Nu är jag den sista som minns den där söndagen

Måste man sluta samla på sig minnen för att få tag i de gamla? Kulturradions Katarina Wikars om minnesborrande och privatarkeologi.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

 ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2016.

Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål, skriver Birgitta Lillpers i första dikten i Anteckningar om hö. Ju äldre jag blir desto mer tid går åt till att återkalla. Kanske är det en sorts - på spaning efter den tid som flytt - även om inte i lika extrem form som för Marcel Proust som astmatisk bäddade ner sig i ett mörkt rum för att minnesborra sig tillbaka till sin barndom, lät andra halvan av livet gå åt till att försöka få fatt i den första delen. Fullt ut krävs det att sluta samla på sig minnen så att inte nya kommer och stör de gamla. För då kommer man aldrig ikapp.

För tio år sedan när en ungdomskärlek dog alldeles för tidigt tänkte jag: att nu är jag den enda som minns det här, katastrofresan till New York och kackerlackshotellet, den minimala lägenheten på Dalagatan där han knäckte vinylskivsamlingen över knät en vinternatt 1988. Nu var jag den enda kvar som mindes just det där, och för första gången kändes det nödvändigt att sätta sig ner och i en blandning av systematik och spontanitet försöka få tag i flikar av nästan bortglömda händelser blandade med anekdoter, det blev 20 sidor osorterade minnen. Att bara ha. Till slut var det som om han hade dött bara för att jag skulle kunna konservera honom i minnet, för alltid 27.

Finns där en metod för att fiska upp minnena mellan minnena? Den finlandssvenske författaren Henry Parland ägnade sig åt just detta i sin modernistiska fragmentroman Sönder som kom ut sent tjugotal, där den unge Henrys kärlek Amy just har dött. En trasig kärlekshistoria framkallas i mörkrummet, en serie tillfälligheter som inte gick att inordna i något som helst sammanhang, ett töcken med vissa uppflammande blixtljussituationer där de aldrig kunde leva upp till de i huvudet konstruerade bilderna av varann. Henry Parland ägnar sig åt att framkalla, försöker på olika sätt få tag i just minnena mellan minnena. Om jag nu inte minns fel. Det behöver inte bli litteratur av sådana övningar men intressant är att det vid ett osorterat associativt nedskrivande redan vid nästa genomläsning går att associera vidare utifrån de skärvor man förra gången fick tag på.

Min gamla väninna Arijana delade en gång upp människor i dem man byter minnen med och de man delar minnen med. Med nya bekantskaper kan man byta minnen, briljera med erfarenheter och resmål men vid en viss punkt i livet infinner sig konversationsmättnaden, att inte orka höra mer om andras semestrar och psykologer, att inte orka packa upp väskorna en gång till och berätta sin barndom för en ny människa. Det är nog därför många medelålders drömmer om att återförenas med en ungdomskärlek, som redan hört allt det där, och när ens föräldrar är döda är det dessutom remarkabelt att träffa någon som minns dem, och som kommer ihåg helt andra saker än man själv gör. Dessutom ser man genom rynkorna och under dubbelhakorna ansiktet på den där unga människan man kände en gång, det finns ju kvar där bakom.

Tillsammans lägger jag och en barndomsväninna allt oftare ett sorts memory, kommer du ihåg när vi fick lift med KSMB till Mora, när vi plankade in i Borlängeparken och fastnade i taggtråden? Tillsammans minns vi faktiskt dubbelt så mycket, och det är redan trösterikt att där finns någon som kan fylla i de luckor som bara kommer att bli allt större.

Den argentinske författaren Borges skrev någonstans att man bara minns orden man använder då man brukar berätta, inte själva händelsen. De allra bästa eller mest socialt gångbara minnena har för längesedan fått en ram runt sig, redan från början blev de förstärkta, påbättrade, fick en dramaturgisk kurva. Förvandlades till anekdoterna. Och antagligen är det sen just den historien som kommer fram vid middagarna, blir den där man brukar berätta. En av mina söner sa vid tillfälle att jag fabulerat ihop stora delar av hans barndom, det där har aldrig hänt mig, sa han. Och hur skulle jag kunna veta så långt efteråt? Jag minns bara den där historien jag brukar berätta om när han nästan eldade upp smedjan på landet när han hällde ihop två självantändande vätskor. Att lågorna var fem meter höga.

Nu är det här inte rätt forum att fördjupa sig i alla litterära jag som finns, i bekännelser, i utgivna dagböcker, och autofiktion hit och dit. Jag försöker komma åt den där mer privata känslan av att vara den enda kvar som minns just det här, att om man inte skriver ner det går det strax förlorat för alltid. Nu är jag den enda som minns.

Det måste väl vara ett viktigt arbete, att vara den som minns. Svårare att veta vad man ska ha det till, i det vanliga livet. Min mor har i årtionden pekat ut alla de döda, de som fanns förr, i fotoalbumen, allvarstyngda ansikten hos fotografen, eller mer uppsluppna på någon veranda. Jag känner igen nästan alla de som fanns förut, och ibland går jag igenom hus för hus i min barndomsby, försöker minnas namnen på alla de som bodde där på sextiotalet, tanken svindlar lite, det finns liksom lager på lager med döda, en sorts privatarkeologi. Under tapeterna andra tapeter, under gräsmattan en trappa.

What is memory? sjunger Lydia Lunch. Och samtidigt så försvinner det, sällan minns jag slutet på en film eller en roman längre. Hjärnan är en övermöblerad sommarstuga, ska något mer in måste något annat ut. Ibland försöker jag lägga nyårsaftnarna eller sommarsemestrarna i rätt ordning, var var jag 2005? Med vilka? Hålla en inköpslista i huvudet. Göra en inre ritning av alla lägenheter jag bott i. Kronologi och seriemonogami är ju en sak men går det att få fatt i en känsla igen? Eller är det som Rilke skrev i Malte Laurids Brigge: ”Känslor, det har man tidigt nog, man måste skaffa sig erfarenheter också.”

Bara man inte blir sittande där sen, med alla surt förvärvade erfarenheterna men utan känslorna. Vart tog den lilla lyckan vägen?

Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål? För att därpå omedelbart, skriver Birgitta Lillpers vidare, åter börja klösa på glömskan. Allt det som en gång fallit mellan minnena, ner i luckorna, har kanske blivit glömt av en eller annan anledning, för att orka fortsätta. För alla de med traumatiska minnen, förstås, en nödvändighet.

You can´t put your arms around a memory, sjöng Johnny Thunders. Och i min japanska favoritfilm som inte går att hitta längre utan jag får ha i huvudet en stund till, i Efter livet av regissören Kore-Eda hamnar man efter livet vid en gränsstation strax före döden och får i en vecka titta igenom videofilmer från sitt liv för sovra fram ett enda minne som man får ta med sig till evigheten, bara ett, vad välja? Alla de andra kommer att raderas. Ska man välja nöjesfältet eller en strykning över pannan av mamma i barndomen eller nåt erotiskt? Ett enda minne med. Vad skulle du välja?

Katarina Wikars