Jag förstår de vilsna anhängarna av en platt jord

Det är begripligt att tro att jorden är platt. Det finns en stor otrygghet i att snurra omkring i hög hastighet ute i den kalla rymden. Maria Küchen reflekterar över konspirationens lockelse och fara.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Redan de gamla grekerna visste att jorden är rund. Tvåhundra år före Kristus beräknade matematikern Eratosthenes jordklotets omkrets med en felmarginal på mindre än hundra mil.

Insikten gick förlorad i Europa under medeltiden, har det påståtts. Kristoffer Columbus projekt vid 1400-talets slut att segla så att säga bakvägen över jordklotet till Indien, ansågs länge vara förnuftets och vetenskapens seger över inskränkta medeltidspräster som trodde att jorden var en platt skiva.

Tack vare Columbus, efter tusen års kristet mörker, begrep vi igen att jorden är rund! Den myten är så seglivad att den spreds i skolböcker ända till 1900-talets slut. Men de tidiga kyrkofäderna ifrågasatte inte att vår planet är ett klot – med ett undantag, kejsar Konstantins rådgivare Lactantius. Och kyrkans världsbild i medeltidens Europa byggde på Aristoteles föreställning om en rund jord, omgiven av månens, solens, planeternas och stjärnornas sfärer.

Strängt taget har dagens evolutionsförnekare, om de också förnekar att jorden är rund, anammat en föreställning som uppstod för tvåhundra år sen för att förlöjliga dem.

Däremot trodde medeltidens lärda trodde att jordklotet låg i solsystemets centrum, och det var förstås fel. Astronomins omstrukturering av världsbilden under 15- och 1600-talet innebar att solen, inte jorden, korrekt placerades i mitten av solsystemet. Den geocentriska världsbilden ersattes av en heliocentrisk.

För renässansastronomen Kopernikus var tron på att jorden utgjorde solsystemets centrum, lika bakvänd som att likt Lactantius inbilla sig att jorden är platt – nåt som ju knappt nån bildad människa på medeltiden trodde.

Först på 1800-talet började upplysningsivrare på bred front felaktigt beskriva medeltiden som så primitiv att inte bara de obildade, utan även intellektuella och religiösa auktoriteter, trodde på en platt jord. Detta enligt medeltidsidéhistorikern Jeffrey Burton Russell, i hans bok ”Inventing the flat earth, Columbus and modern historians”.

Felföreställningen om medeltidens ”platta jord” befästes i 1800-talets konflikt mellan religiösa dogmer och vetenskapens empiri. Kristendomens skapelseberättelse och den biologiska vetenskapen ställdes då offensivt mot varandra i striden om evolutionsläran, en strid som inte är över.

I USA förnekas evolutionen av många konservativa kristna, till förmån för en bokstavstolkning av Bibelns skapelseberättelse – där det dock inte hävdas att Gud skapade någon platt jord.

Strängt taget har dagens evolutionsförnekare, om de också förnekar att jorden är rund, anammat en föreställning som uppstod för tvåhundra år sen för att förlöjliga dem. Men förnekelse av evolutionen är inte enda drivkraften hos samtidsmänniskor i västerlandet som tror på en platt jord.

Dessa människor blir allt fler. Och på ett sätt kan jag förstå dem.

Jorden är ett klot med en omkrets på fyrtiotusen kilometer. I svindlande fart rusar detta klot fram genom svart rymd i bana kring solen. Samtidigt snurrar den ett varv runt sin egen axel på ett dygn – vid ekvatorn innebär det en hastighet på 1600 kilometer i timmen.

Runt vintergatans centrum roterar hela solsystemet. Vår galax i sin tur färdas genom världsrymden i två och en halv miljon kilometer i timmen. I ett kosmiskt perspektiv är jorden mindre än ett dammkorn. ”Vi har kommit till av en slump, och efteråt är det som om vi aldrig funnits”, som det står i Bibeln.

Det är outhärdligt att tänka på.

Jag föredrar en säkrare grund för min existens, en värld som är vad den ser ut att vara, en platt jord med mig själv och dem jag älskar i centrum, som på en barnteckning med solen tryggt och stilla i bildens övre hörn.

