Försvarsmekanismer 4: Förnekare är vi allihopa

Den som skyddslöst tog in världens plågor skulle överväldigas av ångest. Därför är försvarsmekanismen förnekande nödvändig. Men den är också både korkad och farlig, konstaterar Ulf Karl Olov Nilsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag minns när jag var barn och min kompis Dillen – jodå, han kallades faktiskt så – tog på sig sin Zorro-mask. I ett slag var han förvandlad, opålitlig, vild. Någonting kring maskens, avatarens, slöjans, förklädnadens kraft stod klart för mig.

Själv brukar jag få ett specialuppdrag om julaftonskvällarna där en mask med vitt skägg och röd luva ingår. Släktens barnaskara menade emellertid en dag att de förstått alltihop, att vi kunde lägga ned det där. Jag blev därför ganska förvånad över barnens uppsyn när jag iklädd tomtemask och en loppig persianpäls klev in genom dörren. I en artig, koncentrerad och faktiskt ganska glittrande rad stod samma små liv, som alldeles nyss varit bombsäkra tomteförnekare och såg om inte helt, så åtminstone ganska, övertygade ut.

Vad är det som händer här? Hur kommer det sig att barnen liksom på samma gång både tycktes tro och inte tro? Och varför verkar det vara så löjligt viktigt för oss vuxna att inte avslöja det faktiska sakförhållandet?

Ett slags förklaring till liknande fenomen som har med tro, vidskepelse och illusion att göra går att få via ett psykoanalytiskt begrepp, försvarsmekanismen Verleugnung, vilket brukar översättas med förnekande eller förnekelse. Följden av förnekandet är en klyvning inom jaget, där två motsägande bejakanden kan existera sida vid sida. Vetskapen om att det bara är Dillen, 7-år gammal, bakom masken kan således pågå samtidigt som illusionen att han faktiskt förvandlats till den mystiske Zorro.

 I samma ögonkast kan sadomasochisten framstå både som urbota löjlig och absolut värdig.

Sigmund Freud introducerar förnekandet i den psykoanalytiska teoribildningen ganska sent, i mitten på 1920-talet. Han gör det i några kortare texter som diskuterar hur pojkar förnekar den anatomiska könsskillnaden och därmed undviker kastrationskomplexet. För Freud blir förnekandet viktigt framför allt när han talar om fetischismen och perversionerna. Fetischen utgör själva beviset på att en alternativ och i sexuell bemärkelse ”magisk” verklighet löper parallellt med den vanliga. Vid närmare betraktande går dock förnekandet att finna i en stor mängd företeelser, som således i strikt psykoanalytisk mening, men långt ifrån alltid i sexuell, går att betrakta som perversa.

När någon ges en ödesdiger sjukdomsdiagnos händer det exempelvis inte sällan att personen intellektuellt sett tycks ha förstått innebörden av den, men att det inte får några konsekvenser, att sjukdomen är märkvärdigt frånvarande. I valfritt avsnitt av TV3:s Lyxfällan verkar huvudpersonen ha upprättat en mental barriär mellan sina naiva, slösaktiga excesser och de räkningar som trillar in genom brevinkastet. Lyxfällans själva programidé vet att exploatera förnekandets dubbla hållning, både hos deltagare och tittare. Tittaren klyvs mellan att tycka att den rundhänta huvudpersonen får skylla sig själv och samtidigt tycka outsägligt synd om vederbörande. Denna tudelade blick följer samma logik som när en utomstående betraktar en sadomasochist i full sexmundering. I samma ögonkast kan sadomasochisten framstå både som urbota löjlig och absolut värdig. Betänk det högstämda allvaret hos den lack- och läderklädde, fantasin om att den perverse faktiskt besitter en förmåga till njutning som är okänd för andra; men parallellt med detta löper vetskapen om det generande fjantiga i hela utklädningsspektaklet.

Jag vet mycket väl att jultomten inte finns, men ändå tror jag att han gör det.

Redan i titeln till sin artikel ”Je sais bien, mais quand même … Jag vet mycket väl, men ändå …” introducerar den franske psykoanalytikern Octave Mannoni en språklig formel för förnekandet, som lägger klyvningen i öppen dager. I fallet med jultomten skulle saken uttryckas som följer: Jag vet mycket väl att jultomten inte finns, men ändå tror jag att han gör det. I lyxfällan-fallet: Jag vet mycket väl att ett ytterligare ett SMS-lån förvärrar mina problem, inte löser dem, men ändå tror jag i stunden att det gör det.

