Allt jag inte vill säga om Jorge Luis Borges

Många är de som har gjort utläggningar om Jorge Luis Borges författarskap. När en stor del av hans verk nu samlas på svenska har Niklas Qvarnström beslutat sig för att absolut inte bli en av dem.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 7 mars 2018.

Berättaren är noga med att tassa ut på tå ur sjukrummet. Angelägen om att göra så få rörelser som möjligt för att inte ytterligare belasta medvetandet hos mannen som ligger i bädden. Mannen som inte kan glömma. Vars minne är ett ofyllbart tråg, i vilken allt han hör och ser, allt han upplever och någonsin har upplevt; allt han tänkt och sagt och känt doften eller stanken av, men också allt han försökt glömma och redan tidigare lagt på minnet, får plats. Tar plats. Ett expanderande tråg, med egenskaper som fysikens krökta rum.

Jag skulle kunna nämna att han inte rörde spriten, men tyckte mycket om varm choklad

Berättaren skulle helst göra sig osynlig. Omemorerbar. Smärtsamt medveten om att mannen i bädden är en fånge i sitt eget minnespalats, där han irrar omkring som ett spöke i serveringsgångar till och från kök och matsalar och bibliotek. I korridorer av minnen av minnen av minnen. Varenda måltid han någonsin ätit, varenda stavelse han läst. Minnen som reproducerar sig i det oändliga som mellan motställda speglar, med tunneleffekter som, allteftersom hur speglarna vinklas, får gångarna att kränga hit och dit. Återigen: som krökta rum.

Jag återger slutscenen av berättelsen ur minnet. Lyckligtvis är det ofullständigt, och min återgivning utan tvivel full av felaktigheter. I en annan historia av samme författare hälsas glömskans välsignelse när dess berättare – som, det nämns i förbigående, heter Borges – till sin lättnad kan konstatera att han inte längre känner igen alla ansikten han ser på gatan.

Jag borde inte prata om den berättelsen. Den står inte att läsa i den volym som legat på mitt skrivbord i månader. Svart som kabastenen i Mecca. Författaren återvänder gärna till kabastenen i Mecca. Han återvänder gärna till olika oändlighetsprinciper. Till krängande serveringsgångar mellan kök och matsalar och bibliotek, där hans läsare och forskare och uttydare irrar omkring som spöken mellan motställda speglar. Yra i huvudet.

Ett expanderande hotell, av allt att döma, ungefär som minnet hos mannen i sjukbädden som ingenting kan glömma.

Speglar, står det inom parantes sagt på ett annat ställe, citerat ur en encyklopedi i ett uppslag om en värld där endast det någon tänker kan äga rum; speglar har den förfärliga egenskapen gemensamt med samlag att de ökar människornas antal. Korridorerna blir längre och längre som i alla den teoretiska fysikens och högre matematikens lustiga hus.

Ett sådant lustigt hus kallas Hilberts Hotell, efter den tyske matematikern David Hilbert. På hans hotell finns det alltid plats, trots att det är fullbelagt. I den mest berömda versionen av exemplet vill en prinsessa boka in sig för natten. Receptionisten löser det genom att låta gästen i rum 1 flytta till rum 2, gästen i rum 2 till rum 3 och så vidare i all oändlighet. Ett expanderande hotell, av allt att döma, ungefär som minnet hos mannen i sjukbädden som ingenting kan glömma.

Funes heter han. ”Funes med det goda minnet.” Berättelsen om honom börjar på sidan 419 i den svarta volymen på mitt skrivbord. Den luktar fukt, eftersom den nyligen legat på nattygsbordet i ett underkylt rum på ett hotell, där det alltid verkade finnas plats för en gäst till. Det låg i en sydeuropeisk stad, men när jag vaknade på nätterna kunde jag ha svurit på att jag var i Buenos Aires. Ute i korridoren hörde jag en berusad osynlig granne varva obegripliga otidigheter med korta stycken ur olika milongas – eller snarare korta stycken ur samma milonga. I gryningen låg mannen död i korridoren.

Nej, det gjorde han inte. Det var bara som jag drömde, efter att ha läst exakt den meningen kvällen före – på sidan 356 i den svarta volymen på nattygsbordet. 1923-1944 står det på omslaget. De första tjugoett åren i författarens bana. En till synes rät linje, längs vilken så många filosofer gått vilse att en enkel läsare mycket väl kan tappa bort sig där. I ”Döden och kompassen”, på sidan 454 i den svarta volymen, är den räta linjen en labyrint – och läsaren en detektiv.

