vara en materialiserad manlig våt dröm. Och vid en första anblick är det så lätt att dras med i skepticismen och kritiken mot den Sköna tjejen, en kritik som utgår från antagandet att hon självmant gjort sig till objekt, iklätt sig en maskeraddräkt, att hon spelar en noggrant utmejslad roll för att vinna poäng och gillande hos männen i det spel där hon alltid kommer att sluta som förlorare.
Genom att hon gjort sig till en på detaljnivå utvecklad hybridkvinna, en perfekt mix av attraktiva kvinnliga attribut, men med manligt kodade intressen och personlighetsdrag, är hon Drömkvinnan (männens alltså). Problemet är att priset för att få vara en av grabbarna är att hon sviker systerskapet. Det är i alla fall så de säger, de feministiska talespersoner som har genomskådat den sköna tjejen som del av den gamla vanliga förtryckande patriarkala strukturen.
Jag tänker mycket på detta systerskap.
Finns det något värre än ett upplevt svek från en kvinna mot en annan? Jag tror inte det. Det har alltid förundrat mig att det inkluderande systerskapet samtidigt är så exkluderande. Som när Åsa Linderborgs dagboksroman Året med 13 månader kom ut 2020, då det spekulerades indignerat och förlöjligande varför hon ställde sig i männens ringhörna och inte sina medsystrars? Hur kunde hon ringa upp sina manliga vänner och gråta ut när hon var ledsen? Hade Coola Åsa glömt vem och vad hon är? Inte bara svek hon sin klasstillhörighet i sina dyra Filippa K-blusar, hon svek framför allt sina feministiska systrar. Det gjorde mig både förbryllad och illa berörd, att andra kvinnor hade så lätt att döma och fördöma henne. Och jag funderar fortfarande på vad det var som gjorde att kritiken av detta förräderi applåderades så okritiskt av så många “systrar”. Var det inte ganska… osysterligt dömande?
Jag tänker mycket på detta systerskap.
Hur ska jag veta vad som krävs av mig för att bli godkänd för att kunna få ingå i det. Att tänka rätt hellre än fritt?
Mitt problem med kritikerna av cool girl-kvinnan är deras inneboende övertygelse om att en kvinna som beter sig som en stereotyp man, som har samma intressen som en stereotyp man, som tänker som en stereotyp man, fejkar. Och att de, eller vi, för jag är en av dem, bara gör det för att vinna poäng hos männen till priset av att svika kvinnorna, att svika systerskapet. Det är så cool girl-kvinnor som Åsa Linderborg har granskats och kritiserats. Och det är så jag ibland anklagar mig själv. För hur vet jag på riktigt vad som är jag och vad som är någons fantasi om mig som jag bekräftelsetörstande förverkligar?
Som jag väljer att se det är en cool girl en som ser utanför det andra pådyvlat henne att hon ska vara, det hon får vara. Kanske är det detta som gör att cool girl-kvinnan blir hotfull och bespottad. För hur moderna vi än tror att vi är, ska ju inte en kvinna bete sig som att hon inte väntar på någon eller på något. Cool girl-kvinnan väntar inte på ett sms från gårdagens date, hon skickar det själv eller låter bli att skicka det, av glömska eller bara för att hon inte känner för det.
Det kan vara patriarkatet och det kan vara systerskapet, men den dömande blicken är densamma.
Jag har svårt att mota bort tanken att den feministiska kritiken mot cool girls, åtminstone delvis, är en variant på det gamla vanliga patriarkala tyglandet av oss kvinnor. Patriarkatets mall av hur en kvinna ska vara är förtryckande och ska motverkas, men kvinnors egenkomponerade versioner av hur man kan och vill vara en kvinna är inte heller godkända. För det finns regler. Det tycks faktiskt alltid finnas regler som någon annan satt upp. Det kan vara patriarkatet och det kan vara systerskapet, men den dömande blicken är densamma.
Kanske hade jag inte gått till cool girl-kvinnans försvar, om jag inte känt mig träffad. Kanske är min blick fördunklad av patriarkatet som genomsyrar varje atom runt omkring mig. Men jag när ändå en dröm; att vi blir fler cool girls, inte färre. Jag önskar att existensen av cool girls och kanske-kvinnor uppmuntras istället för att fördömas. Jag önskar mig fler kvinnor som bryter mot normer, som utforskar sig själva och vad det är att vara kvinna, genom att samtidigt upphäva och framhäva beteenden, intressen och fysiska attribut som både ingår i en hegemonisk maskulinitet och en betonad femininitet. Jag önskar mig fler kvinnor som är för mycket. För entusiastiska, för passionerade, för krävande, för arga, för bredbenta och högljudda.
Amys problem i Gone girl är inte att hon är en cool girl, det är att hon låtsas vara en. Hon vill inte vara det hon tolkar att andra tolkar en modern kvinna som. Hon gör motstånd mot att vara en cool girl, på samma sätt gör jag motstånd mot att inte få vara en. För att vara en cool girl är att göra motstånd. Det är att skapa sig en tredje position där man vägrar inrätta sig i både patriarkatets underordning och i systerskapets stränga dogmer. För mig är detta essensen i mitt eviga frihetsprojekt. Så länge jag matas med bilden av honom överallt, mannen med makten över sitt eget liv, kommer jag söka och undersöka vägarna till samma frihet. Jag kräver samma rättigheter, samma möjligheter, samma friheter. För det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är, inte inför en man och inte inför en syster.
Litteratur
Flynn, Gillian, Gone Girl (2014), Modernista, översättning Ulla Danielsson.
Vesna Prekopic