Krigsretoriken kommer inte att förena Europa

Är det nu Europas öde avgörs? Måste man välja om man ska ansluta sig till de liberala eller konservativa krafterna? Dan Jönsson varnar för att förenkla en enligt honom legitim EU-kritik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hösten 2017 gick ännu en liten skälvning genom det europeiska integrationsprojektet när det blev känt att internationella livsmedelskoncerner medvetet säljer sämre versioner av sina märkesvaror i östra Europa. Till exempel innehåller en tjeckisk Sprite mer artificiella sötningsmedel än i Tyskland, i en österrikisk jordgubbstårta är det 40 procent mer jordgubbar än i samma tårta i Slovenien, och så vidare. I och för sig en gammal nyhet för östeuropeiska konsumenter, men det var först nu under det slovakiska ordförandeskapet som den kom upp på EU-kommissionens bord. Och blev politisk på allvar, skulle man kunna säga – så när ledaren för de tyska socialdemokraterna, federalisten Martin Schultz, lite senare lanserade sin vision om ett Europas Förenta Stater tänker jag mig att det från ett, låt säga ungerskt frysdiskperspektiv måste ha låtit som antingen ett skämt eller en förolämpning.

det senaste årtiondets kriser har skapat obalanser och konflikter [...] kan sätta sina käppar i cykelhjulet. För gott, eller åtminstone för lång tid framåt.

 För om nu inte ens marknaden klarar att behandla alla européer lika, vad har då integrationen för framtid? Det var ju ändå så det var tänkt, var det inte det? Först skulle marknaderna länkas ihop, sedan skulle den gemensamma valutan utföra sitt sammansvetsande verk och så på lite sikt skulle den politiska unionen bli en naturlig konsekvens, i takt med att den europeiska identiteten växte fram. I sin europeiska reseessä från 2017 skriver Per Wirtén om just det han kallar den ”banala europeiseringen” som sakta men säkert brer ut sig både i öst och väst där samma butikskedjor och varumärken, samma livsstilsprodukter och reklambudskap numera återkommer i gatubilden, till följd av avreglerad handel och billiga weekendresor. Ett embryo till en europeisk identitet, om än på den kommersiella ytan.

Med vad vi nu alltså vet om dessa identitetsskapande varumärkens relativa kvalitet är det lätt att bli cynisk. Och lätt att fortsätta liknelsen: se uppdelningen i a- och b-konsumenter som ett mönster för integrationsdebatten i ett EU där man efter det senaste decenniets finans- och flyktingkriser börjat tala allt öppnare om just ett a- och ett b-lag. Den franske EU-politikern Jaques Delors lanserade på nittiotalet sin berömda så kallade ”cykelteori”, som går ut på att det europeiska projektet precis som en cykel måste röra sig framåt för att inte välta omkull. Men i ett läge där många medlemsstater varken vill eller ens kan röra sig i riktning mot mer överstatlighet blir rörelsen framåt bara möjlig om en krets av villiga kärnstater fortsätter integrationen och låter de andra hamna på den så kallade efterkälken. I hopp om att den på något vis ska släpa med i alla fall.

det som gör de här motsättningarna verkligt dramatiska är deras oförsonlighet. Det är som om man inte behöver visa hyfs och hänsyn längre

Om det räcker för att cykeln inte ska välta är frågan. Troligt är kanske snarare att det blir efterkälken som får hela ekipaget på fall. För även om den mest akuta ekonomiska krisen just nu verkar vara avvärjd så fortsätter järtecknen att hopa sig över den europeiska unionen. En grekisk eller italiensk bankkrasch kan fortfarande sätta hela eurosystemet ur balans, i Polen och Ungern bekänner sig regeringarna öppet till en auktoritär politisk tradition och i många andra länder, inklusive Tyskland och Frankrike, utmanas de liberala etablissemangen av nationalistiska högerkrafter. Den regionala separatismen växer, och en av EU:s tyngsta medlemmar är på väg att lämna unionen. Kort sagt, det senaste årtiondets kriser har skapat obalanser och konflikter som var och en för sig eller tillsammans kan sätta sina käppar i cykelhjulet. För gott, eller åtminstone för lång tid framåt.