Det är en önskan jag delar med the flat earthers. Deras önskan är så stark att de upphöjer den till sanning.

I Netflix-dokumentären ”Platt jord” hävdar de att denna sanning döljs för oss av NASA, CIA, rymdödlorna, Hollywood, Vatikanen eller frimurarna. Idén om en platt jord är idag intimt kopplad till andra samtida konspirationsteorier.  Teorierna röjer en misstro mot makthavare och auktoriteter som skulle ha kunnat leda till konstruktiv samhällskritik.

Varför inte i sak attackera underhållningsindustrins exploatering av allas vårt känsloliv, i stället för att hävda att Hollywood lurar i oss att jorden skulle vara rund?

Kanske för att flat earthers själva så effektivt sprider sin världsbild i samtidens nya medier. Som excentrisk gräsrotsrörelse har de häpnadsväckande genomslag på nätet. Varför skulle inte de rika och mäktiga kunna fabricera och sprida föreställningar mångdubbelt mer effektivt?

Tyvärr finns det skäl till oro. Antisemitiska konspirationsteorier och teorierna om en platt jord göder varandra,

Flat earthers behöver inte alltid nödvändigtvis irrationella, vansinniga eller korkade. Varje flat earther är en förlorad forskare, säger en astronom i Netflix-teveserien ”Platt jord”. Så mycket nyfikenhet, tankemöda och upptäckarlust går till spillo. Det är sorgligt. Det är en personlig tragedi att sugas ner i ett träsk av felförställningar om att jorden är platt, föreställningar som spräcker äktenskap och vänskaper och får dina barn att kalla dig galen. Men kanske innebär såna tragedier inget hot mot oss andra?

Jo. Tyvärr finns det skäl till oro. Antisemitiska konspirationsteorier och teorierna om en platt jord göder varandra, och vi som vet att jorden är rund avfärdas i Netflix teveprogram föraktfullt av en flat earther som ”bakgrundsbrus”. Hans syn på medmänniskorna präglas varken av nyfikenhet, empati eller respekt för andras kunskap.

En annan person i dokumentären ”Platt jord” får frågan vilka auktoriteter hon tror på, och svarar ”mig själv”. Hon tror att bombdådet mot Boston Maraton var en iscensättning av det hon kallar ”makter som inte borde finnas”. För att bli överbevisad om att sådana händelser är på riktigt, säger hon, måste hon själv vara på plats och bli skadad.

Det är en människosyn utan inlevelseförmåga eller medkänsla. Men det är också en fundamentalistisk tro på ett slags individualiserad empiri, ett avvisande av auktoriteter, ett hävdande av rätten att tänka fritt, helt i linje med vad västerlandets demokratiska individualism fostrar oss till.

Iaktta själv. Tänk själv. Om jorden rusade och snurrade genom universum så som forskningen säger, då skulle jag väl känna det?

Konkret erfarenhet krockar med en vetenskap som antingen kräver förmåga till abstrakt tänkande – eller också krävs tillit till auktoriteter. En flat earther har ingetdera.

Samtidigt har rörelsen drag av religiös sekt. Det finns talföra ledare – auktoriteter, paradoxalt nog – och lyssnande lärjungar. Människor vittnar på möten: insikten om jordens platthet har frälst dem från ensamhet. Nu vill de leva i sin nyfunna gemenskap och föra det glada budskapet vidare till sina barn.

Lärare i skolor i USA som påstår att jorden är rund, kan idag möta en storm av protester från barn som lärt sig tänka kritiskt av karismatiska YouTubare. Och till problematiken hör att lärare tyvärr inte vet allt. För inte så länge sen lärde vi oss i skolan såna dumheter som att folk på medeltiden trodde jorden var platt tills Columbus överbevisade dem.

I fältet av sanningar och felföreställningar, lögner och insikt är det inte lätt för en fel- och överinformerad samtidsmänniska att navigera. Men en sak i alla fall är säker. Inte bara de gamla grekerna visste det, utan även medeltidens kristna präster och dagens naturvetare: Jorden. Är. Rund.

Maria Küchen, författare