Själen inom oss och under våra fötter

"Själen" är inte ett ord på modet. Men om vi ska handla som om människan har en själ, bör vi vara beredda på att även tillskriva djur och växter en sådan, reflekterar Helena Granström.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Har människan en själ? Frågan är förstås alltför mångtydig, lika mångtydig som det där undflyende begreppet, för vad är egentligen en själ?

Något i oss som överskrider materian? Kanske rentav Guds närvaro i oss? Eller bara en konsekvens av att materia har arrangerats på ett särskilt sätt? Är själen det som skiljer oss från djuren, eller är den det som förenar oss med djuren? Kanske till och med det som förenar oss med allt som lever?

Just som djurrättsrörelsen äntligen lyckats få oss att, om än med viss tvekan, acceptera djurens själslighet, kommer någon alltså dragande med hela växtriket

Vad själen än är, framhåller den romerska diktaren Lucretius i sin grandiosa lärodikt Om tingens natur, så är det uppenbart att den är dödlig, sårbar, på samma sätt som kroppen är dödlig och sårbar. Tydligt kan vi, argumenterar Lucretius, se att den uppstår tillsammans med kroppen, föds och mognar, åldras med den, att den på samma sätt kan utsättas för sjukdom och påverkas av berusningsmedel. Själen är dessutom det som ger upphov till lemmarnas rörelse och hur skulle ett kunna försätta ett annat i rörelse om det självt inte var av materiell natur?

I Ingvar Björkesons översättning: ”Denna komplexa själ härbärgeras alltså av kroppen/ som den förlänar dess liv och även beskyddar och vaktar/ ty de är sammanvuxna tätt med gemensamma rötter/ och kan ej ryckas isär utan dödlig utgång för båda./”

Själens substans är i själva verket, låter oss Lucretius få veta, ytterst små partiklar, runda och glatta som vallmofrön; de är lättrörliga och osynliga för ögat, men på samma sätt som en flyktig doft är de en fysisk realitet, trots att de är utom räckhåll för vår blick. Med det intima band mellan själ och rörelse som vi finner hos Lucretius tycks det uppenbart att också alla djur är i besittning av en själ. Djuren – men växterna då?

Åt denna fråga, på senare år återaktualiserad i kulturen, vigde tidskriften Aiolos i slutet av 2018 ett vackert utformat temanummer. ”I en tid då den etiska vegetarianismen normaliseras måste vi”, skriver numrets redaktör Erik van Ooijen, ”fråga oss huruvida växtätandet verkligen är så oskyldigt.” Just som djurrättsrörelsen äntligen lyckats få oss att, om än med viss tvekan, acceptera djurens själslighet, kommer någon alltså dragande med hela växtriket – varför inte inkludera mikroberna när man ändå håller på?

Ja, varför inte? Vad gäller växterna tycks stödet för något som måste kallas besjälning i alla händelser starkt: Som den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben berättar om i sin bok Trädens hemliga liv kommunicerar de, oftast på kemisk väg men i vissa fall även med ljud; de ingår i sociala gemenskaper, uppvisar tidskänsla och minne och kan fatta beslut om framtiden på grundval av impulser utifrån. Kanske fungerar, som modern forskning antyder, deras rotsystem faktiskt som en stor, dunkel, markbunden hjärna, precis som Charles Darwins så kallade rothjärnehypotes en gång gjorde gällande.

När en hängiven djurrättsaktivist debatterar med en växtfilosof låter det, noterar van Ooijen, misstänkt likt när en köttätare argumenterar mot en vegan: Växter kan ju inte förnimma, de kan inte lida, de saknar egenintresse och fungerar helt mekaniskt – vilket alltså tycks vara felaktigt i princip alltihop.

Slutsatsen måste kanske bli att allt levande är besjälat just eftersom det är levande – och ändå måste vi döda det, precis därför måste vi döda det, eftersom vi själva är levande.

kanske är detta, i synnerhet i vår automatiserade tid, också en definition så god som någon av själen: Den är inte en algoritm.

Detta är något som för den samtida människan, på bekvämt avstånd från såväl liv som död, kan tyckas skrämmande, men insikten är allt annat än ny. Snarare är den det existentiella villkor som skänker begreppet människa dess mening; den jordmån, om man så vill, från vilken mänskligheten hämtar sin näring. Att vi lever i en kultur som gjort sitt bästa för att lyckas glömma det är förstås ett faktum, men det är denna flykt från rötterna som utgör undantaget, inte tvärtom.

