Könet i hjärnan ‎–‎ biologin och #metoo

Är mäns och kvinnors beteende styrda av biologi eller är könet en social konstruktion? Författaren Helena Granström dyker ner i forskningen och ser samma studier tolkas på mycket olika sätt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

För en evolutionsbiolog är Me too kanske inget mysterium. Enligt en viss version av berättelsen om människans ursprung bär mäns aggressiva och opportunistiska beteende inte vittnesbörd om manlig sexualitet i en viss kulturell kontext, utan om manlig sexualitet så som den finns inskriven i mäns genom sedan urminnes tider. Och på motsvarande sätt är kvinnors motvilja inför dessa närmanden inte en biprodukt av männens okänslighet, utan uttryck för en fortplantningsstrategi som årmiljoner av evolution har inpräntat i kvinnokroppen.

Betrakta bananflugan, ber oss hjärnforskaren Markus Heilig i sin bok ”Hon, han och hjärnan”. Denna enkla organism har åtminstone en sak gemensam med människan, nämligen skillnaden mellan honors och hanars fortplantningssystem. I en serie experiment utförda av biologen Angus Bateman vid 1900-talets mitt stängdes honor och hanar av denna art in i en glasbehållare. Efter några dagar kontrollerade Bateman hur många avkommor individer av de olika könen hade producerat, och med hur många olika partners – och utifrån detta tyckte han sig kunna dra slutsatsen att hanarnas reproduktiva framgång ökade med antalet parningstillfällen, men att detsamma inte gällde honorna. Å ena sidan har vi, konstaterar Heilig, hanar med ett närmast outtömligt förråd av enkla könsceller, och en minimal kostnad för att skicka iväg dem, å andra sidan honor med ett begränsat förråd av ultrasofistikerade könsceller, vars befruktning också innebär åtaganden i form av havandeskap och, i däggdjurens fall, digivning.

en man skulle behöva ha samlag med över hundra kvinnor per år för att med någon säkerhet lyckas producera fler barn än det enda som han kunde ha förväntats få ihop med en stadig partner 

Utifrån detta är det lätt att dra slutsatsen att män av naturen är sexuellt konkurrensinriktade, initiativtagande och aggressiva – faktiskt perfekt anpassade till den traditionella mansrollen – medan kvinnor, också det i enlighet med etablerade könsmönster, är passiva, selektiva och omvårdande. Man skulle även, vilket många forskare också gör, kunna hävda att sådana könsbundna särdrag inte begränsar sig till sexualiteten, utan gäller mer generellt, vilket skulle ge en biologisk förklaring till exempelvis den manliga dominansen inom många risk- och konkurrensbetonade yrken.

Hanar av de flesta arter försöker maximera antalet parningstillfällen, honor försöker begränsa dem, slår Heilig fast, och dessa skilda preferenser präglas i hjärnan redan på fosterstadiet. Trots att jag inte finner några otvetydiga belägg för saken i mitt eget liv, har Heilig närapå övertygat mig när jag öppnar en bok skriven av psykologen Cordelia Fine, med titeln ”Testosteron Rex – myten om våra könade hjärnor”, år 2017 utsedd till årets bästa vetenskapliga bok av den brittiska vetenskapsakademin.

Jag hinner inte läsa mer än några sidor innan det blir komplicerat.

Den klassiska bananflugestudien, skriver Fine, har på senare år visat sig ha stora brister. När man upprepar experimentet med tillgång till modern teknik framgår det att resultatet inte alls kan tas till intäkt för att sexuell konkurrens är en fungerande fortplantningsstrategi enbart för hanar – tvärtom, faktiskt, vilket också observation av flera andra arter visar. Med andra ord kan man bara utifrån hanars och honors olika fortplantningsorgan inte dra några generella slutsatser om ”manlig” respektive ”kvinnlig” sexualitet, än mindre om ”manligt”

respektive ”kvinnligt” beteende i stort. Och dessutom, påpekar Fine torrt, är ett parningstillfälle inte detsamma som en framgångsrik befruktning. Efter att ha räknat på saken kan hon konstatera att en man skulle behöva ha samlag med över hundra kvinnor per år för att med någon säkerhet lyckas producera fler barn än det enda som han kunde ha förväntats få ihop med en stadig partner under samma tid.

Allting framstår plötsligt som mycket mer otydligt.

Under tiden fortsätter Fine med att informera mig om de råtthanar vars maskulina fortplantningsbeteende inte fullt ut är kodat i DNA:t, utan aktiveras först genom moderns omhändertagande. Det faktum att inte ens något så basalt som reproduktion avgörs enbart av gener visar, menar Fine, det orimliga i tanken att könsrelaterade beteenden hos människor skulle vara statiska, snarare än en uppsättning dynamiska potentialer som tar sig olika uttryck beroende på sammanhang.

