Riddarromanerna hjälpte svenskar att bli européer

Eufemiavisorna klassas som Sveriges första skönlitterära verk. Kim Bergqvist reflekterar i dagens essä över vart vårt svenska medeltida litteraturarv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna

Om jag säger riddarroman, vad får du då upp för bild i huvudet? Är det Jan Guillous ”Arn” som rider mot solnedgången i det Heliga landet eller kanske Don Quijote som guppar fram på den lunkande Rosinante? För de flesta är det nog ingen romangestalt överhuvudtaget som framträder, utan något ur filmatiseringen av Sir Walter Scotts ”Ivanhoe” eller rent av en grotesk scen ur Monty Python and the Holy Grail.

Allt jag nämnt har dock tillkommit långt efter riddarromanens gyllene tidsålder. Till och med renässansförfattaren Cervantes kommer för sent, även om hans hjälte förläst sig på just riddarromaner. Faktum är att det som ibland beskrivs som Sveriges första skönlitterära verk tillhör denna genre och genom att lära oss något om dess tillkomst lär vi oss också något avgörande om vår kulturhistoria.

Egentligen handlar det om tre riddarromaner av tämligen skiftande karaktär, som tillsammans går under namnet Eufemiavisorna. Berättelserna, som i sin samtid lästs högt och framförts vid festmåltider för en aristokratisk publik, har alla kontinentaleuropeiska förlagor som översatts till fornsvensk knittelvers under ett tiotal år vid 1300-talets början.

Fröet till denna kulturgärning såddes i Norge där den tyskättade drottningen Eufemia (c. 1280–1312), vars dotter var trolovad med den svenska kungabrodern hertig Erik Magnusson, tog initiativet till översättningen. I Norge hade liknande projekt en lång historia. Trots att kunskapen om detaljerna i Eufemias liv är bristfällig, känner vi henne bättre än den eller de personer som genomförde själva översättningsarbetet. Idag är en översättare nästan alltid en enskild person. Medeltida översättningar kunde vara omfattande projekt som utfördes av ett arbetslag, där olika personer stod för skilda språkliga kompetenser. Historiker, litteraturvetare och språkforskare som sysslat med de här texterna har trots det misstänkt att det rör sig om enskilda översättare – det är helt enkelt svårt att föreställa sig mer än ett fåtal individer i Sverige vid den här tiden hade kompetensen. Dessutom har nyare forskning visat att översättningarna inte alls – som man tidigare antagit – är särskilt klumpiga eller osofistikerade- Den fornsvenska diktaren hade en fullgod uppfattning om sin ursprungstext.

Översättningarna bygger på flera förlagor på franska, tyska och fornvästnordiska och åtminstone två av berättelserna – Ivan lejonriddaren och Flores och Blanzeflor – var omåttligt populära i det medeltida Europa. Verken med bakgrund i Kung Arthur-legenden och i korsriddartematik spreds, kopierades och reviderades, alltifrån 1100-talet till 1400-talet, från det perifera Island i norr till det mångkulturella Spanien i söder, från England i väst till Grekland i öst. Vi känner till en mängd versioner av Floire et Blanchefleur, ursprungligen en fransk kärleksdikt, och av Chrétien de Troyes’ Yvan, le chevalier au lion, som inte alltid är regelrätta översättningar utan snarare omdiktningar.

Denna korta bakgrund visar tydligt hur den första underhållningslitteraturen på svenska är oupplösligt förenad med den europeiska litteraturen i gemen, och med de övriga europeiska folkspråken. Det hänger tveklöst samman med att den svenska eliten under 1200- och 1300-talet hade ambitionen att utmåla sig som en del av den kristna europeiska riddarklassen, med samma ideal, uppförandekoder, intressen och attribut. Det är själva motsatsen till allt tal om Brexit och Swexit. När svenskarna går från vikingatid till medeltid – genom kristnandet och inlemmandet av Skandinavien i en europeisk gemenskap – går det relativt snabbt; det finns en vilja till förändring.

Man kan ifrågasätta hur de svenska frälsemännen stod sig gentemot sina kontinentaleuropeiska motsvarigheter ifråga om ekonomiska resurser – gods, borgar, rustningar, vapen – men faktum är att det statsbärande skiktet var väl bekant med tyska riddare, som var vanligt förekommande vid de nordiska furstehoven, och bör ha haft god förtrogenhet med den litteratur och andra kulturella koder som dessa uppskattade. Vid den här tiden studerade svenskar vid utländska universitet, och man hade börjat med riddardubbningar i Sverige. De skedde vid högtidliga sammankomster, såsom kröningar eller bröllop inom kungafamiljen. Den första riddardubbningen vi känner till som involverar svenska frälsemän ägde rum 1285, och denna praktik fortgick till 1497, då Sten Sture d.y. dubbades av unionskungen Hans. Det här visar hur länge riddaridealen hade åtminstone en symbolisk betydelse.

Möjligen är det den internationella bakgrunden som gör att Eufemiavisorna är förhållandevis okända bland allmänheten – de passar inte in i ett nationalistiskt narrativ, det är ingen ursvensk litteratur. Läser vi alls någon nordisk medeltidslitteratur i skolan nuförtiden är det de isländska sagorna som får agera representanter för perioden.

Kanske har det blivit dags att ändra på det. Numera finns en utgåva av Eufemiavisorna på det som professor Henrik Williams, ansvarig för bearbetningen, kallar en ”sen fornsvenska”. Där har många ingrepp gjorts, fast med lätt hand, i syfte att göra verken så läsbara som möjligt utan att ”översätta” texterna till nusvenska.

Men hur skiljer sig de svenska versionerna från sina europeiska förlagor? Den trånande höviska kärleken verkar ha varit främmande för medeltidens svenskar och den får ofta stå tillbaka för utförligare skildringar av strider och envig mellan den ridderlige hjälten och hans motståndare. Men den höviska kärleken är främmande också idag. Den genusideologi som kommer till uttryck i riddarromanerna hyllar exklusivt manliga miljöer, marginaliserar kvinnor och tillerkänner dem sällan agens. I Hertig Fredrik av Normandie vinner titelns hjälte sitt hjärtas dam genom att ta sig in i hennes kammare med hjälp av en osynlighetsring. Att han förgriper sig på henne och därmed vinner hennes kärlek är en normalisering av sexuellt våld och frånstötande för en modern läsare.

Just kring de här frågorna har forskarna börjat fundera mera. För genom att verken har anpassats till den tilltänkta publikens intressen bör de avspegla det svenska frälsets angelägenheter, eller åtminstone måla upp ett slags idealbild som tycktes både eftertraktansvärd och uppnåelig. Det är inte bara nöjeslitteratur och spännande äventyrsberättelser; berättelserna ger också uttryck för medvetna eller omedvetna föreställningar om det ideala samhällslivet, om sociala strukturer, makt samt genusideal.

Om man antar att genren riddarroman motsvarar en särskild social ordning, så vågar jag påstå att den svenska integrationen i det medeltida kristna västeuropeiska sammanhanget inte var fullbordad förrän Sverige fick sin egen riddarlitteratur. Att det var en betydelsefull händelse råder det ingen tvekan om. Under senmedeltiden fortsatte Eufemiavisorna att kopieras i nya handskrifter och med boktryckarkonsten blev det en av storsäljarna. Denna svenska, och på djupet europeiska, litteratur.

Kim Bergqvist, doktorand i historia