Den fjärde akten – Lars Noréns 10-talstrilogi

"Andante", "Vintermusik" och "Stoft". Så heter pjäserna i Noréns 10-talstrilogi. Mikael Timm ser hur dramatikern som faktiskt älskade julen flyttar scenen längre ut i tystnaden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 13 november 2019.

En Norén-middag, en Norén-sommar, en Norén-jul.

När en författares namn blir ett begrepp så behöver man inte fundera på om författaren är viktig. Den speciella form av erkännande som det innebär att få något uppkallat efter sig kan tyckas egendomlig när det gäller en författare som aldrig varit del av populärkulturen och inte sitter i diskussionspaneler eller skriver på kultursidorna, men Lars Noréns texter är så starka att hans namn blivit ett begrepp också för dem som inte läst en rad av honom.

En julhelg när allting går åt helvete. När inte bara julskinkan bränns vid, utan även relationerna mellan rabiata släktingar fulla av lika delar hat och snaps. Ett begrepp som, trots att inte en enda scen i en Norénpjäs utspelas explicit under en julhelg och trots att Lars Norén själv enligt säkra källor älskar julen, har etablerats i folkmun som ett uttryck för en julafton där tomtens lösskägg är den minsta livslögnen.

Ja, så definierar Riksteaterns nätlexikon begreppet ”Norénjul”.

Julscener eller ej. Noréns pjäser handlar om familjens sammanbrott, ett tema teatern utforskat sedan 1800-talet. Urbilden för det borgerliga familjedramat är Ibsens Ett dockhem, välkonstruerat, effektivt, som med god fart och skarpa repliker tar oss till slutscenen.

Formmässigt är Noréns dramatik Ibsens motsats: ordmassor, nästan utan början och slut. Men så är det också ett annat samhälle som ger näring åt Noréns texter. Han skriver på gränsen till det postindustriella Europa – det där alltfler människor hamnar utanför normaliteten – ett tema som blir allt tydligare i Noréns sena verk.

Ett skapande på gränsen alltså. Lars Norén är både modernist, i bemärkelsen formförnyare, och traditionalist i val av teman.

Det brukar sägas att Norén debuterade som poet, vilket stämmer om räknar till utgivna verk. Året var 1963 men vid den tiden lär han också ha skrivit sin första pjäs även om den inte nådde publiken.

Jag säger ”lär ha skrivit” för trots att Norén i flera decennier varit en av Europas mest spelade dramatiker är han som privatperson osynlig och har inte givit många nycklar till sitt författarskap.

Noréns första pjäser kom på 70-talet, själv minns jag Dramatens uppsättning av Fursteslickaren. Då hade jag sett tv-dramat Amala Kamala ett par år innan. Absurd och expressionistisk handlar den om två indiska barn som växt upp i djungeln, uppfostrade av vargar – alltså samma tema som i Truffauts Vilden och Werner Herzogs Kaspar Hauser. I det politiskt rätlinjiga 70-talet var Noréns text särpräglad. När andra författare skulle ha granskat fakta (förmodligen är fallet med de två flickorna mer myt än verklighet) är hans text ett språng in i det inre mörkret. Fursteslickaren gick längre.

 Pjäsen berättar om en kompositör, en påhittad elev till den verklige Carlo Gesualdo, madrigalernas mästare. Eleven ska skriva en opera som hyllar fursten som begått ett massmord.

Mitt subjektiva minne är att jag var rätt ensam om att gilla uppsättningen. Aftonbladets Allan Fagerström skrev att uppsättningen borde läggas ned, P O Enquist kallade den för ”årets sämsta pjäs”. Helt uppenbart gick Norén inte i takt med sin samtid.

Jag uppehåller mig kanske för mycket vid mitt eget minne, men impulsen är svår stå emot efter att ha tagit del av Noréns trilogi från 2010-talet som kretsar kring minnenas upplösning, alltså döden. För om man inte minns vem man är – finns man då?