Och vidare: Jag vet mycket väl, menar den latente lådvinsalkoholisten, att jag aldrig brukar dricka endast ett glas vin, men ändå intalar jag mig det varje kväll.

Jag vet mycket väl, menar torsken, att kvinnan jag ligger med är en desperat och utnyttjad tjackpundare, men ändå intalar jag mig att hon är den lyckligaste av horor.

Jag vet mycket väl, tänker den genomsnittlige turisten, att antarktis är 20-grader varmare än normalt, men ändå insisterar jag på att betala patetiskt lite för mina flygbiljetter.

Jag vet mycket väl, menar pyromanen, att det var jag som fjuttade på och jag njuter av det, men ändå står jag här i folkmassan och begråter uppriktigt eldens framfart.

Jag vet mycket väl, säger solbadaren, att födelsemärket växer både hastigt och assymetriskt, men ändå kollar jag inte upp saken.

Jag vet mycket väl, menar den sörjande, eller för den delen den förälskade, att den andra bara en vanlig människa, ändå menar jag att hon är unik, helt enkelt bäst och att jag inte kan leva utan henne.

Jag vet mycket väl, menar nattvardstagaren, att vinet är vin och oblaten mjöl och salt, men ändå inmundigade jag just Jesu kött och blod.

Jag vet mycket väl, menar konsumenten, att köttindustrin är grotesk men ändå framhärdar jag i att äta biff för åttio kronor kilot.

Jag vet mycket väl, säger den vidskepliga höjdhopparen, att det inte spelar någon roll om jag knyter höger sko före den vänstra, men ändå vågar jag inte ta risken att ändra på min ritual.

Octave Mannoni berättar om hur han själv ibland brukar titta i de mycket torftiga horoskop som tidningar publicerar utan att för den skull tro det minsta på spådomarna. Den dag då han sedan länge planerat att flytta från sin lägenhet står det följande på horoskopsidan: ”En dag att ordna i hemmet.” Följden blir att han brister ut i gapskratt och skriver: ”Jag vet mycket väl att detta sammanträffande inte har någon betydelse men ändå roar det mig.”

På liknande sätt vill många av oss hävda att vi inte är skrockfulla, ändå säger vi ”Peppar, peppar, ta i trä”, undviker att gå under stegar och att lägga nycklar på bordet. Vi vet med andra ord mycket väl att sånt där egentligen är strunt, men ändå visar vi med vårt beteende att vi mot alla odds tror på magi.

Vi måste med andra ord kunna stänga av ibland.

I fallet med förnekandet rör det sig inte, som vid försvarsmekanismen bortträngning, om att personen inte vet om eller har glömt sakförhållandet, utan hen helt enkelt blundar för det. Håller det på sidan om. Detta strutsbeteende är lika skadligt och korkat som det faktiskt är mänskligt och helt nödvändigt för vår överlevnad. Den människa som på fullaste allvar skyddslöst och naket tog in världens plågor skulle överväldigas av ångest. Vi måste med andra ord kunna stänga av ibland. Vi måste kunna tänka: det där klarar jag inte av just nu, jag får ta det sen. Jag vet mycket väl, men ändå.

Ja, har inte all lek, och därmed i förlängningen all kultur, ett element av förnekande i sig. Låt oss nämna en episod Johan Huizinga nämner i sin studie ”Den lekande människan” från 1938: Fyraåringen leker tåg och sitter på en stol med några tomma stolar bakom sig när fadern kommer in i rummet. Pojken säger: Krama mig inte nu pappa, då tror inte vagnarna på att jag är lok.

Blir man inte symptomatiskt nog just kluven inför själva förnekandet? Det är liksom helt specifikt men tycks samtidigt finnas överallt. Som Freud skriver i den inledande meningen till artikeln ”Jagklyvning i förvarsprocessen”: ”Jag befinner mig för ett ögonblick i den intressanta situationen att inte veta huruvida det jag har tänkt att säga skall betraktas som känt sedan länge och självklart eller som fullständigt nytt och överraskande.” Men tillägger han i nästa mening: ”Jag är dock böjd att tro det senare.”

Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker