OBS: Radioessän Walt Whitman – individens och kroppens besjungare
Walt Whitman kallas USA:s nationalpoet, men fortsätter att provocera. Göran Sommardal reflekterar över Whitmans poesi och över varför han älskade sina medmänniskor mest när de sover.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
[Louis Armstrong: Nobody knows the trouble I’ve seen]
Man borde inte börja en OBS-essä med sång och musik. Men skälet till att jag inte kan låta bli musiken och sången är att mötet med de dikter som Walt Whitman har kallat Leaves of Grass, eller det urval som Gunnar Harding har kallat Jag hör Amerika sjunga, får mig att höra, om jag skulle höra Amerika sjunga, inte alla de sånger som Walt Whitman radar upp redan i den inledande dikten – utan allra först det här.
[Mahalia Jackson: Let my people go]
Så här låter Whitmans sång:
Jag hör Amerika sjunga, en mångfald av sånger hör jag/mekanikernas sånger, var och en sjunger sin muntert och/ starkt som sig bör,
snickaren sjunger sin medan han mäter sin planka eller bjälke,
[...]
moderns underbara sång, eller den unga hustruns vid sina/ sysslor, eller flickans där hon syr eller tvättar,/var och en sjunger om vad som hör till honom eller henne/ och ingen annan,/dagen om vad som tillhör dagen – om natten en samling/ unga grabbar,
robusta, vänliga/och de sjunger för full hals sina starka, melodiska sånger.
...
I stället för att låta de ohörda kollektivens och de förvisade folkliga gemenskapernas sånger runga i sin dikt avlyssnar Whitman, alltså, de enskilda amerikanernas tonarter och sångstilar. Och jag vet att denna invändning mot Walt Whitmans allomfattande och alltomfattande individualism kan förefalla historiskt orättvis. Han var ju emot slaveriet, om än tidvis en något vacklande abolitionist. Han uppmärksammade de amerikanska ursprungsinvånarna, han såg till både män och kvinnor – alla den nya kontinentens själar ägde samma hemortsrätt på Den stora landsvägen, som får sägas vara poetens favorittillhåll i dikten. Och riktningen i hans litterära politik var alltid demokratins. I sin essä om Whitman i sina Studier i klassisk amerikansk litteratur kallar D.H. Lawrence honom "den första vite infödingen".
Om Dickinson lockar med sin gåtfulla precision och sin precisa gåtfullhet, så har Whitman förfört sina stora läsarskaror med sin generösa omåttlighet och välgörande brist på poetiska hyfsning.
Det kan vara upplysande att jämföra Walt Whitmans poesi och plats i den amerikanska litteraturhistorien med den tolv år äldre Henry Wadsworth Longfellow, som vid tiden för Whitmans debut 1855 var den dittills överlägset mest kände amerikanske poeten, hyllad på båda sidor av Atlanten. Och på sin tid flitigt utgiven och översatt, också till svenska, och beundrad av europeiska storheter som Dickens och Baudelaire. Longfellows hexameterepos Evangeline skildrar en romantisk-tragisk historia baserad på en historia om brittisk etnisk rensning av franska ättlingar i Nova Scotia. Hans mytologiska The Song of Hiawatha är en hyllning till "den ädle vilden" och hans valhänta och aldrig riktigt realistiska skildringar av slaveriet i Poems on slavery är helt i linje med hans starka engagemang för abolitionismen. Men trots att Longfellow på många vis intog en mer progressiv och klargörande ställning i frågor om slaveri och fördrivning och exploatering av Amerikas urinnevånare, så har tidens gång förvandlat hans euro- peiskt designade humanism i kombination med hans akademiska välmenande vers till obligatorisk kurslitteratur, medan Walt Whitmans fria och orimmade verser, fräcka och förföriska, ofta skabrösa och frispråkiga, med kärlek såväl mellan män och kvinnor som mellan män och män – den har blivit, och förblivit, också den obligatorisk kurslitteratur men i ett avgörande tillägg ett källsprång för läsare och efterföljare. "Whitman, den ende man som gått fram på helt obanade stigar", så skriver D.H. Lawrence vidare om Whitman i sin essä. Och för vår europeiska räkning kunde han ha tillagt: US-amerikanska stigar.
Och så är det. Walt Whitman, jämsides med Emily Dickinson, har kommit att utgöra den amerikanska poesins ojämförliga moderna källflöde. Om Dickinson lockar med sin gåtfulla precision och sin precisa gåtfullhet, så har Whitman förfört sina stora läsarskaror med sin generösa omåttlighet och välgörande brist på poetiska hyfsning. Och många, inte bara amerikanska, poeter har följt i hans fotspår.