"Andante", "Vintermusik" och "Stoft" handlar alla om en grupp åldringar vars liv snart är slut. Trilogins första del utspelas på ett äldreboende med personal och besök av barn. I mellandelen, Vintermusik, är gruppen på någon form av gemensam resa i varmare land, förvirrade, uttråkade. Deras situation är fortfarande igenkännbar.

I den sista delen, Stoft, är de åter vid en strand, kanske i Mellanöstern. De sitter bland cementblock, i fragment av en förgången värld som upphört i något krig. Personalen är försvunnen, utanför finns flyktingar – eller är de änglar som skall föra åldringarna över till dödsriket?

Två av dessa pjäser har regisserats av Norén själv, han har med tiden blivit en driven yrkesman. Regipraktiken i olika teaterhus har också påverkat hans språk. Den absurda humorn finns kvar. Replikerna sägs rakt ut, utan att skådespelaren bäddar för skämtet. Det bygger på att vi i publiken förstår smärtan under humorn. Det liknar Buster Keatons stumma komik och Becketts ordknappa humor.

Både i de tidiga och sena pjäserna talar personerna förbi varandra ut i rymden där vi i publiken förstås finns. Men språket är numera direktare, det finns ingen listig dramaturgi, inget slut med svar.

Men det är nog säkrast att inte dra för tydliga linjer mellan den sene och tidige Noréns verk. Norén har själv sagt att de 23 pjäser som finns utgivna i volymen Terminal har samma personer och händelser. Vissa skiljelinjer kan dock urskiljas. Först kommer de experimentella pjäserna som Fursteslickaren, sedan följer de borgerliga dramerna med hög igenkänningsfaktor som fick publiken att skratta åt sina egna tillkortakommanden. Och så kommer de sena pjäser, ibland kallade Terminalpjäserna, som 3:31:93 i vilka Norén återvänder till de marginaliserade existenser som finns i hans tidiga lyrik.

NU finns alltså en fjärde akt präglad av drömmens klarhet. Hur nådde Norén dit?

När Norén slog igenom med Modet att döda och Underjordens leende överlämnade han pjäser som inte var färdiga – regissörer och dramaturger fick vaska fram manus ur ordmassorna. Norén var raka motsatsen till Eugene O’Neill och andra amerikanska dramatiker som han beundrade.

Idag är det tvärtom. Han skriver och regisserar med stor precision. De sena pjäserna är täta ordvävar där replikerna går i och ur varandra tills det nästan inte har någon betydelse vem som säger vad till vem. Det är monologer med flera stämmor, ett körverk. Klangen, associationsväven är än viktigare när handlingen är borta.

I dessa pjäser har gestalterna inga namn. De delar identitet med varandra, eller rättare sagt: de glider utför tiden, in i tystnaden. Det är en slags “Slutspel” för att associera till Becket – men mångtydiga. Norén har talat om sitt intresse för Swedenborg, framförallt dennes tanke att man kan ändra sig efter döden och flera av hans sena pjäser utspelas i ett personligt no mans land, mellan kropp och själ.

Utplåningen är ett tema Norén varit inne på tidigare, ibland kopplat till ett livslångt intresse för Simone Weil och Primo Levis författarskap om koncentrationslägren. Det nya i denna trilogi är musikaliteten, i synnerhet i den avslutande delen ”Stoft”. Rytmen understryks av Noréns regi – som regissör är han tydlig, påfallande mån om att texten ska nå fram.

Det är i hög grad dramatik post postmodernismen, där sammanhangen återstår att konstruera bland fake news, fakta, fiktion och filosofisk återanvändning. Vi åhörare får binda ihop tankarna, fylla i det som ätits upp av tiden. Och blir därmed delar av föreställningen. Norén har arbetat sig från marginalen – de utstötta i den tidiga poesin till – kärnfamiljen – och så ut i periferin igen. Den som följt med på resan är kanske inte muntrare, men lite klokare, lite mer förlåtande.

Mikael Timm, kulturredaktionen