Och insikten återfinns också i en ganska självklar form hos många tidigare tänkare, gestaltade exempelvis i de teorier om en växtsjäl som i lite olika skepnad förekommer hos såväl Platon som Aristoteles: en sorts grundläggande livskraft bunden till de kroppsliga behoven och begären, som hos människan huserar någonstans i magtrakten. I människokroppen är denna växtsjäl underordnad bröstets och huvudets högre själar, men den är i sig gemensam för allt det som lever; ett spår av det radikalt annorlunda inuti oss själva.

Men, hur ska då denna själ – av växtlig natur eller ej – egentligen förstås? Är den ens möjlig att definiera? Fysikern Roger Penrose gör i sin bok The emperor's new mind ett försök att ringa in begreppet medvetande – och detta, skriver han, är så långt som han är beredd att sträcka sig; begreppet själ skulle vara ännu mer omöjligt att precisera. Men en central tes hos Penrose är att medvetandet – som väl kan betraktas som en sorts specialfall av själen – definieras av att det inte är regelstyrt eller algoritmiskt, i betydelsen att en maskin inte skulle kunna programmeras att utföra samtliga dess funktioner. Vilket, om det stämmer, skulle innebära att de tänkande maskiner som vi med allt mer komplicerade matematiska algoritmers hjälp gör vårt bästa för att få att överträffa oss själva, i alla fall i denna bemärkelse aldrig kommer att bli verkligt tänkande. En frånvaro av abstrakt regelstyrning som en medvetandets definition, alltså – och kanske är detta, i synnerhet i vår automatiserade tid, också en definition så god som någon av själen: Den är inte en algoritm.

Det är i alla fall troligt att negativa definitioner av denna typ är det närmaste vi någonsin kommer att komma att ringa in en själens innebörd, vilket i så fall gör att frågan om själens existens förblir i grunden lika oviss som sitt svar. Men denna fråga om huruvida själen existerar eller inte existerar – kan den inte i själva verket vara felställd?

Saknar inte i själva verket många av våra mest centrala begrepp en klar definition: kärlek, till exempel, för att bara nämna ett  

Jag tänker mig att den lite grann liknar frågan om huruvida Gud existerar, betraktad ur en troendes perspektiv; det är helt enkelt inte rätt fråga. Som musikern Nick Cave har uttryckt det: ”För mig är den relevanta frågan vad det innebär att tro. Mitt liv domineras av föreställningen om Gud, oavsett om det är Hans frånvaro eller Hans närvaro. Jag tror – både på Guds närvaro och på Hans frånvaro. Jag tror på själva sökandet efter ett svar, mer än vad jag tror på det som skulle kunna bli resultatet av ett sådant sökande.”

Kanske är det med själen som med så många andra av de ord som människan omger sig med, att de blir meningsfulla inte i kraft av sin tydlighet, utan i kraft av sin förmåga att rymma det skenbart motsägelsefulla, sin beredvillighet att låta sig fyllas med vitt skilda innehåll. Saknar inte i själva verket många av våra mest centrala begrepp en klar definition: kärlek, till exempel, för att bara nämna ett – och, uppriktigt sagt, hur väldefinierat är det lilla ordet jag, förändrar sig inte också innebörden av det från timme till annan? Vi behöver dessa ord, men inte för att vi förstår dem, utan för att vi inte skulle vara desamma utan dem.

"Tror jag då på Gud", frågar sig Nick Cave. ”Tja, jag handlar som om jag gjorde det, för mina egna högre syften.” Om vi handlar som om vi trodde att människan hade en själ, är det inte på samma sätt möjligt att vi får se själen manifesterad genom våra egna handlingar? Kanske är det först genom denna tro som människan, och den värld hon upplever, blir i verklig mening besjälad.

Alltså: Har människan en själ? Har djuren, växterna, världen en själ?

Visst, det tror jag – men nej, ändå nej, för det är nog inte dessa frågor vi ska ställa.

Såhär, istället: Kan den själ vi delar med världen utgöra grund för ett samtal, kanske till och med för en sorts existentiell intimitet? Kan en själ möta en annan själ, och jublande känna igen både sitt djupaste lidande och sin gränslösa lycka? Kan två själar, för ett försvinnande kort ögonblick, till och med vidröra varandra?

Ja.

 

Litteratur

Aiolos, nr 62-63 (2018)

Titus Lucretius Carus, Om tingens natur i översättning av Ingvar Björkeson, (Bokförlaget Faethon, 2019).

 Nick Cave, https://www.theredhandfiles.com/belief-in-a-god-explain-your-faith/

Roger Penrose, The Emperor's new mind (Oxford University Press, 2016).

Peter Wohlleben, Trädens hemliga liv i översättning av Jim Jakobsson, (Norstedts, 2016).