I denna generositet ingår en idé om mänsklig förbrödring, ty så får man ända karaktärisera ingivelsen hos en poet som gärna inledde sina dikter med ett Allons!, alltså det "Allons enfants...", som inleder Marseljäsen, den franska revolutionssången som mer än någon annan kommit att musikaliskt förkroppsliga Frihet, jämlikhet, broderskap.
Jag föreställer mig gärna att hållbarheten och livaktigheten i arvet efter Whitman till stor del också har göra med att han i någon mening förblivit kontroversiell och aldrig riktigt enkelt kanoniserbar.
Hade det bara varit för hans proklamerade världsmedborgarsolidaritet som Bror Hjort tolkade den i sin målning "Kärleken, freden, arbetet", med Whitman själv, "Jesus den härlige" och Sokrates, därtill bröder och systrar, svarta, röda, gula och vita tillsammans i fröjd och gamman, då hade hans verser kunnat pryda vilken som helst söndagsskola. Som det står i inledning till dikt 8 av sviten "De sovande":
asiaten och afrikanen hand i hand, europén och amerikanen hand i hand/lärd och olärd hand i hand, och man och kvinna hand i hand
Men i botten av denna inlevelsefulla själarnas gemenskap som Whitman målar upp återfinner vi, alltid, det Lawrence i sin Whitman-betraktelse hänvisar till som hans "obändiga livskraft", och han citerar:
Jag är den som anfäktas av köttslig lusta/Graviterar inte jorden, dras inte all materia till all annan, åtrår den?/Så dras min kropp till allt och alla som jag möter eller ser.
Det är i diktsviten Children of Adam som Whitman mest oförblommerat och envetet ger uttryck för kropparnas sinnliga möten. Och i Calamus tillkommer det för tiden ännu mer "chockerande": homoerotik. Whitman bjöd på en frispråkighet som på sin tid något lättare fann fristad i Europa än i det ännu bigotta USA.
Hos Whitman hålls ingen "Själarnas maskerad" som hos Pär Lagerkvist, snarare en kropparnas maskerad. Hos Whitman har Terentius urhumanistiska ”Intet mänskligt är mig främmande” transformerats till ”Allt kroppsligt är mig kärt”:
stammaren, sjuklingen, den välbyggde, den anspråkslöse,/den kriminelle som stod inför skranket, domaren som satt och dömde honom,/de vältaliga advokaterna, juryn, åskådarna,/skrattaren och gråtaren, dansaren, änkan vid midnatt, den röda squawen,/den lungsiktige, den rosfeberdrabbade, idioten, han som förorättats,/ motsatserna, och var och en mellan det här och dem i mörkret,/jag svär att de är utjämnade nu – ingen förmer än den andra,/natten och sömnen har gjort dem jämlika och återupprättat dem.
Individer, alla lika mycket mänskligt värda, men bara tillgängliga och insläppta En och En.
"Hans dikter", här citerar jag på nytt D.H. Lawrence, "Demokrati, En masse, Allenheten, är långa additions- och multiplikationstabeller, där slutsiffran alltid blir JAG SJÄLV."
Sannolikt är det i denna allomfattande men enkelriktade individualism som Walt Whitman blir bäst definierad. Individer, alla lika mycket mänskligt värda, men bara tillgängliga och insläppta En och En. Inga klasser, inga kulturskillnader- och gemenskaper, inga fackföreningar, och inget behov av fackföreningar, ingen UNION. Därför älskar Whitman sina människor mest när de sover:
De sovande är mycket vackra då de ligger avklädda,/de flyger hand i hand fram över hela jorden från öster till väster då de ligger/avklädda
Här skymtar Whitmans utopi, lika lockande än idag, och för alltid lika skrämmande. Vår tids ideologiska städmani: att göra rent hus:
Ur vägen allt för själarnas framåtskridande,
all religion, alla fasta föremål, konstarter, regeringar – allt
det som var eller är synligt på detta klot eller något
annat klot faller i nischer och vrår inför själarnas
procession längs universums väldiga vägar.
Göran Sommardal
Litteratur
Walt Whitman: Jag hör Amerika sjunga, övers. Gunnar Harding, Ellerströms 2019.
Walt Whitman: Leaves of Grass, Penguin Classics 2017.
Longfellow: Poetical Works, London 1973
Henry Wadsworth Longfellow: Hiawatha, övers. Helmer Linderholm, Tidens förlag 1978
D.H. Lawrence: Studier i klassisk amerikansk litteratur, övers. Harry Järv, Cavefors 1964
Göran Sommardal