Tror vi på att undergången går att undvika?

Risken för samhällskollapser är överhängande, redan innan de stora ekosystemen kraschar. Eva-Lotta beskriver behovet av både hopp och förtvivlan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag var tolv när jag besökte London för första gången och betraktade miljonstaden med stora ögon. De många mörka byggnaderna gav en särskild känsla. Men så gick jag förbi när en av dem rengjordes. Det visade sig att huset inte alls var naturligt svart, utan ljust sandfärgat. Staden stank av alla luftföroreningar och jag borrade ner näsan i halsduken för att slippa känna, men när jag snöt mig på hotellrummet på kvällen blev näsduken ändå svart.

På 1990-talet kom två tredjedelar av Storbritanniens elektricitet ännu från kol. Sedan dess har andelen minskat snabbt och ligger nu på mycket låga nivåer. De senaste gångerna jag besökt den engelska huvudstaden har det gått lätt att andas.

Det går att förändra saker till det bättre men det är bråttom. Har du hört det förut? Det kan inte vara lätt att vara klimatforskare och tvingas balansera mellan att slå larm och att försäkra att det fortfarande går att göra saker för att hejda förloppet. Om vi inte tror att det går så lär ju heller ingen försöka. Men om inte allvaret framgår så finns en risk att vi inte agerar tillräckligt kraftfullt, tillräckligt snabbt.

Av de nio planetära gränser som inte får överskridas för att vi ska kunna leva säkert så har redan sex passerats. Och ännu värre än för klimatet är läget för den biologiska mångfalden. Utrotningstakten är just nu mellan hundra och tusen gånger högre än normalt.

I ett antal år har jag lidit av klimat- och miljöångest. Inte en sån där lagom som kan få en att shoppa second hand och sluta flyga utan en dödskramande som gjort det svårt att tänka på något annat och fått mig att böla på klimatmanifestationer trots att det finns få saker jag tycker sämre om än att andra ser mig gråta.

Oxfordforskaren Hannah Ritchie led som yngre av samma mörka och livsfientliga klimatångest. Det ledde till ett liv av kontroll och anpassningar som liknar det ätstörda kan beskriva. Allt kretsade kring att göra så litet miljöavtryck som möjligt. Men så såg hon en föreläsning med Hans Rosling. Han visade hur mycket som blir bättre i världen och hon beskriver det nästan som en frälsningsupplevelse. Sedan dess har hon ägnat sin forskargärning åt att sammanställa data om läget i världen. I sin bok ”Not the end of the world” tar hon död på en rad missförstånd och visar att utvecklingen på många områden går åt rätt håll.

Ritchie menar i boken att undergångsbudskap skadar mer än de gör gott eftersom de riskerar att förlama oss. Ofta är de heller inte sanna, vilket får forskare att se ut som idioter, och minskar förtroendet för deras slutsatser, skriver hon. Men, tänker jag, detsamma gäller väl om man som forskare utropar lösningar och räddningar som sedan inte infrias? Och att vi blir handlingsförlamade av skrämmande budskap saknar faktiskt stöd i forskning. Tvärtom leder rädsla ofta till konstruktiv aktion.

Merparten av världens länder har lovat att nå netto nollutsläpp och det kommer att tvinga oss att omforma våra energisystem, att ändra hur och vad vi äter, hur vi förflyttar oss och hur vi bygger. Mycket gott händer redan på dessa områden och i teorin kan det förstås förbli så. Men den luriga verkligheten kan alltid komma emellan i form av galna världsledare, krig och konflikter eller en vald regering som tycker att tillväxt är viktigare än hållbarhet.

Det är ett evigt trixande med siffror och alltid stort motstånd när ekonomin drabbas. Vi har ju invaggats i tron att allt ska kunna fortsätta i stort sett som vanligt. Ja, att det till och med kan bli bra för svensk ekonomi med klimatförändringar. Skidturister kanske börjar åka till Sverige i stället, när vintrarna uteblir i Alperna. Jippie.

Den liberala demokratins starkaste lim är ekonomisk tillväxt, skriver essäisten Michiko Kakutani i boken ”The great wave”. Så länge vi kan dela på tillväxtens frukter så är det politiska maskineriet ganska lätt att hålla igång. Försvinner eller monopoliseras frukterna av några få kan det däremot bli otäckt, när de som uppfattar sig som förlorare söker syndabockar. Kanske särskilt, vill jag tillägga, i ett kulturellt klimat som vårt, där var och en är sitt eget varumärke och lyckas smed.

Det vi behöver åstadkomma är dessutom överväldigande stort. I boken ”En jord för alla” beskriver en rad framstående forskare och policy-makare hur kriser inom klimat och miljö, ojämlikhet, fattigdom och livsmedelsproduktion hänger ihop. Precis som Ritchie pekar de ut framsteg och goda utvecklingskurvor men de är också tydliga med hur omfattande problemen är, och vad som ligger framför oss. De ordinerar statligt ägande i banker, globala skatter, medborgarfonder för omfördelning av rikedom och pengar till omställning, skuldavskrivning för fattiga länder, lägre konsumtion i rika länder, en total omställning av matproduktion och markanvändning, och lite till.

De menar att detta faktiskt går att åstadkomma. Vi kan och vill ju. I G20-länderna stödjer en stor majoritet av medborgarna tanken att deras lands ekonomiska prioriteringar bör förskjutas från vinster och ökat välstånd till att fokusera på mänskligt välbefinnande och skydd av ekosystemen.                     

Men tror forskarna verkligen på denna stora förändring själva? Tror jag på den när jag nu berättar om den? Är det realistiskt med en omställning i den skala och med den hastighet som krävs? Eller är det något vi väljer att tro för att trösta oss själva. Vårt behov av tröst är ju, som Stig Dagerman konstaterade, omättligt.

När ett system faller samman öppnas utrymme för något nytt och de goda idéerna om hur det ska se ut är många. Kanske väntar en bättre värld längre fram. Frågan är i så fall hur vi ska ta oss dit på ett hyfsat säkert sätt. Michiko Kakutani konstaterar att i kaotiska perioder så går det gamla systemet sönder långt före det nya har blivit stabilt; och forskarna i ”En jord för alla” påpekar att risken för samhällskollapser är överhängande redan innan de riktigt stora ekosystemkollapserna sätter in.

Vi kan inte längre räkna med varken förutsägbara förutsättningar i naturen eller med den relativa samhälleliga stabilitet som vi byggt upp sedan andra världskriget. Det ser ut att vara en skakig väg som ligger framför oss.

Nu kanske du längtar efter en lugnande slutkläm, så här kommer den: Livet på jorden kommer vi inte klara att utrota hur illa det än går. Liv i många olika former kommer finnas kvar och människan som art har goda chanser att hänga med ett bra tag till eftersom vi är allätare och fenomenala på att anpassa oss. Dessutom: avskogningstakten i Amazonas har sjunkit; vi producerar redan idag tillräckligt med mat för att ge alla människor på planeten en hälsosam föda; och energianvändningen per capita i världen sjunker i mer utvecklade länder.

Men glöm för den sakens skull nu inte det jag talade om tidigare. Tröst bör inte användas som ett draperi framför klarsyn.

Eva-Lotta Hultén
journalist och författare

Rättelse: I en tidigare version av essän angavs att ”energianvändningen per capita i världen har fallit med omkring 25 procent sedan 1960-talet”. Uppgiften gällde bara Storbritannien. Totalt sett har energianvändningen per capita ökat i världen som helhet.