Bekvämlighetsideologin härskar i badtunnornas land

Det nya normala förskjuts när det som en gång var lyx blir en standard. Eva-Lotta Hultén reflekterar över hur bekvämligheten är på väg att föra oss ner i fördärvet både lokalt och globalt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-11-29.

En tidig höst i början av 2020-talet handlade en stor del av nyhetsflödet om elbrist och elpriser. Tidningen Aftonbladet hade tidigare under året intervjuat en kvinna som berättat att hon för sin medelstora villa fått en elräkning på över 20 000 kronor för en månad. Andra medier hakade på och hon fick upprepa sin berättelse. Ifrågasättande kring hur det kunde bli så hög summa uteblev tills radioprogrammet Medierna följde upp och det visade sig att kvinnan bland annat hade ett spabad som stod på året runt ute i trädgården.

När jag flyttade till ön där jag bor fick man bara köra med motorfordon här för att frakta sådant man inte klarade på annat sätt, som möbler, cementsäckar eller grus. De där andra transportsätten, som då räckte för nästan allting, var cykelkärror, pakethållare och armkraft. Öns regler för transporter har inte ändrats sedan dess men det har tolkningen av dem. En nödvändig motorburen transport kan nu vara en soppåse.

Förväntningarna på vad man kan tänkas orka bära eller dra på en cykelkärra har alltså sänkts mycket kraftigt under de år som gått sedan jag flyttade hit 1995.

Vår längtan efter mer bekvämlighet tycks aldrig mattas. Och eftersom de flesta av oss fått ökad köpkraft, som det så potent heter, så har vi råd. Över hela Sverige får redan fullstora villor tillbyggnader. Sommarstugor sväller ut och får åretrunt-standard. Badtunnor och spabad poppar upp som svampar i trädgårdarna, ekorna lämnas i bakvattnet för stora, snabbgående båtar med monstermotorer, bilarna blir tyngre, och alltihop dränks i ett överflöd av kuddar. På hotell kan man numera behöva företa sig en smärre utgrävning för att nå ner till själva sängen, och får sedan vada fram i fluff där det ligger på golvet och dräller.

Överflöd och oändlig komfort är det nya normala. Alltmer en rättighet, allt mindre ett privilegium. Ett ständigt uppvärmt spabad förvandlas för många till den baslinje de utgår ifrån som en självklarhet i sina liv. Liksom att en ständigt ökad konsumtion ska ske med allt mindre ansträngning och till allt lägre pris.

På tv ser jag ett inslag om en kvinna som tagit för vana att beställa hem flera storlekar av de kläder hon vill köpa. På det viset kan hon i lugn och ro prova vilken blus som passar bäst och skicka tillbaka de andra. Frakt är ju allt oftare gratis när vi handlar online, både vid beställning och när vi skickar tillbaka.

I en krönika konstaterar ekonomijournalisten Andreas Cervenka att antalet lastbilstransporter på bara fyra år har ökat med 400 000 i Europa. Tusentals bekvämlighetsarbetare kör runt med ett överflöd av prylar. På tretton år räknar man med en sjudubbling av antal paket som skickas i världen. Allt fler av dem innehåller hushållsrobotar som ger oss ännu mer tid att konsumera. Som Cervenka formulerar det: ”Säga vad man vill om vägen mot undergången, men den är ändå relativt komfortabel.”

I sin bok ”Bekvämlighetens tyranni” visar Andreas Ekström hur också internets utveckling i hög grad kan kopplas till vårt sug efter det enkla livet. Bekvämlighet trumfar både personlig integritet och samhällelig demokrati. Det får kommuner att göra Google till elevernas digitala arbetsplats utan eftertanke kring bieffekter; det får svenska staten att lägga över utfärdande av digitala ID-kort på privata aktörer i form av bank-ID; får föräldrar att ignorera vad barnen möter på nätet och underminerar marknadsmångfald eftersom vi väljer att handla där det blir enklast och låter några få jättar ta över. Inte minst så bortser vi från att all den data vi lägger upp på sociala medier när vi interagerar med vänner gör oss till en produkt som kan säljas, och i somliga fall till lätt övervakningsbara för diktaturer.