Men det som gör de här motsättningarna verkligt dramatiska är deras oförsonlighet. Det är som om man inte behöver visa hyfs och hänsyn längre – klyftorna mellan Kataloniens separatister och Spaniens centralregering, mellan brexitanhängare och brexitmotståndare, mellan EU-parlamentet och den polska regeringen är så djupa att det inte ens går att låtsas att de skulle kunna överbryggas. För många analytiker verkar den europeiska politiken stå inför en grundläggande ”kulturkamp” – eller rentav, som den tyska debattören Ulrike Guérot uttrycker det redan i titeln till en uppmärksammad debattbok: ”Det nya inbördeskriget”. Det finns inget utrymme för halvmesyrer längre. Europa måste välja sida.

För Ulrike Guérot handlar det djupast sett om en konflikt mellan värderingar. Å ena sidan de som bekänner sig till universella ideal om jämlikhet och individuella fri- och rättigheter. Å andra sidan de som vill försvara traditionella värden och kollektiva identiteter som stat och familj mot de liberala upplysningsidéernas utbredning. De senare ser kanske just nu ut att ha vind i seglen, men står i verkligheten på det historiska framstegets motståndarsida och enda sättet att bromsa den reaktionära framryckningen är att gå till motanfall. Parollen, skriver Guérot med en sorts besvärjande patos som får hennes text att blänka av utropstecken, måste vara: en marknad – en valuta – en demokrati! Hon är övertygad om att det finns en stor majoritet bland dagens européer för att förverkliga en politisk union i Europa – men att det i så fall måste genomföras inom hela EU, utan uppdelning i a- och b-lag. Och att det i sin tur kräver en radikal omgestaltning av EU:s politiska institutioner, så nationalstaternas gränser bryts upp och på sikt blir överflödiga.

Den europeiska integrationen är faktiskt inget självändamål, inte den europeiska identiteten heller.

Det är möjligt att Guérot har rätt. Kanske tiden faktiskt ställer oss inför detta ödesval. Men jag hoppas inte det. Inte för att jag principiellt har något emot ett förenat Europa, tvärtom, men för att jag tror det är ett ödesdigert misstag att dra all EU-skepsis över samma reaktionära kam. Det grekiska EU-motståndet och den katalanska separatismen är knappast några högerprojekt, och brexit hade sina anhängare både på höger- och vänsterkanten, av helt skilda skäl. Talet om en oförsonlig kulturkamp riskerar att bara leda längre in i återvändsgränden. Ett annat sätt att se det är att de europeiska frågorna för kanske första gången faktiskt har hamnat i politikens centrum. Vilket nog kan behövas, om inte den europeiska cykeln ska välta en gång för alla. Guérots hopp om folkligt stöd för en politisk union är nämligen av allt att döma önsketänkande – enligt en opinionsundersökning har idén om ett Europas Förenta Stater stöd av som mest 30 procent i Tyskland. I de skandinaviska länderna är anhängarna inte fler än 12-13 procent.

Och så lär det förbli så länge EU ser ut som det gör: ojämlikt, orättvist och odemokratiskt. Mycket av den opposition som idag möter det europeiska integrationsprojektet bottnar i själva verket i ett fullständigt legitimt motstånd mot växande sociala klyftor, politisk arrogans och institutionell maktfullkomlighet. Att kalla det för en ”kulturkamp” leder vilse, och krigsretorikens fiendebilder och auktoritära idéer om en enda möjlig väg framåt ser jag som direkt destruktiva. Den europeiska integrationen är faktiskt inget självändamål, inte den europeiska identiteten heller. Demokratin däremot borde vara det – så om en europeisk ”demokrati”, det vill säga en politisk union, inte kan genomföras annat än med odemokratiska metoder är den nog inte värd sitt pris. Vi får uppfinna en bättre cykel.

Dan Jönsson, författare och kritiker

 

Litteratur

Ulrike Guérot: Det nya inbördeskriget – ett öppet Europa och dess fiender. Översättning Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos.

Per Wirtén: Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater. Albert Bonniers förlag, 2017.