Att tänka kommer alltid ses som misstänkt

Principer och värderingar kan stå i konflikt med viljan att förstå. Lyra Ekström Lindbäck funderar över avsiktslöst tänkande i ljuset av tre personer: Hannah Arendt, Adolf Eichmann och Sokrates.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den 12 december 1961 dömdes nazisten Adolf Eichmann till döden. Det var en väntad, rentav given, dom. Men rättegången hade ändå varit rörig. Eichmann hade svårt att minnas vissa saker, som viktiga datum i krigsutvecklingen.

Vad han däremot mindes kristallklart var sin egen karriär: de exakta omständigheterna kring varje framsteg. Han hade varit i Slovenien, men kom inte ihåg på vilket uppdrag. Han mindes bara att han hade fått bowla med landets inrikesminister.

I polisförhören förklarade han noggrant varför det inte hade varit hans fel att han aldrig nått en högre befordran. Han skröt med sin felfria yrkesutövning inför mannen som frågade ut honom: en tysk jude och förintelseöverlevare.

Eichmann var, enligt filosofen Hannah Arendt som bevakade rättegången, inte dum. Inte heller var han ond, i bemärkelsen driven av en diabolisk anda. ”Förutom en extraordinär omsorgsfullhet vad gällde hans personliga avancemang”, skrev hon, ”så hade han inga motiv över huvud taget.”

Eichmann var ideologisk antisemit och visste mycket väl att han skickade människor i döden. Men han reflekterade inte så mycket över det. Han koncentrerade sig på att vara en felfri byråkrat. Kan vi förstå att en människa kan agera så, utan att drivas av ett brinnande hat?

Ett större mysterium, tycker jag, är Arendts egen brist på känslomotiv. Hon var själv tysk judinna. Hon hade arbetat för en sionistisk organisation, internerats i koncentrationsläger och osannolikt nog lyckats fly. Att hon överlevde Förintelsen var en lycklig slump. Att hon förlorade vänner och släktingar behöver knappast nämnas.

Det hade varit så rimligt om hon hade drivits av hämndbegär. Om hon hade idealiserat den unga staten Israel och fallit in i kören som beskrev Eichmann som en djävul. Men hon hade ingen sådan agenda. Hon ville bara förstå.

Detta motiv blev svårt för hennes samtid att svälja. När hennes rapporter från rättegången publicerades utsattes hon för dödshot. Hon anklagades för att vara antisemit: för att ha beskrivit de judiska organisationernas avgörande roll för massmorden och för att ha fokuserat på Eichmanns personlighet istället för att bara förklara honom omänsklig.

Påbudet om blind fördömelse är en begriplig reaktion på fruktansvärda händelser. Men det finns en motsättning mellan att fördöma och förstå. Det menar den judiska filosofen Judith Butler. Efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 insisterade Butler på att se händelsen i den historiska kontexten av israeliskt övervåld mot det palestinska folket. Kravet på fördömelse, menade hen, innebär ”en vägran att förstå, i rädsla för att kunskap bara kan relativisera och underminera vår bedömningsförmåga.”

Butler blev hatad i sociala medier. Samma öde drabbade den rysk-judiska tänkaren Masha Gessen. Efter att hen hade utsetts till vinnare av Hannah Arendt-priset skrev Gessen en artikel som kritiserade hur den tyska minneskulturen tystar samtalet om övervåld i Gaza.

”Det är oerhört svårt för människor att förstå att någon kan ha varit ens fiendes fiende men ändå inte en välvillig kraft. Ett offer men ändå en förövare. Eller vice versa”, reflekterade hen. I artikeln liknades situationen i Gaza vid ett ghetto. Stiftelsen som delade ut priset ville ställa in ceremonin. De tyckte att Gessen hade relativiserat Förintelsen.

Jag undrar om Hannah Arendt själv hade kunnat vinna Hannah Arendt-priset under de premisserna.

Men ändå. Är det inte farligt att tänka som Arendt gjorde, utan en tydlig agenda? Ska man inte hålla fast vid sina värderingar före allt annat? Riskerar man inte att bli som Eichmann annars, en samvetslös kugge i ett nazistiskt maskineri?