Andreas Ekström konstaterar att vi inte valde ett företagsägt och nästan helt centraliserat internet för att det är bästa sättet att bygga nät på, utan för att det varit bekvämast så. Och dessutom ofta billigast, får man gissa.

Men kanske befinner vi oss i slutänden av en utvecklingslinje som inleddes på 1700-talet? I boken ”Den bekväma vardagen. Kvinnor kring bord på 1700-talets Näs”, hävdar konsthistorikern Carolina Brown att det vid denna tid inleddes en ”bekvämlighetsrevolution” i samhällets övre skikt och att den varit en del i att forma den moderna människan.

Vetenskap och teknik ledde vid tiden till möbler och textilier anpassade efter kroppens sensoriska behov och alla livets olika skeenden. Spolbara toaletter, stoppade stolar, en uppsjö av specialbord för skrivande, ätande och spelande; linne, porslin och löst sittande kläder för alla livets tillfällen. Och precis som nu kuddar, kuddar, kuddar.

Några av det mest anmärkningsvärda bilderna i Browns boks rika material är fotografierna av 1700-talsstolar som är särskilt utformade för att bekvämt sitta och se på när andra spelar. Youtubegenerationen var alltså inte först. 1700-talets oro över svårigheterna med att få ungdomen att slita sig från spelandet känns också igen.

Bekvämlighet, menar Carolina Brown, utvecklade sig under 1700-talet till en viktig politisk ideologi. Alla skulle ha rätt att nyttja och bruka sin förmögenhet för egen komfort. Visst känns tongångarna igen? Ingen som vant sig vid överflöd ska behöva umbära det minsta. Ökad driftkostnad för spabadet ska subventioneras av staten.  

Ekonomisk rationalitet har länge jämställts med att vara egoistisk, men däremot inte nödvändigtvis med att vara sparsam. Det mesta i våra liv inlemmar vi glatt i den ekonomistiska logiken och saker och upplevelser ska helst kosta för att vi ska värdesätta dem. Allt som kan konsumeras ska konsumeras. Som motion. Hellre gymkort än att dra hem matkassar på cykelstyret. Det är rentav som om vi börjat förutsätta att vi inte ska behöva ha det fysiskt jobbigt annat än i strikt träningssyfte, vid tillfällen vi själva valt, då vi har ifört oss rätt kläder och kan få beröm för det. Den livsviktiga motionen, som förr kom på köpet vid ett normalt liv, har blivit ännu ett sätt att snickra på egot.

Att vårt ständiga begär efter nöjen och bekvämlighet riskerar att förstöra jordens klimat och biologiska mångfald är väl känt. Vi pratar mindre om hur det underminerar våra chanser till vettiga relationer till andra här och nu, och hur det äter upp vår fria tid.

Så det här med att eventuellt avstå från ständigt stegrad bekvämlighet – what’s in it for me? Tja, vad sägs om både en beboelig planet för barnbarnen, en välfungerande demokrati och ett samhälle mindre ridet av känslor av avund, underlägsenhet och otillräcklighet? Och, i ärlighetens namn, tycker inte de flesta av oss att det är ganska jobbigt att ratta husrenoveringar, utbyggnader och inköp? Suget efter bekvämlighet tycks nästan som en drog. Låt oss kalla den bekvämlighetsparadoxen. En tillbyggnad leder lätt till fler, en ny maskin till ytterligare en. Men är det inte enklare att helt enkelt låta bli att shoppa och snickra och puffa tiotals kuddar? Det vore väl verklig bekvämlighet.

Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

Litteratur

Carolina Brown: Den bekväma vardagen – kvinnor kring bord på 1700-talets Näs. Bokförlaget Carlsson.

Andreas Ekström: Bekvämlighetens tyranni – hur vi förlorar makten över vår tids stora revolution. Volante, 2022.