Men jag vill inte prata om det. Jag vill inte ytterligare belasta det allmänna medvetandet med ännu en katalog av uppräknade motiv och teman, av nygamla perspektiv på ett och samma svindlade författarskap. Kataloger av litterär memorabilia, som kommer i ständigt nya och utökade upplagor. Jag vill gå varsamt fram, smärtsamt medveten om att vi alla är fångar i de runda ruinerna efter ett minnespalats, och skulle kunna ägna oss åt arkeologiska utgrävningar bland resterna tills vi får kroniskt ryggskott. Angelägen om att inte mer än nödvändigt fresta på det kollektiva minnet, som med Funes i hans sjukbädd. Hur fullt det än är finns det alltid plats för mer.

Jag vill överhuvudtaget inte prata om Jorge Luis Borges. Inte om att han dog den fjortonde juni 1986 i Genève, blind men klarsynt enligt uppgift, efter att ha fötts den tjugofjärde augusti 1899 i Buenos Aires: den stad han mutat in och befolkat med tankespöken som fortfarande leker tafatt på Recoleta-kyrkogården, i irrande sökan efter en gravsten som verkar saknas där. Jag tänker inte citera att han var nöjd över att ha fötts på 1800-talet, som han var mycket förtjust i: även om han kunde säga till dess nackdel att det ledde till 1900-talet. Jag vägrar.

Jag tänker inte säga ett ord om hans ojämförliga verk – som det å andra sidan är beklämmande lätt att jämföra hans efterföljare med, till deras ständiga nackdel. Den som numera skriver ”labyrint” eller ”dröm i drömmen” eller till och med ”spegel” och ”korridor”, är dömd till upprepning – som i en drömskt labyrintisk korridor behängd med speglar. Dömd att bli förföljd av efterhängsna citattecken, som klistrar sig fast vid glosorna som våta höstlöv. Som om han var först i världshistorien med motiv som är mycket äldre än gatan. Gamla som stranden under asfalten, och lika följsamt formbara.

Jag skulle kunna göra en oproportionerligt stor sak av att Malmö förekommer i inte mindre än två av hans noveller

Till och med äldre litteratur kan ha något Borges-aktigt över sig – som Hypnerotomachia Polophili, kanske skriven av Fransesco Colonna och tryckt 1499 i Venedig, eller de anonyma Rosencreutzar-manifesten från början av 1600-talet; den spanske Barockdiktaren Calderons drama Livet en dröm från 1635 eller Alice i Spegellandet av Lewis Carroll. Samtidens, och i förlängningen framtidens, påverkan på det förflutna var ett favoritämne för författaren till den fiktiva bokrecensionen med titeln ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”, från 1939. Men det tänker jag inte yttra ett ord om.

Jag skulle kunna nämna att han inte rörde spriten, men tyckte mycket om varm choklad – som Lasse Söderberg, en av Borges svenska översättare, kan intyga. Jag skulle kunna göra en oproportionerligt stor sak av att Malmö förekommer i inte mindre än två av hans noveller: ”Emma Zunz” och ”Tre versioner av Judas”, och hur det fördunklat gatubilden i närheten av Fersens bro. Det vore åtminstone rätt så obruten mark att dröja vid hans lika skira som robusta ungdomspoesi från tjugotalet, som inleder den svarta fuktstinna volymen på mitt skrivbord. Men jag väljer att avstå från det också. Det skulle bara bli fel.

Däremot skulle jag gärna dela med mig av något som hände på en bar i Lissabon för tio eller tolv år sedan. Jag träffade en gammal argentinsk sjöman. ”Jag ska berätta en hemlighet om Borges”, viskade han. Och han höll vad han lovat. ”Är det sant?”, frågade jag. Han lade upp sin ena hand på bardisken och sa: ”Avgör själv!” Ingen rysning jag förr eller senare upplevt kan mäta sig med den jag kände då. Den dröjer fortfarande kvar i ryggslutet på mig, och framkallar bilden av en orm som lyckats svälja ner sig själv hel och hållen. Det skulle jag mer än gärna prata om.

Niklas Qvarnström, författare och kritiker


Litteratur
Jorge Luis Borges: Borges 1 – 1923–1944. Redaktörer: Lasse Söderberg och Oscar Hemer. Översättare: Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Johan Laserna, Ingegerd Wiking, Sun Axelsson/Marina Torres. Bokförlaget Tranan, 2017. Sedan essän sändes första gången har ytterligare två volymer med Borges utvalda skrifter utkommit.