Faktum är att Eichmann hade ett samvete. Han höll fast vid sina principer. De bestod i att utföra sitt jobb väl, lyda lagen, försörja sin familj och försvara sitt land. Han hade blivit övertygad nazist av karriäristiska skäl och förblev det av rådande samvetsskäl. Som Arendt skriver: ”Ondskan hade i Tredje riket förlorat den karaktär som gör den igenkännlig för de flesta människor: karaktären av frestelse.”

Eichmann var, enligt ett halvdussin rättspsykiatriker, helt normal. Som de flesta andra sade han emot sig själv en del och pratade gärna i klyschor. Och som de flesta andra hade han inga problem med att utföra sina arbetsuppgifter utan att ifrågasätta dem. Snarare tvärtom.

Problemet var bara att han inte tänkte i onödan.

Men vad innebär det att tänka i onödan?

Det är att tänka utmanande, obekväma tankar. Det låter väl bra, tycker de flesta. Men i praktiken vill många förbjuda sådana tankar. Enligt socialpsykologen Jonathan Haidt har motståndet mot så kallade ”kränkande” idéer vuxit på universiteten. Studenter vill slippa utsättas för sådant som kan klassas som rasism, sexism eller antisemitism.

Haidt kallar den här inställningen för ”ett förkastande av arvet från Sokrates”. Sokrates beskrev sig själv som en bromsfluga på det atenska folkets feta hästkropp. ”Han ansåg det vara sitt jobb att sticka, störa, ifrågasätta och därigenom provocera atenarna till att tänka igenom sina nuvarande uppfattningar och förändra dem som de inte kunde försvara.”

Sokrates ifrågasatte alla. Statsmän, retoriker, poeter och sofister. Han ville se om deras resonemang gick ihop. Det värsta som kan hända en människa, enligt Sokrates, är ”att hon hamnar i självmotsägelse och upphör att vara en enhetlig person”. Så formulerar den svenska filosofen Charlotta Weigelt det i sin rika bok ”Sokrates. Filosofens skepnader”.

Att vara i samklang med sig själv är inget givet faktum, påpekar Weigelt. Människan är till sitt väsen splittrad. Det är därför vi kan tänka på våra egna tankar. Det är svårt att inse vad man redan tänker, men ännu svårare att förstå vad man inte tänker. Det är ofta det sista man vill tänka på.

När Sokrates ställdes inför rätta försökte han begripa vad han egentligen åtalades för. Han erkände sig skyldig till att aldrig ha brytt sig om ”det som de flesta andra har brytt sig om, nämligen affärer, försörjning, militära uppdrag, politiska positioner och andra befattningar”. Han såg att hans motiv var helt obegripliga för vanligt folk. Varför hade han gått runt och stört alla sådär?

Det är mycket svårare, insåg Arendt, att förstå vad som drev Sokrates än vad som drev Eichmann. Filosofen var exceptionell. Den nazistiska byråkraten, liksom rådet i Aten som dömde Sokrates till döden, var banala, helt normala. De fokuserade på sina egna liv och arbetsuppgifter. De glömde, eller orkade inte, tänka på något annat.

Tänkande är ingen garanti för godhet. Tänkandet är rörligt, opålitligt och kommer alltid att väcka misstänksamhet. Som Arendt skrev om Sokrates: ”Eftersom han inte hade någonting att lära ut, ingen sanning att dela ut, anklagades han för att aldrig avslöja sin egen uppfattning.”

Skillnaden mellan att sakna agenda för att man tänker, och att utföra någon annans agenda för att man inte tänker, kan tyckas vara hårfin. Men bara den senare kan se ett folkmord som en möjlighet för att bygga en fin karriär.

Lyra Ekström Lindbäck
författare, kritiker och filosof

Bibliografi

Arendt, Hannah. Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil. Penguin Classics, 2022.

Arendt, Hannah. The Life of the Mind. San Diego, California: Harcourt Brace Jovanovich, 1981.

Butler, Judith. “The Compass of Mourning”. London Review of Books. Vol. 45 No. 20 · 19 Oktober 2023.

Gessen, Masha. “In the Shadow of the Holocaust”. The New Yorker. 9 December 2023.

Haidt, Jonathan. Lukianoff, Greg. The Coddling of the American Mind: How Good Intentions And Bad Ideas Are Setting up a Generation for Failure. New York: Penguin Press, 2018.

Platon. ”Sokrates försvarstal”. I Skrifter Bok 1. Översättning av Jan Stolpe. Stockholm: Atlantis, 2000.

Weigelt, Charlotta. Sokrates. Filosofens skepnader. Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2023.