Är detta kärlek? Tankar från Raymond Carvers kök

Vad pratar vi om när vi pratar om kärlek? Emma Engdahl tar Raymond Carver till hjälp när hon funderar över allt som misstas för kärlek.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ibland bär vi små övertygelser som kroppen minns före orden. Vi går in i ett mörkt rum och handen hittar strömbrytaren, som om ljuset alltid suttit där. Ett barn somnar mot en filt, som om trådarna i sig bar trygghet. Det är inte filten som lugnar, men kroppen minns hur trygghet brukar kännas.

Så går vi också in i kärlek. Som om allt redan var bestämt: som att du alltid ska förstå mig, som om jag aldrig ska lämna dig. Vi vet bättre – men låter oss svepas med. Det kan vara vackert. Och farligt.

När jag försöker höra hur kärlek låter återvänder jag till köket i Raymond Carvers ”Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek”. Fyra personer. Gin i glasen. Eftermiddagsljuset som långsamt skymmer. De prövar ordet, låter det gå runt som iskuberna i glasen – kalla, blanka, svåra att greppa. Där finns inte svaret, men friktionen som visar hur ordet glider oss ur händerna.

Terri berättar om sin förre man, Ed. Han slog henne och sa: Jag älskar dig. När hon ville lämna honom drack han råttgift. Det låter som mörk komik, men i magen känns det allvarligt. Vi känner igen logiken: jag vet mycket väl – men ändå. När rädslan för förlust växer klär den sig i kärlekens språk. Det blir lättare att stå ut om vi kallar kontroll för omsorg.

Vid bordet sitter också Mel, hjärtläkaren. Han talar om kärlek som något rent och andligt, större än svartsjuka. Han berättar om ett äldre par som överlever en bilolycka, gipsade från topp till tå. Det som gör mest ont, säger han, är inte smärtan – utan att de inte kan se varandras ansikten. Där skymtar något sant: kärlek som uppmärksamhet, ett ansikte för ett annat ansikte.

Men när Terri berättar lutar sig Mel fram – inte för att ta emot, utan för att korrigera. ”Det där är inte kärlek,” säger han. Han vill hjälpa, men gör samtalet till ett språkprov: rätt och fel, rent och orent. Och nästan i förbigående erkänner han, efter några glas, att han ibland fantiserar om att döda sin exfru. Höga ideal. Hård ton. Ord som tappar sin kropp.

Det som saknas i Carvers kök är inte intelligens, utan närvaro. Mel vill ha rätt om kärlek i stället för att vara i den. Han väljer definitionen framför ansiktet mitt emot.

Kroppar kan lugna varandra. En andning som följer en annan. En hand som vilar på en skuldra. Ett ansikte som väntar in blicken. Så lär sig spädbarn trygghet. Så minns vuxna den också, fast vi glömmer att vi minns. När det där saknas börjar vi stapla argument i stället för att lyssna. Samtalet blir ett spel, inte ett möte.

Kroppen lärde sig tidigt hur närhet känns. Om den första närheten bar rädsla – höjda röster, tvära kast, iskyla efter värme – lagras den blandningen som en karta: så här känns det när jag hör till. Senare söker vi samma blandning igen, inte för att vi vill ha smärta, utan för att nervsystemet känner igen sig. Knuten i magen misstas för kärlekens intensitet. Smärtan blir beviset: nu är det på riktigt. Men det är inte dumhet. Det är minnen i kroppen.

Och sådana minnen kan bara läras om genom ny trygg närhet – inte genom föreläsningar. Trygg närhet låter så här: någon kommer när de säger att de ska komma. Rösten förblir mjuk även i oenighet. Konflikten hotar inte bandet. Orden följs av handling.

Kärlek är inte att vinna diskussionen. Det är att orka reparera. ”Förlåt – jag tappade dig. Kan du säga igen?” Sådant är litet men tungt. Det betyder: du är viktigare än min stolthet.

Att hålla rytm: en promenad utan skärm, en fråga som faktiskt besvaras, en tyst frukost som får vara tyst – därför att tystnaden är gemensam, inte ensam. När någon stannar, lyssnar, håller rytm med oss, händer något i kroppen: pulsen sjunker, axlarna släpper. Nervsystemet säger: jag kan vila här.

Det är svårt att älska utan den vilan. Och lätt att kalla något kärlek som bara är kamp när den saknas.

Jag prövar ordet kärlek där det måste bära: Blir jag större eller mindre bredvid dig? Får min röst finnas utan att kvävas av din? Om jag måste bli tyst för att få vara kvar – då är ordet på fel plats, hur vackert det än låter.

Låt oss tända ljuset vid Carvers bord. Om någon säger ”jag älskar dig” och mitt liv krymper, om mina vänner försvinner, om jag tippar på tå för att inte väcka ett raseri – då är det inte kärlek. Det är rädsla. Kontroll. Beroende. Det är inte hårt att säga så. Det är omsorg om det levande.

Och låt det gipsade olycksparets sorg stå kvar som motbild: att inte kunna se varandras ansikten. Det gör ont därför att det pekar rakt in i kärnans enkelhet: kärlek är att vara synliga för varandra. En blick som återvänder. En röst som inte lämnar. En hand som söker utan att greppa.

Men kärleken behöver också glittret: kyssen på perrongen, skrattet vid diskhon, meddelandet som drar ut över natten. Bara den får ha en scen att vila på: ”Jag kommer. Jag lyssnar. Jag stannar.”

Så vad blir kvar av Carvers kök? Kanske reste sig någon och tände lampan. Kanske sa någon: ”Terri, jag vill inte att du blir liten här.” ”Mel, vill du prova att fråga i stället för att förklara?” Kanske tog någon ordet ur luften och fäste det vid händerna.

För kärleken avgörs inte i vad vi säger, utan i vad vi gör. Den är glaset vatten. Frågan. Pausen. Det vi väljer när ingen ser.

Jag stannar i Carvers kök inte för att få facit, utan för att minnas hur skört ordet är i våra munnar. Det kan betyda våld. Det kan betyda blick. Det kan betyda glitter. Det kan betyda samförstånd. Mellan de betydelserna måste vi välja varje dag – inte genom att vinna, utan genom att göra det kärleken kräver: hälla upp, lyssna om, be om ursäkt, tända lampan, säga jag hör dig – och mena det.

Emma Engdahl
sociolog och författare

Litteratur

Raymond Carver: Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek. Översättare: Kerstin Gustafsson. Bakhåll, 2022.