Det är känt att miljöfaktorer, till exempel stress, kan påverka hjärnans struktur, och det kan väl knappast uteslutas att socialisering in i det ena eller andra könet skulle kunna ha motsvarande effekt.

När jag åter vänder mig till Heilig får jag å andra sidan ta del av en helt annan aspekt av gnagarnas sexualliv, nämligen den så kallade Coolidge-effekten. När en råtthane sammanförs med en parningsmottaglig hona kommer resultatet till en början, skriver Heilig, att bli vild kopulation. Men kopulation kostar på, och så småningom uppväger nyttan med denna sexuella aktivitet inte kostnaden, så att hanen, nu förmodligen både hungrig och utmattad, lugnar sig. Men, om en ny råtthona introduceras i buren händer något: Som genom ett mirakel återfår den uttröttade hanen sina krafter, och börjar återigen att ägna sig åt intensiva parningsförsök. Och, anmärker Heilig, den som påstår att något liknande inte gäller för människor ”är antingen en drömmare eller en hycklare”.

Jaså.

Cordelia Fine skulle, misstänker jag, inte hålla med. Som motvikt till påståenden om en fundamental olikhet mellan könen refererar hon en studie genomförd av ett forskarlag lett av psykologen Daphne Joel, som sägs visa att det inte finns någon specifikt kvinnlig eller manlig hjärna; istället utgörs varje hjärna av en unik mosaik av olika komponenter. Visst finns det vissa egenskaper som oftare uppvisas av kvinnor eller män, men andelen individer som enbart besitter antingen ”manliga” eller ”kvinnliga” särdrag är försvinnande liten – motsvarande slutsats gäller för övrigt också när man studerar mäns och kvinnors beteende i olika situationer.

Men av detta låter sig Heilig knappast imponeras: ”Joels studie”, skriver han, är ett ”vetenskapligt 'god dag, yxskaft'.” Vad Joel och hennes grupp gjorde var att mäta volymen hos olika delar av mäns och kvinnors hjärnor, trots att storlek i princip inte säger något väsentligt alls om funktion.

Av långt större relevans är styrkan hos olika typer av kopplingar inom hjärnan, anser Heilig. I en stor amerikansk studie härom året kunde forskarna se att pojkars och unga mäns hjärnor i genomsnitt hade starkare kopplingar längs med de enskilda hjärnhalvorna, vilket innebär en bättre samordning mellan sinnesintryck och motorik, medan flickor och unga kvinnor hade starkare kopplingar mellan hjärnhalvorna, och därmed bättre förmåga att samordna den vänstra hjärnhalvans analytiska tänkande med den högra hjärnhalvans mer intuitiva. Så blir alltså män, i genomsnitt, bättre på baseball, och kvinnor på cocktailpartyn. 

Men kan man verkligen veta att dessa skillnader enbart, eller ens huvudsakligen, har med det biologiska könet att göra? Skillnaderna, skriver Heilig, uppstår tidigt – men då bör vi hålla i minnet att de yngsta deltagarna i studien var åtta år. Det är känt att miljöfaktorer, till exempel stress, kan påverka hjärnans struktur, och det kan väl knappast uteslutas att socialisering in i det ena eller andra könet skulle kunna ha motsvarande effekt. Forskarna själva drar emellertid slutsatsen att kvinnors hjärnor är utformade för att underlätta en viss typ av förbindelser och mäns hjärnor andra.

På många sätt framstår det som osannolikt att mäns och kvinnors kroppar skulle vara så olika som de är, utan att det skulle finnas några som helst inre olikheter; för min egen del är graviditet och amning två erfarenheter som gjort tydligt att hjärnan och den könade kroppen inte alltid går att skilja åt.

en del av mig undrar jag vad alla dessa gruppmedelvärden och statistiska samband egentligen spelar för roll. 

Jag tänker på detta, men jag tänker också på det faktum att inte ens något så könsbundet som könshormon är entydigt bestämt av biologin – män som tar hand om spädbarn får högre nivåer av östrogen, medan kvinnor som fattar beslut uppvisar högre nivåer av testosteron.

Var det inte meningen att vetenskapen skulle vara tydlig?

Utmattad lägger jag ifrån mig böckerna. Men en del av mig undrar jag vad alla dessa gruppmedelvärden och statistiska samband egentligen spelar för roll. Sexuella trakasserier är lika oacceptabla oavsett om de har biologisk grund eller ej, och oavsett om en kvinnlig börs-vd är en statistisk avvikelse eller representativ för sitt kön, har hon precis samma rätt att vara där hon är.

Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Litteratur

Cordelia Fine: Testosteron rex – myten om våra könade hjärnor. Översättning: Linus Kollberg. Daidalos, 2018.

Markus Heilig: Hon, han och hjärnan. Natur & kultur, 2018.